Nyvalet handlar om grundläggande värden

FLYKTINGBLOGGEN. Det kommer att hållas nyval i Sverige för första gången på 57 år. Sverigedemokraterna, med beredvillig assistans av allianspartierna, gavs möjlighet att diktera Sveriges politiska öde. Ett nyfascistiskt parti, med rötterna i vit maktrörelsen har getts avgörande inflytande över vår framtid.

De växlade in sina 800 000 röster så fort chansen gavs. Allt på ett kort. De krävde inflytande i demokratins namn. En minoritet på 13 procent. Trots att valet förlorats skulle deras politik beredas plats. En märkligt omvänd logik.

Från att nyss ha bedrivit en valrörelse där man tonat ner sin rasistiska image släpper Sverigedemokraterna nu fram sin politiska själ. Ingen fråga är viktigare än att begränsa invandringen. Det är viktigare än stabilitet i Sveriges riksdag, skatter och a-kassa. Det är själva urkällan och de vill därför att det stundande valet ska bli en folkomröstning om invandringen till Sverige och om svenskhet. Det finns en hel del i vårt europeiska grannskap som pekar på att ett nyval också är taktiskt riktigt för dessa partier. Deras väljare räds inte oordningen, är värderingsmässigt fasta i sin övertygelse och drivs av en oro över ett samhälle i förändring.

Inför budgetomröstningen den 2 december höjdes röster inom båda blocken som pekade på de omedelbara, kortsiktiga vinsterna av att samarbeta med Sverigedemokraterna. Majoritet. Trygghet. Stabilitet. Allt detta i ett förföriskt utbyte mot bara lite hårdare tag och lite högre murar. Lockropen viskar. För allas skull. För pensionärerna. För Sverige. Vi har ju inte råd. Och de kommer helt säkert att höras även fortsättningsvis.

Oavsett om den nyvalsrörelse vi nu går in i till största del kommer att präglas av frågan om stabilitet, regeringsduglighet och ekonomi, eller om invandringens kostnader så har konfliktlinjen redan dragits upp. Mellan blocken, partierna och inom dem.

Det är ett på djupet värderingsmässigt och ideologiskt val. Om rasism och rasistiska rörelsers inflytande. Och dess motsats.

Inlägget ursprungligen publicerat på Flyktinbloggen 20141209.

Lämna en kommentar

Filed under Tankar om samhället, Valår

Vart tog migrationsministern vägen?

FLYKTINGBLOGGEN Det blir ingen ny migrationsminister i den rödgröna regeringen. Istället inordnas verksamhetsområdet under Justitiedepartementet och ligger som en påhängstitel till nytillträdde justitieministern Morgan Johansson. Det gör mig förbryllad och oroad.

Det finns en uppenbar och allmän risk att frågor som inte ges ett eget departement inte heller prioriteras i samma utsträckning. De försvinner istället bland andra frågor och ges underordnad betydelse i relation till ministerns huvudsakliga ansvarsområde. Med flera frågor på bordet måste man välja och ibland välja bort. Migrationsfrågorna hamnar i skymundan, samtalen hinns inte med och debatter tas inte. Diskussionen avstannar. Det riskerar att bli svårare att etablera kontakt, utveckla samtals- och samarbetsformer och aktivt driva frågan inom EU och internationellt.

Den kanske största effekten av att inte ha en minister med specifikt ansvar för denna centrala fråga rör kanske just relationerna med civilsamhället och migrationsrörelsen. Kommer det finnas tid och utrymme att utveckla och fördjupa mötesforum, samtal, analys och diskussion?

Det faktum att just Justitiedepartementet tar över frågan är i och med den förändring som genomfördes 2006 och som resulterade i etablerandet av migrationsdomstolarna under förvaltningsrätten, i någon mening logisk. Justitieministern har ansvar för hela det juridiska systemet. Samtidigt avpolitiseras frågan ytterligare och standardsvaren som vi vant oss vid under Tobias Billströms ledning riskerar att bli ännu vanligare; ”i och med den nya ordningen inom migrationspolitiken är det där inte längre än politisk fråga”.

