Dagen efter. Ljus och mörker

I Pristina, Kosovo. Kändes skönt att lämna landet på något sätt. Få lite perspektiv. Läser samtidigt allt som finns om valet. Det har ju sagts många gånger redan. Att resultatet ger en känsla av hopp och rädsla på samma gång. Det var ett vägskäl. Ett jordskred. Men vi gick åt båda hållen samtidigt. Hoppet tändes och hatet spred sig.

Rasisterna vann i Storbritannien, Frankrike, Danmark, Grekland. De vann stora framgångar och vädrar morgonluft. Segerrusiga kommer de att kunna förstöra mycket. Man rider på en våg av besvikelse i sviterna efter krisen men deras framgångar förklaras inte enbart med detta. Deras berättelse appellerar till något i dagens Europa. Som ett varmt och tryggt rum för folk att sjunka tillbaka in i. Stänga dörren. Där man känner igen sig och kan bona in sig.

De progressiva krafterna gick samtidigt framåt i Sverige. Feminismen, klimatet och jämlikheten vann mark. Vår konservativa och nyliberala regering gick bakåt. Vårt högerextrema parti gick framåt, men inte lika kraftigt som på andra håll. För första gången någonsin är inte högern näst största parti.

Bilden är varken entydig eller nattsvart.

Ideologi och värderingar fick mer uppmärksamhet i detta val. I den diskussionen har mittens vardagliga kalkyler mindre att erbjuda. Socialdemokraterna höll mark men tangerade nästan ett historiskt lågt resultat. Ute i Europa föll systerpartier som käglor. Det borde vara progressiv vår nu men vi har svårt att få till det. Att växa. Vi bör dra lärdomar av detta. Inse att det är dags att vi på allvar formulerar en dröm och en utopi för det framtida, demokratiskt-socialistiska projektet. Präglad av tidens stora utmaningar. Jämlikheten. Solidariteten. Miljön. Migrationen. Jämställdheten. Mot vilket reformerna kan ta sikte. De politiska projekten utformas. Motbilder som vi kan hålla upp och kontrastera mot de blå och brunas andefattiga, destruktiva idéer.

Vi kan inte begränsa oss till praktiska lösningar på dagens arbetslöshet, sjunkande skolresultat och växande ojämlikhet. Vi måste, som de som grundade arbetarrörelsen, orka lyfta blicken bortom dagens oro och låta fantasin möta framtiden. Så att vi återigen blir ett positivt, optimistiskt parti med sikte mot något bättre. Då är vi som bäst. Då ingjuter vi hopp. Då blir praktiska och vardagliga lösningar visionära. Då blir reformism och pragmatism meningsfullt.

Och det finns bara ett sätt att förhålla sig till det organiserade hatet och föraktet just nu. Det är att fortsätta mobiliseringen som nu pågår. Att vi vänder ryggen. Protesterar vid arbetsplatser. Diskuterar politik igen. Knackar en dörr. Deltar i torgmöten. Demonstrerar. Högerns och fascismens frammarsch är djupt obehaglig och skrämmande. Motståndet är samtidigt något av det vackraste vi sett i Sverige. Det är som om det ena ger det andra. Vi kan använda det. Drömma igen. Ta några första steg. Vi kan bygga och vinna.

Lämna en kommentar

Filed under Tankar om samhället, Valår

Valanalys Sydafrika

DAGENS ARENA: Svagare allianser på en ny spelplan förändrar förutsättningarna för ANC i Sydafrika. Det kommer i längden att vara bra för landet. 

I onsdags gick det demokratiska Sydafrika till val för femte gången. Med i princip alla röster räknade står det klart att ANC sitter tryggt kvar vid makten även denna gång, med över sextio procent av rösterna. Många har trott att stödet skulle minska mer kännbart i detta val. Men varken utmanarna från vänster, höger eller förstagångsväljarnas historielöshet rubbade partiets ställning.

I rapporteringen här hemma framstår Sydafrika ibland som ett land på väg mot diktatur. En kokande kittel som riskerar att explodera. I toppen styr ett allt mer maktfullkomligt och korrupt ANC som svikit sina ideal och sitt folk. Att så stor andel av befolkningen ändå väljer att lägga sin röst på ANC blir utifrån ett sådant perspektiv oförståeligt.

