Välfärd och jämlikhet kan stoppa SD

DAGENS ARENA Dagen efter vårens EU-val åkte jag till Priština. Jag satt på hotellet och försökte förstå vad som nyss skett. Nu befinner jag mig på ett hotell i Sarajevo. Har precis ätit cevapcici och det regnar. Det är på ett sätt nyttigt att lämna landet i eftervalstider för att få lite perspektiv. När högerextrema krafter går framåt i Sverige och Europa är denna av etniska konflikter förstörda region en plats som väcker många tankar.

Mycket klokt skrivs just nu. Analyser om en förväntad framtid. Om orsaker, rimliga tolkningar och försök att visa möjliga vägar framåt.

Bör vi försöka förstå dem som röstar på Sverigedemokraterna eller göra motstånd? Vilket ansvar har partierna? Vilka dimensioner bör styra det politiska samtalet och handlandet framöver?

Johan Ehrenbergs inlägg i diskussionen är lustfyllt framtidsinriktad och visar på alla politiska aktörers potential och plats i ett progressivt samtal som måste börja nu, men spretar samtidigt. Petter Larsson och Katalys har skrivit två intressanta texter om behovet av att åter positionera sig på vänsterkanten och utmana högern tydligare.

När vi lägger till ytterligare en dimension till analysen av det politiska spektrumet förstår vi Fi och SD:s politiska framgångar bättre. När trängseln blir för stor i mitten och konflikten mellan höger och vänster försvinner så dras nya konfliktlinjer (GAL-TAN dimensionen).

Sverigedemokraterna kvävs således ihjäl som politisk rörelse om möjligheterna att debattera deras huvudsakliga värdekonflikter försvinner. Svaret blir att vi bör återta det välfärds- och omfördelningspolitiska samtalet vänster ifrån, det som rör de materiella förutsättningarna för en jämlik välfärdsstats existens.

Jag håller med om analysen samtidigt lämnar resonemanget mig otillfredsställd. Var pekar det rent visionärt och vad riskerar vi om vi släpper värdediskussionen om rasism?

Jag började resan för två dagar sedan i Skopje. I Makedonien pågår just nu för fullt en omskrivning av landets historia. Nationalism, traditionalism och konservatism ges fritt spelrum och driver landet till galenskapens rand.

I Skopje byggs monument över landets hjältar i en historieskrivning som befolkas kreativt på nytt. De många statyerna och monumenten trängs i stadens centrum som vore det ett nationalistiskt tivoli. På bästa sändningstid informerar ”forskare” i UR-liknande program om hur Makedonien utgör civilisationens vagga och dess språk indoeuropeiskans grund. Partisanernas motstånd läggs i skugga. Tiden underTito likaså. Det är nationalistisk essentialism som regeringspolitik. En dyster skrattspegel till en del av den politiska utveckling vi ser i Sverige och Europa.

För det som saknas i den materiella analysen om skapandet av ett samhälle tryggt för alla är ju de faktiska omständigheter som också präglar människors liv på ett avgörande sätt. Min egen familj inkluderad.

Ingen vinner på att tretton procent marginaliseras och stämplas som rasister. Samtidigt måste kampen för allas lika rätt föras med insikten om att dessa väljare faktiskt har lagt sin röst på ett rasistiskt parti. Något som får drastiska konsekvenser.

Med normaliseringen av rasismen kommer nämligen ängsligheten i det offentliga samtalet. Då ökar hoten mot de som protesterar mot SD:s arbetsplats- och skolbesök och som motsätter sig deras verklighetsbeskrivning.

I dess kölvatten bränns romers hem ner, feminister knivhuggs och barnvagnar attackeras. Det blir lättare att lyfta armen i ett Sieg Heil, klottra hakkors på en moské och häva ur sig rasistiska påhopp bland folk på en trottoar. Och de tusentals drunknande flyktingarnas historia tystnar i diskussioner om kostnader, begränsad invandring och eget ansvar.

Genom att först återerövra tron på välfärdsstaten och drömmen om ett jämlikt samhälle begränsas med stor sannolikhet det mesta av stödet till Sverigedemokraterna. För att komma tillrätta med det ideologiska bygge som bereder väg för rasism och främlingsfientlighet i samhällets alla delar måste dock även drömmar om detta vävas och politiska reformer utformas och sjösättas. Den ena kampen får inte utesluta eller ske på bekostnad av den andra. Då har vi förlorat något väsentligt som riskerar människors liv, hälsa och rättigheter.