Så osynliggörs den politiska ledningen och en debatt som man än så länge varken vet hur eller har bestämt sig för om man ska ta, trycks undan. Det i dagsläget så viktiga i att återta problemformuleringen, bejaka en annan omvärldsanalys och titta på behov, kostnader och resurser på ett nytt sätt missas då. Andra röster, reaktionära, konservativa och hatiska tillåts träda i dess ställe.

Min oro är kanske obefogad. Förändringen innebär kanske tvärtom att migrationsfrågan på detta sätt ges större tyngd och genomslagskraft. Med migrationsfrågan tryggt inhyst i Justitiedepartementet så lyfts frågan från ett sidodepartement rakt in i maktens och därmed möjligheternas centrum. Det utvecklas kanske nya tankar kring de löften som utfästs om att driva frågan om lagliga vägar, om att styra upp det utnyttjande som pågår inom ramen för arbetskraftsinvandringen, om hur vi kan värna asylrätten i denna omvärld. Sverige driver kanske på för att sticka ut hakan till skydd för människors rätt i en samtid präglad av rädsla och fördomar.

Kanske. Jag hoppas det.

Artikeln ursprungligen publicerad 140810

Lämna en kommentar

Filed under Migrationspolitik, Tankar om samhället, Valår

Välfärd och jämlikhet kan stoppa SD

DAGENS ARENA Dagen efter vårens EU-val åkte jag till Priština. Jag satt på hotellet och försökte förstå vad som nyss skett. Nu befinner jag mig på ett hotell i Sarajevo. Har precis ätit cevapcici och det regnar. Det är på ett sätt nyttigt att lämna landet i eftervalstider för att få lite perspektiv. När högerextrema krafter går framåt i Sverige och Europa är denna av etniska konflikter förstörda region en plats som väcker många tankar.

Mycket klokt skrivs just nu. Analyser om en förväntad framtid. Om orsaker, rimliga tolkningar och försök att visa möjliga vägar framåt.

Bör vi försöka förstå dem som röstar på Sverigedemokraterna eller göra motstånd? Vilket ansvar har partierna? Vilka dimensioner bör styra det politiska samtalet och handlandet framöver?

Johan Ehrenbergs inlägg i diskussionen är lustfyllt framtidsinriktad och visar på alla politiska aktörers potential och plats i ett progressivt samtal som måste börja nu, men spretar samtidigt. Petter Larsson och Katalys har skrivit två intressanta texter om behovet av att åter positionera sig på vänsterkanten och utmana högern tydligare.

När vi lägger till ytterligare en dimension till analysen av det politiska spektrumet förstår vi Fi och SD:s politiska framgångar bättre. När trängseln blir för stor i mitten och konflikten mellan höger och vänster försvinner så dras nya konfliktlinjer (GAL-TAN dimensionen).

Sverigedemokraterna kvävs således ihjäl som politisk rörelse om möjligheterna att debattera deras huvudsakliga värdekonflikter försvinner. Svaret blir att vi bör återta det välfärds- och omfördelningspolitiska samtalet vänster ifrån, det som rör de materiella förutsättningarna för en jämlik välfärdsstats existens.

Jag håller med om analysen samtidigt lämnar resonemanget mig otillfredsställd. Var pekar det rent visionärt och vad riskerar vi om vi släpper värdediskussionen om rasism?

Jag började resan för två dagar sedan i Skopje. I Makedonien pågår just nu för fullt en omskrivning av landets historia. Nationalism, traditionalism och konservatism ges fritt spelrum och driver landet till galenskapens rand.

I Skopje byggs monument över landets hjältar i en historieskrivning som befolkas kreativt på nytt. De många statyerna och monumenten trängs i stadens centrum som vore det ett nationalistiskt tivoli. På bästa sändningstid informerar ”forskare” i UR-liknande program om hur Makedonien utgör civilisationens vagga och dess språk indoeuropeiskans grund. Partisanernas motstånd läggs i skugga. Tiden underTito likaså. Det är nationalistisk essentialism som regeringspolitik. En dyster skrattspegel till en del av den politiska utveckling vi ser i Sverige och Europa.

