Serbiens Putin

DAGENS ARENA: Inte sedan Titos dagar har Serbien sett en liknande personkult växa fram som kring landets nytillträdda premiärminister, Alexandar Vučić.

I nyvalet i Serbien den 16 mars i år trädde Alexandar Vučić, ordförande för Serbiens Progressiva Parti (SNS), fram som landets starke man och blivande premiärminister. Under valkampanjen fylldes de starkt kontrollerade medierna av nyhetsinslag där han bland annat vadade genom knähög snö för att rädda försvarslösa barn. Som om Vučić har inspirerats av hur Putin har framställts i rysk media. Inte sedan Titos dagar har Serbien sett en liknande personkult växa fram.

Den tidigare koalitionsregeringen hade bara suttit två år vid makten när den utlyste nyval till parlamentet. Och det var två år fyllda av spruckna samarbeten, skandaler och passivitet. Bakom beslutet om nyval stod Vučić, dåvarande vice premiärminister, och SNS. I opinionsundersökningarna hade partiet då ett mycket starkare stöd än konkurrenterna.

Under valkampanjen lovade Vučić att personligen bekämpa korruptionen, åtgärda den höga arbetslösheten och lösa relationerna med EU. Det slog an hos den serbiska befolkningen.

För det som sedan skedde har kallats för en politisk tsunami. SNS inte bara vann, de fullkomligt krossade allt politiskt motstånd. Med över 48 procent av rösterna och 158 av 250 platser i parlamentet har Vučić fått ett mandat som ingen tidigare serbisk premiärminister har haft. Och ännu viktigare var kanske att oppositionen i princip utplånades. Demokratiska partiet, som tidigare innehade premiärministerposten, fick bara 19 mandat, och tidigare premiärminister Boris Tadic nybildade Nya demokratiska partiet endast 18.

Vučić, med bakgrund i den serbiska säkerhetstjänsten, var en gång i tiden informationsminister i Slobodan Milosevics högerextrema regering. Sedan dess har han genomgått en snabb förvandling. Från ultranationalist med drömmar om ett Storserbien till EU-vän med ambition att lösa konflikten med Kosovo. Åtminstone när det gäller Kosovo tycks det ligga tyngd bakom orden. Vučić var delaktig i processen som ledde fram till det historiska avtal som träffades mellan Serbien och Kosovo för nästan exakt ett år sedan.

Likheterna med Putin och Ryssland stannar inte vid mediernas fokus på Vučić som nationens räddare i nöden. Serbiens statsapparat präglas av korruption och nepotism. I takt med att makten centraliseras hotas landets maktdelning och Vučić har personligen ett stort inflytande över medierna.

Men med mycket makt följer även ett ansvar för Vučić. Den serbiska ekonomin går på knäna, arbetslösheten växer från redan höga nivåer och fattigdomen sprider sig. Vučić tycks medveten om detta och har redan börjat söka koalitionspartners. Den välvillige ser detta som ett klokt drag för långsiktighet. Den misstänksamme som taktik från Vučićs sida för att förbereda för en framtida syndabock.

Hur Vučićs regering lyckas tackla utmaningarna återstår att se. En sak står hur som helst klar. Serbiens öde bestäms till större del än på mycket länge av en mans ambitioner, vilja och personliga nycker.

Inlägget urprungligen publicerat på Dagens Arena 20140413.

Lämna en kommentar

Under Balkan

Protester på arbetsplatser

I morse satt tre företrädare för den fackliga rörelsen i morgonsoffan och stod upp för sina medlemmars rätt att protestera på sin arbetsplats. Kommunal, Vårdförbundet och Läkarförbundet. Media ville tvinga fram en demokratisk konflikt. Ska inte alla riksdagspartier få göra arbetsplatsbesök? Kan man göra enskilda undantag? Sverigedemokraterna tar ju tydligt avstånd från mordhoten?

Men de fackliga företrädarna stod på sig. Vart går gränsen för demokratin när demokratiska partier inte står upp för demokratiska värden? Frågade sig Sineva Ribeiro, ordförande för Vårdförbundet.

Det är något mycket fint som händer i Sverige just nu. Alla som säger ifrån. Som ställer sig i vägen i en sjukhuskorridor till trots mot sin sjukhusledning. För detta får de utstå mordhot. De kränks på nätet. Tvingas utstå rasistiska påhopp. Men de säger ifrån ändå. Brandmän, läkare, sjuksystrar som ställer sig upp på sina arbetsplatser. Elever på skolor. Som skriver brev. Blockerar entréer. För att de känner ett djupt obehag. För att de får ont i magen och blir rädda. För att mordhoten följer som ett naturligt följe på Sverigedemokraternas turné runt om i landet.