Regnet öste ner i Sarajevo i dag. När det på eftermiddagen äntligen blev lite uppehåll gick jag Feradijagatan ner med tankarna som studsat fram och tillbaka sedan söndags natt i huvudet.

När upphör pragmatismen att tjäna idéerna och hämmar dem i stället? Kampen för att spränga sönder blockpolitiken skulle bli en verklig pyrrhusseger om det beredde väg för en framväxande nationalistisk höger.

Vid gågatans slut brinner den eviga elden till minne av den motståndsrörelse som drev ut nazisterna efter fyra år av ockupation 1945. I det av etniska krig söndertrasade Bosnien, hyllar inskriptionen alla de som offrade sina liv: kroater, bosnier, montenegriner, serber, kristna och muslimer. En familj tar glatt bilder tillsammans vid flamman. Efter dem två allvarliga äldre herrar. Jag väntar på min tur och fotar elden jag med. Det hjälper lite.

Mikael Leyi, debattör

Ursprungligen publicerad i Dagens Arena 20140924

Lämna en kommentar

Filed under Från Sydafrika

Blandade känslor är en underdrift

Vi vann. Men förlorade samtidigt. Det gick inte riktigt att vara glad igår. Jag ville det så gärna efter den fantastiska kampanj vi genomfört tillsammans men Sverigedemokraternas framgångar talar direkt till mig och min familj. Det berör mig personligen. Det handlar om mitt barns framtid. Vi bör diskutera förklaringar och möjligt handlingsutrymme och låt oss börja att med klar blick konstatera att ett rasistiskt parti fick 789 112 röster och 49 mandat i riksdagen. De går fram i hela Sverige och i alla åldrar.

Deras grogrund är misstro, rädsla, vidgade klassklyftor, växande ojämlikhet och en generell avsaknad av samhällsvisioner som bär. Alliansprojektet har drivit på denna samhällsutveckling neråt under åtta år. Och vi socialdemokrater har varit idépolitiskt märkligt valhänta när det gäller att möta densamma.

Samtidigt kan vår förklaring val efter val på Sverigedemokraternas framgångar inte ständigt stanna vid att dem kanske är ett rasistiskt parti men deras väljare är det inte. Då missar vi något väsentligt och därmed även möjligheten att aktivt bemöta det. Vi avfärdar inga andra partiers väljare på det sättet. Analysen av Socialdemokratins med- och motgångar har inte som utgångspunkt att stora delar av väljarkåren inte delar vår samhällsanalys och inte egentligen tror på vårt politiska programs föreslagna lösningar. Om vår politiska analys ger för handen att Sverigedemokraternas parti, dess organisation och politiska idéer i grunden är rasistiska så är ju rimligtvis även en stor del av dem som stödjer partiet det. Liksom för andra partier är väl inte alla Sverigedemokraternas väljare övertygade rasister men vad har vi egentligen för skäl att avfärda deras val med med komplexa socioekonomiska argument? Jag menar att det är viktigt för hur vi bemöter deras framgång och bekämpar dem.

Först och främst behöver vi sjösätta reformer som konkret och rent faktiskt förändrar folks vardag i staden och på landsbygden, i syfte att återupprätta välfärdsstaten, minska arbetslösheten, åtgärda ojämlikheten på arbetsmarknaden och kraftigt reducera samhällsklyftorna.

Samtidigt och trots det komplicerade förhandlingsläge som tvingar till kompromisser som vi nu befinner oss i måste Socialdemokratin offensivt våga tro på och vidareutveckla våra visioner om en mer jämlik, rättvis och solidarisk värld fullt ut. Orka formulera en dröm som klarar av att bära ett framtida samhällsbygge och staka ut en väg att samla medborgarna kring. En vision som inkluderar vår tids stora utmaningar och formulera dess svar: miljön, migrationen och jämställdheten. Vi måste orka ta striden om perspektiven och våga lita på att det bär.