För det första behöver vi slå fast att ANC är mer än sitt toppskikt. Större än president Jacob Zuma och hans skrytbygge till privatbostad, Nkandla.

Landets problem ska inte sopas under mattan eller förminskas. Låt oss vara tydliga med att Sydafrika står inför gigantiska utmaningar. Ojämlikheten ökar. Närmare hälften av befolkningen är arbetslös och lever i fattigdom. Utbildningsnivån är katastrofalt låg. Våldet, speciellt mot kvinnor, är utbrett och brutalt. Korruptionen finns på alla nivåer och i alla sektorer. Det råder stor brist i tillgången på social service och infrastruktur. En hiv- och aidsepidemi tvingar landets sjukvård på knä.

Det finns dock mycket som talar för att Sydafrikas utmaningar är just landets och inte partiets.

ANC:s historiska roll lyfts ofta fram som den avgörande framgångsfaktorn. Det är sant att Sydafrika än så länge är lojalt med den politiska rörelse som representerar frigörelsen från rasförtryckets apartheid. Men en viktigare förklaring till ANC:s valframgångar sedan 1994 är att man inte har stått passiv inför dessa svårigheter. Tvärtom baserar man hela sitt förtroendekapital på att aktivt vårda sin historiska roll. Valkampanjen byggde på detta budskap.

Varje regering sedan 1994 har lagt en mycket stor andel av statsbudgeten på olika former av sociala program och socialt stöd. Utan dessa investeringar hade fattigdomen varit än värre. Över tre miljoner hus har byggts och distribuerats till fattiga familjer. Tillgången till el och vatten som subventioneras för de fattigaste och har mångfaldigats. Antalet elever inom utbildningens alla nivåer har ökat dramatiskt. Den svarta medelklassen har fördubblats. Man har byggt upp världens största sjukvårdsprogram för att hantera världens högsta antal hivpositiva.

Det är politiska reformer som känns och syns för miljontals fattiga och marginaliserade familjer.

ANC förlorade som förväntat inte detta val. Och sitter troligtvis säkert även efter nästa. Men valrörelsen och debatten var annorlunda den här gången. Det historiska minnet bleknar sakta och ANC:s kampanjslogan kan inte för all framtid vara ”lita på oss!”. Om inte samhällsutvecklingen radikalt förbättras i närtid kommer partiet att få svårt att upprätthålla bilden som garant för frihet och jämlikhet.

Oppositionen växer och blir mer välorganiserad. Den utmanar på områden som tidigare var klassisk ANC-mark. Democratic Alliance (DA) gick framåt med nästan fem procentenheter. De nybildade partiet Economic Freedom Fighters blev tredje största parti med över sex procent.

Mer betydelsefullt ändå är kanske kritiken som växer inifrån. Fackföreningsrörelsen, ANC:s viktigaste allierade, står splittrad i sitt stöd. Den trepartsallians som styrt Sydafrika sedan 1994 är hotad. Sammanfaller dessa olika processer med varandra kan förändringen komma snabbt. ANC backar i fem av nio provinser och fortsätter att gå bakåt i Västra Kap som redan förlorats till DA.

Den sydafrikanska politiken har förändrats efter Nelson Mandelas bortgång. Spelplanen är större. Reglerna inte lika givna. Allianserna inte lika starka. Tillståndet i någon mening mer normaliserat. Det är en naturlig politisk process och i längden bra för Sydafrika.

Ursprungligen publicerad i Dagens Arena 20140509.

Lämna en kommentar

Filed under Från Sydafrika, Tankar om samhället

Partiledardebatter och Sverigedemokraternas tolkningsföreträde

FLYKTINGBLOGGEN: I söndags var det partiledardebatt igen. På var sin sida ställs de upp. Två lag har de reducerats till, regeringen och oppositionen. Med Sverigedemokraterna på oppositionens sida men ändå lite vid sidan av. Som vågmästare har de mycket makt i riksdagen och ges ofta samma roll i dessa debatter. Framförallt får de alla frågor som har att göra med migration.

