Främlingsfientlighet i Sydafrika

Man har tid att skriva när man är mycket ensam. Det är fint att sitta vid tangentbordet igen och sätt ord på tankar och upplevelser. Omvärlden sätts i rörelse och får andra nyanser. Uppmärksamheten skärps.

Izak, den person som oftast kör mig i staden, en man från Limpopo, sa till mig att han litar på alla men inte på Zulu. Jag ska köpa en bil här är det tänkt och han har lovat att hjälpa mig. ”Men inte från Zulu”, min vän, ”jag vill inte att den ska dyka upp som stulen i en poliskontroll senare”. Färg och ursprung är verkligen viktigt i det här landet och jag bestämde mig för att lära mig mer om hur man ser på olikheter och nyanlända i Sydafrika med dess historia. Resultatet blev det här inlägget till Flyktingbloggen.

Eftersom jag kommer vara bosatt i Sydafrika en längre tid tänkte jag ägna en del utrymme här på bloggen till att skriva om dess migrationspolitik och situationen för de tusentals migranter som bosatt sig där. Det finns likheter och olikheter mellan Sverige och Sydafrika. Ibland kommer jag jämföra. Oftast beskriva.

Sydafrika kallas ibland för regnbågsnationen. Det blev det sammanhållande namnet för ett land som efter Apartheid var tvungen att hitta en ny nationell identitet som kunde tala till alla grupper inom dess gränser. Efter införandet av demokrati 1994 beslutade man sig för elva officiella språk vilket i någon mån även representerar lika många etniska grupper med sin egen kultur, sitt eget språk och sina traditioner. Många med mig trodde att Sydafrika, mot bakgrund av sin våldsamma historia och sina brutala erfarenheter av rasism, på något sätt skulle vara immunt mot främlingsfientliga kravaller. Man hade övervunnit det största av hinder. Det skulle byggas ett öppet och tolerant land. Människor längtade efter den friheten. Denna föreställning förändrades i ett slag i samband med de xenofobiska attackerna 2008. Över hela världen rapporterades det med fasa och förvåning om de våldsamma kravallerna i landet alla verkade tro var fritt från skuld. I efterhand tycks det tvärtom som om dessa attacker endast var toppen av ett isberg. Attackerna på immigranter föregick upploppen 2008, om än i mindre skala, och har även fortsatt därefter. Det är ett återkommande inslag i nyheterna och i lokalpolitiken används det mer än sällan som ett sätt att vinna röster. Sydafrika, visar det sig vid en närmare granskning, är i relation till sin invandrade befolkning motsatsen till den harmoniska regnbågsnation man själv och omvärlden gärna vill se den som. Attityderna till invandrare utmanar även föreställningen att främlingsfientligheten skulle följa Apartheidstatens strikta åtskillnadslinjer i någon slags fallande skala med den vita delen varande mest negativ. En majoritet av sydafrikanerna är generellt sätt mycket negativt inställda till invandrare. Detta trots att andelen invandrare i Sydafrika relativt befolkningsstorleken är förhållandevis liten. 2001 års folkräkning gav för handen att omkring en miljon eller omkring 2,3 procent av Sydafrikas befolkning utgörs av immigranter i dagsläget till vilket en siffra på mellan femhundratusen och en miljon papperslösa migranter bör tilläggas.

Som vanligt finns lite statistiskt underlag när det gäller migration och ännu mindre när det gäller attitydundersökningar. En större studie av Southern Africa Migration Project (SAMP) som publicerades 1999 visar däremot på skrämmande siffror. Närmare 25 procent av sydafrikanerna uppgav att man var för helt stängda gränser (!) och närmare 45 procent för en mycket strikt kontrollerad inflyttning. Detta gör Sydafrika till ett av de länder i världen med negativast inställning till immigration. Som en jämförelse tyckte 1 procent av den svenska befolkningen att gränserna skulle stängas helt och 55 procent stödde mycket strikta invandringsregler vid ungefär samma tidpunkt (1995). En tredjedel av respondenterna skulle kunna tänka sig att personligen delta i att försöka hindra migranter från att flytta till deras område. När det gäller gruppen papperslösa var attityderna ännu hårdare och en stor majoritet angav att man var för att deras rättigheter kraftigt skulle kringskäras. Omkring 85 procent uppgav att denna grupp varken skulle ha rätt att uttrycka sig fritt eller röra sig såsom de ville och omkring 65 procent att de inte borde ges samma skydd av polis eller ha tillgång till det allmänna rättssystemet.

Precis som i Sverige och Europa finns kopplingar mellan brister i utbildning, tillgång till samhällsresurser, arbetslöshet och fattigdom och en spridd uppfattning att immigranter är hindret för utveckling inom dessa områden. Missuppfattningen att immigranterna tar jobb och utnyttjar systemen återfinns även i Sydafrika. Den återfinns bland samhällets alla grupper men speciellt i de fattiga områden där kravallerna bröt ut. Kampen för allas lika rätt återfinns här som i Sverige, både i samhällsutveckling, upplysningskampanjer och utbildning.

När jag tar upp det med min kollega från Zimbabwe är hon inte förvånad, ”Många sydafrikaner har aldrig lämnat sina hem eller ens den gata de växte upp på. De tror inte ens att Sydafrika är en del av Afrika. Det säger Sydafrika och Afrika”.

Källor:

http://www.queensu.ca/samp/

http://www.nytimes.com/2010/07/10/world/africa/10safrica.html

http://web.uct.ac.za/depts/politics/staff/Mattes/Mattes%20SAMP%2014.pdf

http://www.migrationinformation.org/Feature/display.cfm?ID=689

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Från Sydafrika

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s