Men för att begränsa Sverigedemokraternas framgångar räcker inte bara det, vi måste även utveckla vårt antirasistiska arbete, med stöd av dessa nyformulerade visioner, och idogt kämpa för att trycka tillbaka dessa krafter. Arbetarrörelsen har här en central roll att spela. Det utbildningsarbete och den organisering som påbörjats inom LO måste fortsätta och utvecklas och vi behöver ta tillvara den folkrörelse som återupplivats i samband med denna valrörelse. Låt oss ta tillvara alla de miljontals samtal vi fört och ha dem som en utgångspunkt för att vitalisera partiarbetet och åter komma riktigt nära väljarna. Möta dem i deras oro och argumentera emot rasism och främlingsfientliga antaganden.

Vi vann men det är nu det verkliga arbetet börjar.

 

1 kommentar

Filed under Tankar om samhället, Valår

Det grundläggande

FLYKTINGBLOGGEN: I debatten om migration tappas det grundläggande ofta bort. Människor flyr från krig, konflikt och utarmning. Människor lämnar sina hem i desperation. Söker sig ett nytt liv. Från Irak, Syrien, Afghanistan, Sudan och Somalia. Det är, om inte en naturkraft, så nästan.Flykten stannar inte upp vid tal om reglerad invandring, FRONTEX eller återvändandeavtal. Dublin hejdar inte någon. Inte heller stängslen i Ceuta, gatorna i Rom eller förvaret i Märsta.

Det är nämligen inte migrantens närvaro, den andres idealtyp, som kostar i egentlig mening. Den verkliga kostnaden ligger i priset vi betalar när vi stänger någon ute, sätter dem på ett plan, tvingar dem in i papperslöshet och samhällets skuggor. Det är i dessa mänskliga öden som samhällskostnaden ligger och vårt värde som demokrati definieras.

De mänskliga rättigheterna relativiseras i mötet med migranten. De nagelfars för att hitta möjliga vägar runtom och förbi. Vi har rättigheter. Dom har kanske det.

Men samtalet om migration kan inte skiljas från en djupare insikt om de mänskliga rättigheternas universalitet, odelbarhet och okränkbarhet. De mänskliga rättigheterna ifrågasätter nämligen enskilda staters suveräna rätt över sitt territorium. De låter vissheten om människors lika värde väga tyngre än nationella regelverk.

Nu i valkampanjers slutskede, när debatten om migration hela tiden hotar att slå över i narcissism, nationalism och budgetplanering, är det viktigt att komma ihåg två saker. Människor kommer alltid att fly för att rädda sig undan förföljelse och de garanteras en universell rätt att söka skydd.

Vi som för tillfället lever i fred står därmed inför ett enkelt val, och det är inte hur vi ska förhålla oss till Migrationsverkets budgetprognoser. Vill vi se, höra och möta dessa mänskliga tragedier som medmänniskor eller inte?

Ursprungligen publicerad på Flyktingbloggen 140908

Lämna en kommentar

Filed under Migrationspolitik, Valår

Sydafrika fördömer Israels apartheid

DAGENS ARENA: Kapstaden är en av de städer som samlar flest Gaza-demonstranter. Palestinier och sydafrikaner delar många levda erfarenheter.

Efter det senaste i raden av krigsutbrott i Gaza har protester blossat upp världen över. Hundratusentals människor har visat sin ilska och frustration. I några länder samlar dessa protester fler människor än någon annanstans.

Förutom London och Paris var en av de städer som samlade flest demonstranter Kapstaden. Där har nu de största demonstrationerna sedan 1994 ägt rum. Och de har skett i solidaritet med Palestina.

I den svenska diskussionen om Israel och Palestina talas det då och då om apartheid. Den 8 juli skrev Göran Rosenberg en uppmärksammad artikel i Expressen med rubriken ”En apartheidstat?”. Rosenberg fäster sig vid att bosättare och palestinier ingår i olika rättssystem: civila lagar gäller för bosättare och militära ockupationslagar gäller för palestinier. Rosenberg fick mothugg av till exempel Stefan Sturesson från Samfundet Sverige-Israel. Diskussionen kommer säkert att blossa upp igen.

I detta perspektiv är det intressant att protesterna i Sydafrika blir så stora och engagerar så många. De enda som verkligen vet hur det var att leva under Sydafrikas apartheid är ju sydafrikanerna själva. Och solidariteten med palestinierna och deras kamp för frihet går långt tillbaka i tiden.