För det som saknas i den materiella analysen om skapandet av ett samhälle tryggt för alla är ju de faktiska omständigheter som också präglar människors liv på ett avgörande sätt. Min egen familj inkluderad.

Ingen vinner på att tretton procent marginaliseras och stämplas som rasister. Samtidigt måste kampen för allas lika rätt föras med insikten om att dessa väljare faktiskt har lagt sin röst på ett rasistiskt parti. Något som får drastiska konsekvenser.

Med normaliseringen av rasismen kommer nämligen ängsligheten i det offentliga samtalet. Då ökar hoten mot de som protesterar mot SD:s arbetsplats- och skolbesök och som motsätter sig deras verklighetsbeskrivning.

I dess kölvatten bränns romers hem ner, feminister knivhuggs och barnvagnar attackeras. Det blir lättare att lyfta armen i ett Sieg Heil, klottra hakkors på en moské och häva ur sig rasistiska påhopp bland folk på en trottoar. Och de tusentals drunknande flyktingarnas historia tystnar i diskussioner om kostnader, begränsad invandring och eget ansvar.

Genom att först återerövra tron på välfärdsstaten och drömmen om ett jämlikt samhälle begränsas med stor sannolikhet det mesta av stödet till Sverigedemokraterna. För att komma tillrätta med det ideologiska bygge som bereder väg för rasism och främlingsfientlighet i samhällets alla delar måste dock även drömmar om detta vävas och politiska reformer utformas och sjösättas. Den ena kampen får inte utesluta eller ske på bekostnad av den andra. Då har vi förlorat något väsentligt som riskerar människors liv, hälsa och rättigheter.

Regnet öste ner i Sarajevo i dag. När det på eftermiddagen äntligen blev lite uppehåll gick jag Feradijagatan ner med tankarna som studsat fram och tillbaka sedan söndags natt i huvudet.

När upphör pragmatismen att tjäna idéerna och hämmar dem i stället? Kampen för att spränga sönder blockpolitiken skulle bli en verklig pyrrhusseger om det beredde väg för en framväxande nationalistisk höger.

Vid gågatans slut brinner den eviga elden till minne av den motståndsrörelse som drev ut nazisterna efter fyra år av ockupation 1945. I det av etniska krig söndertrasade Bosnien, hyllar inskriptionen alla de som offrade sina liv: kroater, bosnier, montenegriner, serber, kristna och muslimer. En familj tar glatt bilder tillsammans vid flamman. Efter dem två allvarliga äldre herrar. Jag väntar på min tur och fotar elden jag med. Det hjälper lite.

Mikael Leyi, debattör

Ursprungligen publicerad i Dagens Arena 20140924

Lämna en kommentar

Filed under Från Sydafrika

Blandade känslor är en underdrift

Vi vann. Men förlorade samtidigt. Det gick inte riktigt att vara glad igår. Jag ville det så gärna efter den fantastiska kampanj vi genomfört tillsammans men Sverigedemokraternas framgångar talar direkt till mig och min familj. Det berör mig personligen. Det handlar om mitt barns framtid. Vi bör diskutera förklaringar och möjligt handlingsutrymme och låt oss börja att med klar blick konstatera att ett rasistiskt parti fick 789 112 röster och 49 mandat i riksdagen. De går fram i hela Sverige och i alla åldrar.

Deras grogrund är misstro, rädsla, vidgade klassklyftor, växande ojämlikhet och en generell avsaknad av samhällsvisioner som bär. Alliansprojektet har drivit på denna samhällsutveckling neråt under åtta år. Och vi socialdemokrater har varit idépolitiskt märkligt valhänta när det gäller att möta densamma.