Vi är många som inte har glömt deras stöveltrampande nittiotal. Som inte har inte glömt att det bara var ett drygt år sedan SD: s toppskikt beväpnade sig på Kungsgatan i Stockholm. Hotade med ett ”vi får se vad som händer när vi kommer till makten”. Vi är många som ser vad deras företrädare propagerar för typ av åsikter på Avpixlat. Vi följer deras näthat och deras människoförakt. Vi har inte glömt och därför klingar deras upprördhet över hoten falskt. Det klingar falskt eftersom de är mycket mer måna om att göra sig själva till offer än att måna om de som blivit hotade till livet.

Det gör mig stolt och glad att vi har en sådan rakryggad yrkeskår. Att  det finns så många principfasta och modiga människor ute på arbetsplatserna. Som drar politiska gränser där media inte vågar eller vill. Som upprätthåller anständigheten. Att vi tillsammans visar att det finns ett motstånd och att vi är många.

Lämna en kommentar

Under Tankar om samhället, Valår, Vardagsbetraktelser

Nkandla – ett sagoslott för de mäktiga

Kostnaden för president Zumas hem i provinsen KwaZulu Natal uppgår till närmre en kvarts miljard rand. Det är en ofattbar summa i ett land där mer än hälften av befolkningen lever på mindre än 500 kronor i månaden. Men som så ofta i Sydafrika handlar debatten inte längre om sakfrågan

Detta gigantiska bostadsområde innehåller flera bostadshus. Det är fyllt av allehanda bekvämligheter, säkerhetslösningar, sjukhus, helikopterplatta, affärer. Utanför dess murar finns ingenting.

Det är hans privata hem. Alltså inte investeringar som görs för ämbetets skull utan för Jacob Zuma själv när han drar sig tillbaka. I Sydafrika faller du under statens beskydd som tidigare president under resterande delen av ditt liv. De tre presidenter som hittills omfamnats av detta har därför även de fått se sina hem säkerhetsuppgraderas. Men till en bråkdel av priset.

Justitieombudsmannen Thuli Madonsela släppte nyligen sin granskning av bygget. Inga direkta lagbrott står att finna. Presidenten har däremot misslyckats i sitt uppdrag att skydda det allmännas intresse slår hon fast. ANC väljer då att gå till attack. Till skydd för sin ledare och president. Misskrediterar Madonsela. Försöker politisera debatten. Hävdar att en del av kritiken har rasistiska undertoner. Menar att uppgraderingen är rimlig och försvarbar. Att det inte legat i presidentens händer. Famlar aggressivt.

Men det centrala i historien. Det osmakliga i att rättfärdiga den enskildes rätt i ett land med så gigantiska utmaningar. Om detta säger man ingenting. Man tror sig kunna försvara detta slöseri och samtidigt stå med näven knuten i luften och tala om arbetarnas rättigheter, de fattigas frihet och ojämlikhetens gissel.

Det är som ett historiskt tema. Ledare som släpper taget om verkligheten så pass att de tror sig äga rätt till statens och det offentligas medel. Att de skatter som samlas in på något sätt tillhör dessa representanter, detta ledarskikt. Beroende på hur den sittande regeringen hanterar den pågående krisen så riskerar president Zuma nu att sälla sig till en samling mindre trevliga exempel på detta.

Genom historien har en sådan attityd tagit den groteska formen av strålande palats, delar av städer har raserats för att ge plats åt tiotusentals rum, statskassor har öppnats för privata semestrar, förgyllda inredningar, bilsamlingar och shopping. Ett fartyg på en tomt.

Förkärleken för självförhärligande framkommer kanske som allra tydligast i dessa byggnadsverk och de inredningar som dessa ledare låter bygga åt sig själva och sina familjer.

I demokratins tidevarv har det också påfallande ofta föregått deras fall.

 

Lämna en kommentar

Under Från Sydafrika, Tankar om samhället

Det mullrar i öster

Vi har örat mot marken nu. Lyfter blicken mot horisonten. Ser mörka moln och föreställer oss att de rör sig hitåt. Helt plötsligt har Gotland hamnat i centrum. Aktuellt åker dit. Känner ni er rädda för ryssen? Jo, jovars, det kunde nog vara att man kände ett sting av oro nu när de gått in i Krim, var svaret från en man i Klintehamn.

Man fiskar efter rädsla. Ivrigt nästan kan det tyckas. I Agenda idag. Militären har inga resurser. ÖB som rapporterar att Sverige inte står sig mer än en vecka. Och det dånar snart i öster. En galen man på en tron. Är det inte dags att vi rustar igen? Att vi beväpnar oss. Ser till så att vi är beredda om stormen rycker närmre. Om Rysslands imperieambitioner sträcker sig hela vägen över Östersjön?