Banden mellan ANC och PLO växte sig starka under framförallt 1970 och 1980-talen. ANC och PLO delade en vision om självbestämmande och ödet att vara stämplade som terrororganisationer. Under samma tid försämrades ANC: s relationer till Israel, som gick från att vara bland de starkaste internationella kritikerna av apartheid till att istället utöka de diplomatiska och ekonomiska relationerna med Sydafrika.

När Nelson Mandela nyligen hade släppts från fängelset 1990 förklarade han i en intervju: ”vi identifierar oss med PLO eftersom de, liksom oss, slåss för rätten till självbestämmande”. När Yasser Arafat dog 2004 kommenterade en då åldrande Mandela händelsen utanför sitt hem och kallade Arafat för ”en ikon för världens förtryckta”.

Sedan ANC blev regeringsparti har de också fördömt Israels ockupationspolitik i mycket starka ordalag. I anslutning till det senaste kriget i Gaza gick partiet ut med ett pressmeddelande som kallade Israels agerande för ”uppenbart kriminellt” och ”barbariskt”. De uppmanar till bojkott av israeliska varor och till långtgående ekonomiska sanktioner.

Fackföreningsrörelsen Cosatu, som ingår i en styrande allians med ANC, skräder inte heller orden: ”gör mot apartheids Israel vad ni gjorde mot apartheids Sydafrika då dess politik deklarerades som ett brott mot mänskligheten”.

Ordet apartheid är synonymt med rasförtryck och fascism världen över. Ingen stat vill förknippas med dess historia. Diskussionen fastnar också ofta i liknelsens eventuella giltighet.

Men apartheids konkreta och praktiska innebörd av åtskillnad mellan befolkningsgrupper, tvångsförflyttningar, husrivningar, systematiska och politiskt motiverade arresteringar, migrantarbetarsystem, kraftigt begränsad rörelsefrihet och kollektiva bestraffningar är en levd erfarenhet som palestinier och sydafrikaner delar. Därför berörs sydafrikanerna på djupet och därför blir reaktionen så kraftfull.

Dåvarande president Nelson Mandela gav uttryck för denna känsla i ett tal 1997 i Pretoria, ”vi vet alltför väl att vår frihet är ofullständig utan palestiniernas frihet”.

Ursprungligen publicerad i Dagens Arena 140907

Lämna en kommentar

Filed under Från Sydafrika

Dagen efter. Ljus och mörker

I Pristina, Kosovo. Kändes skönt att lämna landet på något sätt. Få lite perspektiv. Läser samtidigt allt som finns om valet. Det har ju sagts många gånger redan. Att resultatet ger en känsla av hopp och rädsla på samma gång. Det var ett vägskäl. Ett jordskred. Men vi gick åt båda hållen samtidigt. Hoppet tändes och hatet spred sig.

Rasisterna vann i Storbritannien, Frankrike, Danmark, Grekland. De vann stora framgångar och vädrar morgonluft. Segerrusiga kommer de att kunna förstöra mycket. Man rider på en våg av besvikelse i sviterna efter krisen men deras framgångar förklaras inte enbart med detta. Deras berättelse appellerar till något i dagens Europa. Som ett varmt och tryggt rum för folk att sjunka tillbaka in i. Stänga dörren. Där man känner igen sig och kan bona in sig.

De progressiva krafterna gick samtidigt framåt i Sverige. Feminismen, klimatet och jämlikheten vann mark. Vår konservativa och nyliberala regering gick bakåt. Vårt högerextrema parti gick framåt, men inte lika kraftigt som på andra håll. För första gången någonsin är inte högern näst största parti.

Bilden är varken entydig eller nattsvart.

Ideologi och värderingar fick mer uppmärksamhet i detta val. I den diskussionen har mittens vardagliga kalkyler mindre att erbjuda. Socialdemokraterna höll mark men tangerade nästan ett historiskt lågt resultat. Ute i Europa föll systerpartier som käglor. Det borde vara progressiv vår nu men vi har svårt att få till det. Att växa. Vi bör dra lärdomar av detta. Inse att det är dags att vi på allvar formulerar en dröm och en utopi för det framtida, demokratiskt-socialistiska projektet. Präglad av tidens stora utmaningar. Jämlikheten. Solidariteten. Miljön. Migrationen. Jämställdheten. Mot vilket reformerna kan ta sikte. De politiska projekten utformas. Motbilder som vi kan hålla upp och kontrastera mot de blå och brunas andefattiga, destruktiva idéer.