Samtidigt kan vår förklaring val efter val på Sverigedemokraternas framgångar inte ständigt stanna vid att dem kanske är ett rasistiskt parti men deras väljare är det inte. Då missar vi något väsentligt och därmed även möjligheten att aktivt bemöta det. Vi avfärdar inga andra partiers väljare på det sättet. Analysen av Socialdemokratins med- och motgångar har inte som utgångspunkt att stora delar av väljarkåren inte delar vår samhällsanalys och inte egentligen tror på vårt politiska programs föreslagna lösningar. Om vår politiska analys ger för handen att Sverigedemokraternas parti, dess organisation och politiska idéer i grunden är rasistiska så är ju rimligtvis även en stor del av dem som stödjer partiet det. Liksom för andra partier är väl inte alla Sverigedemokraternas väljare övertygade rasister men vad har vi egentligen för skäl att avfärda deras val med med komplexa socioekonomiska argument? Jag menar att det är viktigt för hur vi bemöter deras framgång och bekämpar dem.

Först och främst behöver vi sjösätta reformer som konkret och rent faktiskt förändrar folks vardag i staden och på landsbygden, i syfte att återupprätta välfärdsstaten, minska arbetslösheten, åtgärda ojämlikheten på arbetsmarknaden och kraftigt reducera samhällsklyftorna.

Samtidigt och trots det komplicerade förhandlingsläge som tvingar till kompromisser som vi nu befinner oss i måste Socialdemokratin offensivt våga tro på och vidareutveckla våra visioner om en mer jämlik, rättvis och solidarisk värld fullt ut. Orka formulera en dröm som klarar av att bära ett framtida samhällsbygge och staka ut en väg att samla medborgarna kring. En vision som inkluderar vår tids stora utmaningar och formulera dess svar: miljön, migrationen och jämställdheten. Vi måste orka ta striden om perspektiven och våga lita på att det bär.

Men för att begränsa Sverigedemokraternas framgångar räcker inte bara det, vi måste även utveckla vårt antirasistiska arbete, med stöd av dessa nyformulerade visioner, och idogt kämpa för att trycka tillbaka dessa krafter. Arbetarrörelsen har här en central roll att spela. Det utbildningsarbete och den organisering som påbörjats inom LO måste fortsätta och utvecklas och vi behöver ta tillvara den folkrörelse som återupplivats i samband med denna valrörelse. Låt oss ta tillvara alla de miljontals samtal vi fört och ha dem som en utgångspunkt för att vitalisera partiarbetet och åter komma riktigt nära väljarna. Möta dem i deras oro och argumentera emot rasism och främlingsfientliga antaganden.

Vi vann men det är nu det verkliga arbetet börjar.

 

1 kommentar

Filed under Tankar om samhället, Valår

Det grundläggande

FLYKTINGBLOGGEN: I debatten om migration tappas det grundläggande ofta bort. Människor flyr från krig, konflikt och utarmning. Människor lämnar sina hem i desperation. Söker sig ett nytt liv. Från Irak, Syrien, Afghanistan, Sudan och Somalia. Det är, om inte en naturkraft, så nästan.Flykten stannar inte upp vid tal om reglerad invandring, FRONTEX eller återvändandeavtal. Dublin hejdar inte någon. Inte heller stängslen i Ceuta, gatorna i Rom eller förvaret i Märsta.

Det är nämligen inte migrantens närvaro, den andres idealtyp, som kostar i egentlig mening. Den verkliga kostnaden ligger i priset vi betalar när vi stänger någon ute, sätter dem på ett plan, tvingar dem in i papperslöshet och samhällets skuggor. Det är i dessa mänskliga öden som samhällskostnaden ligger och vårt värde som demokrati definieras.

De mänskliga rättigheterna relativiseras i mötet med migranten. De nagelfars för att hitta möjliga vägar runtom och förbi. Vi har rättigheter. Dom har kanske det.

Men samtalet om migration kan inte skiljas från en djupare insikt om de mänskliga rättigheternas universalitet, odelbarhet och okränkbarhet. De mänskliga rättigheterna ifrågasätter nämligen enskilda staters suveräna rätt över sitt territorium. De låter vissheten om människors lika värde väga tyngre än nationella regelverk.