I Agenda ställer man ledande frågor. Har inte sparivern gått för långt? Tror vi att verkligen att det svenska försvaret skrämmer någon?

Jag är varken expert på Ryssland, Putin, militärens behov och beskaffenhet eller krisen i Ukraina. Men det finns något snaskigt över hur saken debatteras just nu. I media, av politiker, i umgängeskretsen. Som om ett gammalt spöke åter visar sitt ansikte och vi alla håller andan i skräckblandad förtjusning.

Använda Putin som en ursäkt för att åter öka försvarsanslagen känns olustigt. Beväpna Gotland tror jag inte på. Jag tänker att det är viktigt att vi hejdar oss något. Att inte tro att alla svar står att finna i fler soldater, fler värnpliktiga och fler vapen. Att skrammel och marsch många tusen mil bort ska mötas med skrammel och fler marscher här hemma. Låter och ser ut som en spiral ut i mörkret tycker jag.

Lämna en kommentar

Under Tankar om samhället

Motreaktioner

Det sägs att vi inte har sett en sådan framväxt av rasistiska, nazistiska och fascistiska partier sedan tiden för andra världskriget i Europa. Återigen utmanas själva grundtankarna i demokratin om allas lika rätt och frihet. Om medbestämmande och deltagande. Mänskliga rättigheter ifrågasätts och relativiseras. Jämlikhet och solidaritet avgränsas och villkoras.

Politiker rör runt i vattnet så dyn gör vikar smutsigt bruna. Högermilis marscherar på gatorna. Attackerar meningsmotståndare för att döda. Vandaliserar skolor, moskéer och synagogor.

Sverige har sin plats i ett europeiskt sammanhang. Bland stöveltrampen från de svartklädda i Ungern, Grekland och Spanien, de Wilders hatiska tal mot islam, Siv Jensens del i den norska regering, finner vi också de mordhot som riktas mot brandmän, sjuksystrar och läkare. I detta Europa köper svenskar flygbiljetter till Ukraina för att kämpa med sina fascistiska bröder. Eko ges åt historien.

I detta samhällsklimat. Inför hoten mot de grundläggande villkoren för demokratins existens, tycks vår offentlighet märkligt valhänt. Valtaktik tystar ner frågan. Nyhetsrapporteringen förminskar och avpolitiserar attackerna på våra rättigheter. På scenen lägger sig tystnaden.

Men det mullrar utanför teaterns dörrar. På vissa debattsidor. I sociala nätverk och i möteslokaler. En attack i Kärrtorp och tiotusentals svarar med en röst, ett solidariskt motstånd visas i dussintals städer. Ett mordförsök i Malmö och tiotusentals samlas på Möllevångstorget, på Medborgarplatsen, i Sundsvall. Och vi rör oss tillsammans. Står upp tillsammans. Visar tillit och lojalitet. I motreaktionen finns det hopp. Jag blir så in i själen glad över den. Den ger oss styrka och motbevisar tankar om en växande cynism. I det breda motståndet ligger framtidstron.

En journalistvän till mig brukar klaga över att sydafrikansk media endast skriver om hur, när och var. Aldrig varför. Alltför stor del av svensk media och alltför många svenska politiker gör samma misstag. När det är den frågan som är den väsentliga. Så att samband och strukturer blir tydliga. Så att svarat kan bli organiserat och medvetet. Tills dess att Europa åter talar om frihet och rättvis. Tills dess att vi här hemma har vunnit vår riksdag och det offentliga samtalet åter

Lämna en kommentar

Under Tankar om samhället

Gräsrotsengagemang i en källarlokal

Partier är märkliga organisationer egentligen. De samlar det mest vitt skilda människor till en gemenskap. För en gemensam dröm och idé. Här möts gamla, unga, pensionärer, sjukskrivna, arbetslösa, rika, fattiga, artister, byråkrater, arbetare och företagsledare. Man samlas för samtal, diskussion, idédebatt och umgänge. Man håller med varandra. Man slåss ibland mot varandra.

Sedan jag flyttade hem igen har jag fått en nyvunnen förtjusning och fascination inför den vardagliga aktivism som utspelar sig runt om i Sverige varje dag, året runt.

Partiföreningar utgör grunden för dessa vardagens mötesplatser. Där står man helt plötsligt ivrigt diskuterandes med en åttioårig tant som vill återkommunalisera skolan. Eller en sjukpensionär som tycker att kyrkans koppling till partierna är märklig. Där diskuteras framtiden för Stockholms hamnar, radikal poesi och migrationspolitik. Och allt annat. Stort och smått.

