Fox Street

Nu är jag tillbaka igen. Kläderna och sakerna är uppackade. Jag har varit i Eastgate köpcentrum i tre timmar och köpt saker till lägenheten, mat och vin. Sedan fem timmars städande, pysslande innan jag lugn och nöjd kan sätta mig ner med ett glas vin och titta på det jag åstadkommit. Hoppas Sirin ska tycka om det när hon kommer på lördag. Vi har en större lägenhet nu, 57 m2 på ett rum, men med draperier och garderober som delar av och skapar ett sovrum. Drygt fyra meter i tak och betong golv, väggar och tak. En gästsäng står också här och väntar på den modige.

Det känns omtumlande, spännande och samtidigt otroligt lugnt att vi ska vara här i ett år nu.

Den senaste veckan har jag hunnit med en jobbresa till Kapstaden och Luanda, Angola. Jag rör mig över nationsgränser med en självklarhet som inte ifrågasätts av någon, någonstans. Jag gör det med hela min bakgrund och självbild i ryggen och står därför rak och stolt inför tulltjänstemän, gränspoliser och passkontrollanter. Jag kan komma på mig själv med att knappt orka titta dem i ögonen eftersom jag fylls helt av en känsla av att vi håller på med ett märkligt spel som ändå kommer sluta med att passet stämplas och jag önskas en god eftermiddag, kväll, morgon. Men ibland så håller sig inte tankar där. Då får jag för mig att passtjänstemannen tillkallar sin kollega, ber mig vänta ett slag medan kollegan står kvar och han går iväg. Kommer tillbaka efter en stund i sällskap med en gränspolis. Helt plötsligt är det dem som inte orkar titta på mig. Som tyst och allvarligt leder mig in i ett förhörsrum någonstans på flygplatsen. Att jag inte förstår vad de säger för att vi inte pratar samma språk, att de skriker när jag inte förstår och att vi sedan lämnar flygplatsen, att jag stängs in i ett rum som liknar en cell utan att jag fått en chans att förklara. Sådana tankar stannar aldrig länge. De spelas upp i snabb följd som en kortfilm för mina ögon. Ibland får det mig att le åt mig själv. Så absurt och ytterst märkligt!

I Sveriges Radio, i SvD och på SVT Debatt kan man i dagarna läsa om Ali. Ali är femton år och från Afghanistan. Han kom ensam till Italien och hade liksom jag rört sig över hela världen. Han förnedrades där. Levde på gatan och utsattes för övergrepp. Hans tillvaro går nästan inte att föreställa sig. Till slut hamnade han i Sverige där han sökte asyl. Fick avslag. Ali gick då under jorden, kanske eftersom det inte finns några länder norr om Sverige. Kanske för att han kände att han inte orkade resa mer. Han skulle försöka igen bestämde han sig då. Han visste att om han levde i skuggorna i ett och ett halvt år så skulle han få chansen igen. När en månad saknades tills detta ögonblick skulle infinna sig greps han istället av polisen i Malmö. Fötterna fick inte fäste och han föll. Lades in på BUP. Sydde då resolut och desperat igen sin egen mun. Kanske för att visa att han inte var slagen, kanske för att att han var det. Inget tycks dock hindra deportationen. Tillbaks ska han enligt svensk tolkning av Dublinförodningen. Bakom Ali står ännu en Ali, bara några år äldre med en liknande historia av våld, kamp, förnedring, desperation och sammanbrott. Bakom denne Ali står ytterligare en pojke. Sedan en flicka och sedan en pojke igen. I olika åldrar. Från olika platser. På olika vägar som ändå liknar varandra har det tagit sig över nästan hela jordklotet och tillslut hamnat i Sverige. Som polisen i Malmö säger så är det inget som helst uppseendeväckande med Alis fall. Just det råkar bara ha fått massmedial uppmärksamhet. Det ledsamma och tragiska är att det stämmer. Alla vi som arbetar med och för flyktingar, asylsökande, gömda, vet att det är så. Att systemet är oförlåtligt och avpersonifierat. Stelt dött, blint och dövt. Tjänstemän och politiker har lyckats övertyga sig själva om att det är genom att se bortom individen som systemet tjänas allra bäst och därmed även individen i slutändan. Inte just den individ som släpas ombord på ett plan med såren efter egenhändigt sydda stygn som en sårig mustasch runt munnen. Men en anonym skara av individer bortom just detta barn.

Jag tar, liksom alla ni som läser detta min, rätt att röra mig över vilken gräns som helst för given. Jag gör det utan att tänka. Det sker reflexmässigt och naturligt. Ibland är bra att stanna upp och försöka förstå. För att hitta empatin och ilskan som krävs för att slåss mot ett system som förnekar de allra flesta det som vi själva tar för givet. Friheten att resa dit drömmarna bär.

Annonser

1 kommentar

Filed under Från Sydafrika

One response to “Fox Street

  1. AnnMari

    Härligt att du fick tag i en fin lägenhet, precis som du ville. Du skriver verkligen medryckande, man riktigt känner inpå kroppen hur det måste kännas att inte vara önskvärd.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s