Rörelsefriheten inom EU ska diskuteras. Fokus är tiggarna på gatorna. Romer från Rumänien. Anna Hedemo och Mats Knutsson vänder sig efter att ha presenterat frågan till Jimmie Åkesson. Vad tänker du när du ser tiggarna? Jimmie Åkessons rasistiska, protektionistiska, osanna och populistiska åsikter tillåts sätta tonen. Alla de andra partiledarna måste förhålla sig till vad han sagt och tyckt i frågan.

Det är uppenbart för alla att detta spelar roll för diskussionen och samtalets karaktär. Sverigedemokraterna utses till uttolkare kring migrationens natur och konsekvenser. När det i själva verket är tvärtom. De skriker högst men de skriker sådant som förvränger sanningen, skapar fantasimonster och spär på förakt och fördomar.

Tolkningsföreträdet. Det är historiens underström och kärnan i varje debatt. Den världsbild som tillåts definiera och sätta ramarna för diskussionen är givetvis avgörande för vilka åsikter som kommer fram och vilken trovärdighet de ges. När Sverigedemokraternas snäva omvärldsanalys sätter tonen blir samtalet också därefter. Förenklat. Osant. Aggressivt.

Varför gör SVT så? Är det av ängslighet, för att inte på något sätt riskera att anklagas för partiskhet eller osynliggörande? Kanske är man aningslös. Mp får frågorna om miljön och klimatet. Rasisterna frågan om migration och EU:s rörlighet. Fp första ordet om skolan och M ges tillfälle att ge sin syn på ekonomin. Mycket talar dock för att SVT gör det för debattens skull. Man vill se känslor, helst raseri. Som hetsare av hundar och tuppar. Någon ska provoceras att säga något klumpigt och oförsiktigt. Så skapas spänning och nyheter. Och så förminskas också debatten och tanken. Så spelar SVT Sverigedemokraterna i händerna och bereder dem oförtjänt med utrymme.

Det spelar även roll för samhällsklimatet i stort. Det som just nu hårdnar och kallnar. Det är sorgligt att public service ambitioner inte är större. Det är också farligt.

Ursprungligen publicerat på Flyktingbloggen 20140507.

Lämna en kommentar

Filed under Migrationspolitik, Tankar om samhället, Valår

Är makten verkligen omvänd i Sydafrika?

Igår kunde man läsa om Louis, Diane och deras lilla familj i en vit kåkstad i Aftonbladet. De lever i ett träskjul under fattigdom. De har svårt att klara sig varje månad om det inte vore för donationer från frivillig organisationer. De är ett nytt fenomen i Sydafrika. Fattiga vita. På så sätt har det också nyhetsvärde. Men tonen i artikeln är provocerande och det är svårt att tolka Wolgang Hanssons ärende som annat än sensationssökande.

Det hade till att börja med varit på sin plats att ge artikeln en korrekt inramning. Att påtala och beskriva den rasistiska och strukturella underordning som fortfarande råder i Sydafrika. De verkliga följderna av Apartheids arv. Omkring 25 miljoner människor eller hälften av Sydafrikas befolkning lever i fattigdom. Den nästan lika stora andel som är arbetslösa. De miljontals människor som lever i Sydafrikas kåkstäder. Våldets utbredning. Utbildningens, sjukvårdens och den samhälleliga servicens brister och djupa ojämlikhet. Medellivslängd. Vad gäller alla dessa områden och människor så gör sig Apartheid fortfarande gällande. En absolut majoritet av ojämlikhetens offer är svarta.  Framförallt på landsbygden i de tidigare bantustaterna.

Den politiska makten i Sydafrika har bytt händer sedan demokratin vanns men den ekonomiska makten är i stort sätt orörd. Framväxten av en svart medelklass går långsamt. Sydafrika är ett av världens mest ojämlika länder och skiljelinjen går fortfarande i huvudsak mellan svarta och vita. Det finns en otrolig mängd statistik som belägger detta.