Vi kan inte begränsa oss till praktiska lösningar på dagens arbetslöshet, sjunkande skolresultat och växande ojämlikhet. Vi måste, som de som grundade arbetarrörelsen, orka lyfta blicken bortom dagens oro och låta fantasin möta framtiden. Så att vi återigen blir ett positivt, optimistiskt parti med sikte mot något bättre. Då är vi som bäst. Då ingjuter vi hopp. Då blir praktiska och vardagliga lösningar visionära. Då blir reformism och pragmatism meningsfullt.

Och det finns bara ett sätt att förhålla sig till det organiserade hatet och föraktet just nu. Det är att fortsätta mobiliseringen som nu pågår. Att vi vänder ryggen. Protesterar vid arbetsplatser. Diskuterar politik igen. Knackar en dörr. Deltar i torgmöten. Demonstrerar. Högerns och fascismens frammarsch är djupt obehaglig och skrämmande. Motståndet är samtidigt något av det vackraste vi sett i Sverige. Det är som om det ena ger det andra. Vi kan använda det. Drömma igen. Ta några första steg. Vi kan bygga och vinna.

Lämna en kommentar

Filed under Tankar om samhället, Valår

Valanalys Sydafrika

DAGENS ARENA: Svagare allianser på en ny spelplan förändrar förutsättningarna för ANC i Sydafrika. Det kommer i längden att vara bra för landet. 

I onsdags gick det demokratiska Sydafrika till val för femte gången. Med i princip alla röster räknade står det klart att ANC sitter tryggt kvar vid makten även denna gång, med över sextio procent av rösterna. Många har trott att stödet skulle minska mer kännbart i detta val. Men varken utmanarna från vänster, höger eller förstagångsväljarnas historielöshet rubbade partiets ställning.

I rapporteringen här hemma framstår Sydafrika ibland som ett land på väg mot diktatur. En kokande kittel som riskerar att explodera. I toppen styr ett allt mer maktfullkomligt och korrupt ANC som svikit sina ideal och sitt folk. Att så stor andel av befolkningen ändå väljer att lägga sin röst på ANC blir utifrån ett sådant perspektiv oförståeligt.

För det första behöver vi slå fast att ANC är mer än sitt toppskikt. Större än president Jacob Zuma och hans skrytbygge till privatbostad, Nkandla.

Landets problem ska inte sopas under mattan eller förminskas. Låt oss vara tydliga med att Sydafrika står inför gigantiska utmaningar. Ojämlikheten ökar. Närmare hälften av befolkningen är arbetslös och lever i fattigdom. Utbildningsnivån är katastrofalt låg. Våldet, speciellt mot kvinnor, är utbrett och brutalt. Korruptionen finns på alla nivåer och i alla sektorer. Det råder stor brist i tillgången på social service och infrastruktur. En hiv- och aidsepidemi tvingar landets sjukvård på knä.

Det finns dock mycket som talar för att Sydafrikas utmaningar är just landets och inte partiets.

ANC:s historiska roll lyfts ofta fram som den avgörande framgångsfaktorn. Det är sant att Sydafrika än så länge är lojalt med den politiska rörelse som representerar frigörelsen från rasförtryckets apartheid. Men en viktigare förklaring till ANC:s valframgångar sedan 1994 är att man inte har stått passiv inför dessa svårigheter. Tvärtom baserar man hela sitt förtroendekapital på att aktivt vårda sin historiska roll. Valkampanjen byggde på detta budskap.

Varje regering sedan 1994 har lagt en mycket stor andel av statsbudgeten på olika former av sociala program och socialt stöd. Utan dessa investeringar hade fattigdomen varit än värre. Över tre miljoner hus har byggts och distribuerats till fattiga familjer. Tillgången till el och vatten som subventioneras för de fattigaste och har mångfaldigats. Antalet elever inom utbildningens alla nivåer har ökat dramatiskt. Den svarta medelklassen har fördubblats. Man har byggt upp världens största sjukvårdsprogram för att hantera världens högsta antal hivpositiva.

Det är politiska reformer som känns och syns för miljontals fattiga och marginaliserade familjer.