Nu i valkampanjers slutskede, när debatten om migration hela tiden hotar att slå över i narcissism, nationalism och budgetplanering, är det viktigt att komma ihåg två saker. Människor kommer alltid att fly för att rädda sig undan förföljelse och de garanteras en universell rätt att söka skydd.

Vi som för tillfället lever i fred står därmed inför ett enkelt val, och det är inte hur vi ska förhålla oss till Migrationsverkets budgetprognoser. Vill vi se, höra och möta dessa mänskliga tragedier som medmänniskor eller inte?

Ursprungligen publicerad på Flyktingbloggen 140908

Lämna en kommentar

Filed under Migrationspolitik, Valår

Sydafrika fördömer Israels apartheid

DAGENS ARENA: Kapstaden är en av de städer som samlar flest Gaza-demonstranter. Palestinier och sydafrikaner delar många levda erfarenheter.

Efter det senaste i raden av krigsutbrott i Gaza har protester blossat upp världen över. Hundratusentals människor har visat sin ilska och frustration. I några länder samlar dessa protester fler människor än någon annanstans.

Förutom London och Paris var en av de städer som samlade flest demonstranter Kapstaden. Där har nu de största demonstrationerna sedan 1994 ägt rum. Och de har skett i solidaritet med Palestina.

I den svenska diskussionen om Israel och Palestina talas det då och då om apartheid. Den 8 juli skrev Göran Rosenberg en uppmärksammad artikel i Expressen med rubriken ”En apartheidstat?”. Rosenberg fäster sig vid att bosättare och palestinier ingår i olika rättssystem: civila lagar gäller för bosättare och militära ockupationslagar gäller för palestinier. Rosenberg fick mothugg av till exempel Stefan Sturesson från Samfundet Sverige-Israel. Diskussionen kommer säkert att blossa upp igen.

I detta perspektiv är det intressant att protesterna i Sydafrika blir så stora och engagerar så många. De enda som verkligen vet hur det var att leva under Sydafrikas apartheid är ju sydafrikanerna själva. Och solidariteten med palestinierna och deras kamp för frihet går långt tillbaka i tiden.

Banden mellan ANC och PLO växte sig starka under framförallt 1970 och 1980-talen. ANC och PLO delade en vision om självbestämmande och ödet att vara stämplade som terrororganisationer. Under samma tid försämrades ANC: s relationer till Israel, som gick från att vara bland de starkaste internationella kritikerna av apartheid till att istället utöka de diplomatiska och ekonomiska relationerna med Sydafrika.

När Nelson Mandela nyligen hade släppts från fängelset 1990 förklarade han i en intervju: ”vi identifierar oss med PLO eftersom de, liksom oss, slåss för rätten till självbestämmande”. När Yasser Arafat dog 2004 kommenterade en då åldrande Mandela händelsen utanför sitt hem och kallade Arafat för ”en ikon för världens förtryckta”.

Sedan ANC blev regeringsparti har de också fördömt Israels ockupationspolitik i mycket starka ordalag. I anslutning till det senaste kriget i Gaza gick partiet ut med ett pressmeddelande som kallade Israels agerande för ”uppenbart kriminellt” och ”barbariskt”. De uppmanar till bojkott av israeliska varor och till långtgående ekonomiska sanktioner.

Fackföreningsrörelsen Cosatu, som ingår i en styrande allians med ANC, skräder inte heller orden: ”gör mot apartheids Israel vad ni gjorde mot apartheids Sydafrika då dess politik deklarerades som ett brott mot mänskligheten”.

Ordet apartheid är synonymt med rasförtryck och fascism världen över. Ingen stat vill förknippas med dess historia. Diskussionen fastnar också ofta i liknelsens eventuella giltighet.