Det är givetvis en intresseväckande och kittlande vinkel. Landet som ställdes på ända. Rasismen som bytt skepnad. Svarta rika i lyxiga bilar. Vita kåkstäder. Svarta förmän och chefer som sparkar maktlösa vita. Fattigdom är givetvis också alltid oerhört sorgligt oavsett vem det drabbar. Men att som Wolfgang Hansson med undanhållande av information och ledande frågor låta påskina att Sydafrika är ett land som vänts ut och in är ohederligt och tendentiöst. Det är att låta verkligheten träda tillbaka för en smaskig rubrik ”Makten är svart – och misären vit”.

 

Lämna en kommentar

Filed under Från Sydafrika, Tankar om samhället

Första maj

Det är vår dag. Det är vänsterns, drömmarnas, protesternas och minnenas dag. Vi går med historien i ryggen och blickar framåt. Vi går tillsammans.

Första maj. Vi har nu vandrat varje år i snart 124 år. En generalstrejkens dag för åtta timmars arbetsdag. Det började till minne av massakern i Chicago 1886. Ett levande monument också över arbetarrörelsens segrar. En röd dag vi vann tillsammans.

I Sverige har den ibland känts som mer minne än framtid. Demonstrationstågen mer nöjda och tillfreds än otåliga, drivna och förbannade. I år är inget sådant år. I år har vi chansen att bryta med femton år av konservativt styre i Europa och åtta i Sverige.

Det sägs ibland att det är lite skillnad mellan blocken. Alltför lite kanske, men skillnad är det. Vi hade sett ett annat Europa och ett annat Sverige med vänstern vid makten. Vi hade sett mer gemensamma lösningar, mer solidaritet, mer välfärdssatsningar. Attackerna på fackföreningsrörelsen hade varit färre och motståndet mot miljöreformer mindre. Skattesänkningar och avregleringar hade fått stå tillbaka och fler drömmar om samförstånd, kollektiv och gemenskap hade formulerats.

Vi hade inte sålt ut våra gemensamma tillgångar eller varit så passiva vid ekonomiska motgångar. Vi hade satsat mer på utveckling av det gemensamma och sett en offentlig sektor där möjligheten till vinst inte varit lika stor. Arbetslösa och sjuka hade haft kvar sina omställningsstöd. Fackföreningsrörelsen hade stått starkare. Den svenska modellen hade försvarats. Det är dags att vi återigen tror på politikens vilja och möjligheter och försvarar det gemensammas värde.

I år drömmer vi lite mer på första maj. Slåss för någonting igen. Vill en annan framtid.

Lämna en kommentar

Filed under Valår, Vardagsbetraktelser

Serbiens Putin

DAGENS ARENA: Inte sedan Titos dagar har Serbien sett en liknande personkult växa fram som kring landets nytillträdda premiärminister, Alexandar Vučić.

I nyvalet i Serbien den 16 mars i år trädde Alexandar Vučić, ordförande för Serbiens Progressiva Parti (SNS), fram som landets starke man och blivande premiärminister. Under valkampanjen fylldes de starkt kontrollerade medierna av nyhetsinslag där han bland annat vadade genom knähög snö för att rädda försvarslösa barn. Som om Vučić har inspirerats av hur Putin har framställts i rysk media. Inte sedan Titos dagar har Serbien sett en liknande personkult växa fram.

Den tidigare koalitionsregeringen hade bara suttit två år vid makten när den utlyste nyval till parlamentet. Och det var två år fyllda av spruckna samarbeten, skandaler och passivitet. Bakom beslutet om nyval stod Vučić, dåvarande vice premiärminister, och SNS. I opinionsundersökningarna hade partiet då ett mycket starkare stöd än konkurrenterna.

Under valkampanjen lovade Vučić att personligen bekämpa korruptionen, åtgärda den höga arbetslösheten och lösa relationerna med EU. Det slog an hos den serbiska befolkningen.

För det som sedan skedde har kallats för en politisk tsunami. SNS inte bara vann, de fullkomligt krossade allt politiskt motstånd. Med över 48 procent av rösterna och 158 av 250 platser i parlamentet har Vučić fått ett mandat som ingen tidigare serbisk premiärminister har haft. Och ännu viktigare var kanske att oppositionen i princip utplånades. Demokratiska partiet, som tidigare innehade premiärministerposten, fick bara 19 mandat, och tidigare premiärminister Boris Tadic nybildade Nya demokratiska partiet endast 18.