ANC förlorade som förväntat inte detta val. Och sitter troligtvis säkert även efter nästa. Men valrörelsen och debatten var annorlunda den här gången. Det historiska minnet bleknar sakta och ANC:s kampanjslogan kan inte för all framtid vara ”lita på oss!”. Om inte samhällsutvecklingen radikalt förbättras i närtid kommer partiet att få svårt att upprätthålla bilden som garant för frihet och jämlikhet.

Oppositionen växer och blir mer välorganiserad. Den utmanar på områden som tidigare var klassisk ANC-mark. Democratic Alliance (DA) gick framåt med nästan fem procentenheter. De nybildade partiet Economic Freedom Fighters blev tredje största parti med över sex procent.

Mer betydelsefullt ändå är kanske kritiken som växer inifrån. Fackföreningsrörelsen, ANC:s viktigaste allierade, står splittrad i sitt stöd. Den trepartsallians som styrt Sydafrika sedan 1994 är hotad. Sammanfaller dessa olika processer med varandra kan förändringen komma snabbt. ANC backar i fem av nio provinser och fortsätter att gå bakåt i Västra Kap som redan förlorats till DA.

Den sydafrikanska politiken har förändrats efter Nelson Mandelas bortgång. Spelplanen är större. Reglerna inte lika givna. Allianserna inte lika starka. Tillståndet i någon mening mer normaliserat. Det är en naturlig politisk process och i längden bra för Sydafrika.

Ursprungligen publicerad i Dagens Arena 20140509.

Lämna en kommentar

Filed under Från Sydafrika, Tankar om samhället

Partiledardebatter och Sverigedemokraternas tolkningsföreträde

FLYKTINGBLOGGEN: I söndags var det partiledardebatt igen. På var sin sida ställs de upp. Två lag har de reducerats till, regeringen och oppositionen. Med Sverigedemokraterna på oppositionens sida men ändå lite vid sidan av. Som vågmästare har de mycket makt i riksdagen och ges ofta samma roll i dessa debatter. Framförallt får de alla frågor som har att göra med migration.

Rörelsefriheten inom EU ska diskuteras. Fokus är tiggarna på gatorna. Romer från Rumänien. Anna Hedemo och Mats Knutsson vänder sig efter att ha presenterat frågan till Jimmie Åkesson. Vad tänker du när du ser tiggarna? Jimmie Åkessons rasistiska, protektionistiska, osanna och populistiska åsikter tillåts sätta tonen. Alla de andra partiledarna måste förhålla sig till vad han sagt och tyckt i frågan.

Det är uppenbart för alla att detta spelar roll för diskussionen och samtalets karaktär. Sverigedemokraterna utses till uttolkare kring migrationens natur och konsekvenser. När det i själva verket är tvärtom. De skriker högst men de skriker sådant som förvränger sanningen, skapar fantasimonster och spär på förakt och fördomar.

Tolkningsföreträdet. Det är historiens underström och kärnan i varje debatt. Den världsbild som tillåts definiera och sätta ramarna för diskussionen är givetvis avgörande för vilka åsikter som kommer fram och vilken trovärdighet de ges. När Sverigedemokraternas snäva omvärldsanalys sätter tonen blir samtalet också därefter. Förenklat. Osant. Aggressivt.

Varför gör SVT så? Är det av ängslighet, för att inte på något sätt riskera att anklagas för partiskhet eller osynliggörande? Kanske är man aningslös. Mp får frågorna om miljön och klimatet. Rasisterna frågan om migration och EU:s rörlighet. Fp första ordet om skolan och M ges tillfälle att ge sin syn på ekonomin. Mycket talar dock för att SVT gör det för debattens skull. Man vill se känslor, helst raseri. Som hetsare av hundar och tuppar. Någon ska provoceras att säga något klumpigt och oförsiktigt. Så skapas spänning och nyheter. Och så förminskas också debatten och tanken. Så spelar SVT Sverigedemokraterna i händerna och bereder dem oförtjänt med utrymme.

Det spelar även roll för samhällsklimatet i stort. Det som just nu hårdnar och kallnar. Det är sorgligt att public service ambitioner inte är större. Det är också farligt.

Ursprungligen publicerat på Flyktingbloggen 20140507.

Lämna en kommentar

Filed under Migrationspolitik, Tankar om samhället, Valår