Men apartheids konkreta och praktiska innebörd av åtskillnad mellan befolkningsgrupper, tvångsförflyttningar, husrivningar, systematiska och politiskt motiverade arresteringar, migrantarbetarsystem, kraftigt begränsad rörelsefrihet och kollektiva bestraffningar är en levd erfarenhet som palestinier och sydafrikaner delar. Därför berörs sydafrikanerna på djupet och därför blir reaktionen så kraftfull.

Dåvarande president Nelson Mandela gav uttryck för denna känsla i ett tal 1997 i Pretoria, ”vi vet alltför väl att vår frihet är ofullständig utan palestiniernas frihet”.

Ursprungligen publicerad i Dagens Arena 140907

Lämna en kommentar

Filed under Från Sydafrika

Dagen efter. Ljus och mörker

I Pristina, Kosovo. Kändes skönt att lämna landet på något sätt. Få lite perspektiv. Läser samtidigt allt som finns om valet. Det har ju sagts många gånger redan. Att resultatet ger en känsla av hopp och rädsla på samma gång. Det var ett vägskäl. Ett jordskred. Men vi gick åt båda hållen samtidigt. Hoppet tändes och hatet spred sig.

Rasisterna vann i Storbritannien, Frankrike, Danmark, Grekland. De vann stora framgångar och vädrar morgonluft. Segerrusiga kommer de att kunna förstöra mycket. Man rider på en våg av besvikelse i sviterna efter krisen men deras framgångar förklaras inte enbart med detta. Deras berättelse appellerar till något i dagens Europa. Som ett varmt och tryggt rum för folk att sjunka tillbaka in i. Stänga dörren. Där man känner igen sig och kan bona in sig.

De progressiva krafterna gick samtidigt framåt i Sverige. Feminismen, klimatet och jämlikheten vann mark. Vår konservativa och nyliberala regering gick bakåt. Vårt högerextrema parti gick framåt, men inte lika kraftigt som på andra håll. För första gången någonsin är inte högern näst största parti.

Bilden är varken entydig eller nattsvart.

Ideologi och värderingar fick mer uppmärksamhet i detta val. I den diskussionen har mittens vardagliga kalkyler mindre att erbjuda. Socialdemokraterna höll mark men tangerade nästan ett historiskt lågt resultat. Ute i Europa föll systerpartier som käglor. Det borde vara progressiv vår nu men vi har svårt att få till det. Att växa. Vi bör dra lärdomar av detta. Inse att det är dags att vi på allvar formulerar en dröm och en utopi för det framtida, demokratiskt-socialistiska projektet. Präglad av tidens stora utmaningar. Jämlikheten. Solidariteten. Miljön. Migrationen. Jämställdheten. Mot vilket reformerna kan ta sikte. De politiska projekten utformas. Motbilder som vi kan hålla upp och kontrastera mot de blå och brunas andefattiga, destruktiva idéer.

Vi kan inte begränsa oss till praktiska lösningar på dagens arbetslöshet, sjunkande skolresultat och växande ojämlikhet. Vi måste, som de som grundade arbetarrörelsen, orka lyfta blicken bortom dagens oro och låta fantasin möta framtiden. Så att vi återigen blir ett positivt, optimistiskt parti med sikte mot något bättre. Då är vi som bäst. Då ingjuter vi hopp. Då blir praktiska och vardagliga lösningar visionära. Då blir reformism och pragmatism meningsfullt.

Och det finns bara ett sätt att förhålla sig till det organiserade hatet och föraktet just nu. Det är att fortsätta mobiliseringen som nu pågår. Att vi vänder ryggen. Protesterar vid arbetsplatser. Diskuterar politik igen. Knackar en dörr. Deltar i torgmöten. Demonstrerar. Högerns och fascismens frammarsch är djupt obehaglig och skrämmande. Motståndet är samtidigt något av det vackraste vi sett i Sverige. Det är som om det ena ger det andra. Vi kan använda det. Drömma igen. Ta några första steg. Vi kan bygga och vinna.

Lämna en kommentar

Filed under Tankar om samhället, Valår