Vučić, med bakgrund i den serbiska säkerhetstjänsten, var en gång i tiden informationsminister i Slobodan Milosevics högerextrema regering. Sedan dess har han genomgått en snabb förvandling. Från ultranationalist med drömmar om ett Storserbien till EU-vän med ambition att lösa konflikten med Kosovo. Åtminstone när det gäller Kosovo tycks det ligga tyngd bakom orden. Vučić var delaktig i processen som ledde fram till det historiska avtal som träffades mellan Serbien och Kosovo för nästan exakt ett år sedan.

Likheterna med Putin och Ryssland stannar inte vid mediernas fokus på Vučić som nationens räddare i nöden. Serbiens statsapparat präglas av korruption och nepotism. I takt med att makten centraliseras hotas landets maktdelning och Vučić har personligen ett stort inflytande över medierna.

Men med mycket makt följer även ett ansvar för Vučić. Den serbiska ekonomin går på knäna, arbetslösheten växer från redan höga nivåer och fattigdomen sprider sig. Vučić tycks medveten om detta och har redan börjat söka koalitionspartners. Den välvillige ser detta som ett klokt drag för långsiktighet. Den misstänksamme som taktik från Vučićs sida för att förbereda för en framtida syndabock.

Hur Vučićs regering lyckas tackla utmaningarna återstår att se. En sak står hur som helst klar. Serbiens öde bestäms till större del än på mycket länge av en mans ambitioner, vilja och personliga nycker.

Inlägget urprungligen publicerat på Dagens Arena 20140413.

Lämna en kommentar

Filed under Balkan

Protester på arbetsplatser

I morse satt tre företrädare för den fackliga rörelsen i morgonsoffan och stod upp för sina medlemmars rätt att protestera på sin arbetsplats. Kommunal, Vårdförbundet och Läkarförbundet. Media ville tvinga fram en demokratisk konflikt. Ska inte alla riksdagspartier få göra arbetsplatsbesök? Kan man göra enskilda undantag? Sverigedemokraterna tar ju tydligt avstånd från mordhoten?

Men de fackliga företrädarna stod på sig. Vart går gränsen för demokratin när demokratiska partier inte står upp för demokratiska värden? Frågade sig Sineva Ribeiro, ordförande för Vårdförbundet.

Det är något mycket fint som händer i Sverige just nu. Alla som säger ifrån. Som ställer sig i vägen i en sjukhuskorridor till trots mot sin sjukhusledning. För detta får de utstå mordhot. De kränks på nätet. Tvingas utstå rasistiska påhopp. Men de säger ifrån ändå. Brandmän, läkare, sjuksystrar som ställer sig upp på sina arbetsplatser. Elever på skolor. Som skriver brev. Blockerar entréer. För att de känner ett djupt obehag. För att de får ont i magen och blir rädda. För att mordhoten följer som ett naturligt följe på Sverigedemokraternas turné runt om i landet.

Vi är många som inte har glömt deras stöveltrampande nittiotal. Som inte har inte glömt att det bara var ett drygt år sedan SD: s toppskikt beväpnade sig på Kungsgatan i Stockholm. Hotade med ett ”vi får se vad som händer när vi kommer till makten”. Vi är många som ser vad deras företrädare propagerar för typ av åsikter på Avpixlat. Vi följer deras näthat och deras människoförakt. Vi har inte glömt och därför klingar deras upprördhet över hoten falskt. Det klingar falskt eftersom de är mycket mer måna om att göra sig själva till offer än att måna om de som blivit hotade till livet.

Det gör mig stolt och glad att vi har en sådan rakryggad yrkeskår. Att  det finns så många principfasta och modiga människor ute på arbetsplatserna. Som drar politiska gränser där media inte vågar eller vill. Som upprätthåller anständigheten. Att vi tillsammans visar att det finns ett motstånd och att vi är många.

Lämna en kommentar

Filed under Tankar om samhället, Valår, Vardagsbetraktelser