- En vän till mig kom med en god idé redan på trettiotalet om en lösning på parkeringsproblematiken i Gamla Stan, säger en äldre man. När vi gick på Teknisk.

Och nu är det valrörelse. Och dessa små partiföreningar börjar röra på sig. När det gäller att stå upp för idéer. Ideal. Drömmar. En omedelbar framtid. En annan väg.

Jag saknade förståelse för dessa vardagliga möten tidigare. För mig var politik och aktivism något annat. Det skedde på gatan ofta. I motstånd och motvind. Trodde att detta försvann i dessa miljöer och avfärdade dem därför alltför lätt.

Det är sant att partierna behöver förändras för att möta ett nytt sorts engagemang. Men det behöver också ta tillvara på denna gamla sorten. Och värna de få mötesplatser vi har idag för politiska diskussioner. Där debatten blir en del av din vardag. Där vi engagerar oss i vår närhet. Och förverkligar demokratins bärande tankar om medbestämmande och deltagande.

Lämna en kommentar

Under Tankar om samhället, Valår

Europas fattiga i en skogsglänta i Stockholm

FLYKTINGBLOGGEN: I Högdalen stod ett antal tält och husvagnar. De revs för ett par veckor sedan. De familjer och individer som bott där sattes på en buss hem. Ett hem som de flesta lovar att återvända ifrån inom en snar framtid. Nya boplatser dyker upp på nya platser. I Flemingsberg.

Sverige är en del av Europa. Det är märkligt men det är som om vi fortfarande inte vill kännas vid detta faktum. De människor som kommer hit. Som sätter upp enkla tält i vinterkylan. Som inte har dusch, toalett eller värme. Som inte har en ordentlig säng och inget privatliv. Som tigger på gatorna. Som får påhugg på byggen. De påminner oss om att det trots allt är så. I ett slag blir deras vardag också vår.

Vi sätter dem på en buss. River lägret och sanerar marken. En lättnadens suck hörs. Medvetna om det tröstlösa. Försöker städa undan minnet av deras besök. Verkar som om vi ändå hoppas att det ska räcka med att flytta en husvagn. Städa en skogsglänta. Medan vi sakta talar om andra länders behov. Om solidaritet och delad börda i EU kretsen.

Vi är rädda för att de ska stanna. Vi tycker inte om att bli påminda och försöker därför så snabbt vi kan förflytta dem. Men om vi lyfter blicken något. Försöker ta emot insikten att denna fattigdoms verklighet inte bara är nära utan att vi delar den. Dessa fattiga i Europa är också våra fattiga. Deras utsatthet och stigmatisering är en del av vår värld. Dem försvinner inte för att de sätts på en buss. Avståndet ökar tillfälligt men de sitter i liknande tältläger i andra länder och planerar när de kan komma tillbaka. Om vi för ett ögonblick faktiskt låter tanken sjunka in att de hör hemma och har rätt att vara här.

Nu när vi har rätt ut att dessa fattiga inte ingår i något slags kriminellt nätverk. När vi förstått att de drivs av hunger, brist på möjligheter och drömmen om ett annat liv. Då måste vi också agera annorlunda. Då kan vi inte envist hävda att nationsgränserna kan och bör utgöra ramen för moral och rättvisa. Även inom Europas gränser. Då måste vi tänka större. Titta på stödprogram och utbildningsmöjligheter. Bostäder och riktade insatser. Som vi redan gjort en gång.

Kanske är det därför som vi är så motvilliga att göra något här i Sverige. För att vi tycker att vi redan släpat oss upp ur gröten av potatis, skit och insaltad sill. Vi orkar inte göra samma resa ännu en gång fastän förutsättningarna är bättre än de någonsin var och utmaningarna mindre. Vi kan välja att göra något annat.

Tänka att det finns resurser, kraft och vilja i dessa kämpande människors vandring.

Inte sätta dem på en buss. Inte riva ett tältläger och hålla andan. Inte sluta våra ögon. Inte upprepa för oss själva: ”Dem är inte en del av Sverige. Dem är någon annans ansvar. Vi gör redan så mycket. Om vi bara skickar tillbaks dem så kan vi vila lite till”.

Inte låtsas att lägret aldrig funnits. Att vi inte såg, hörde och kände. Att dem inte är en del av oss. Inte här i Sverige. Att de bara var på besök. Ett kort tag.

Utan istället göra tvärtom.

Ursprungligen publicerad på Flyktingbloggen 20140307.

Lämna en kommentar

Under Migrationspolitik, Tankar om samhället