Upplevelse av Johannesburg

Staden är både öppen och stängd. Som en vresig, ful man med mycket integritet. Man får lite gratis, inget serveras på fat och ögat smickras sällan. Men så får man helt plötsligt något, ett leende, en kram och staden öppnar sig.

Men det är en märklig känsla att åka genom centrala Johannesburg. Hem från jobbet klockan 17.00 tar färden över en timme. Gatorna är överfulla. Köerna sträcker sig kilometer långt och människor är överallt, kvinnor och män, unga, gamla och fattiga trängs om att ta sig fram, antagligen på väg hem. När man sedan kör igenom samma stadskärna efter det att mörkret lagt sig klockan sex, när gatlyktorna knappt sprider något ljus, när skuggorna visar mörka bildspel på fasaderna, då syns nästan ingen på gatorna. Ensamma är de uteliggare som drar sina släp med plastflaskor och annat skrot på väggarna eller värmer sig i trappuppgångarna. Klockan åtta är staden sedan i princip öde. Det är ytterst få bilar ute och centrum känns som Stockholm för gör efter det att alla restauranger stängt klockan två på morgonen en vardag. I Johannesburg finns dock inget av det lugn jag känner i centrala Stockholm efter midnatt.

Det är en gåta hur en stad på så kort tid kan tömmas på sina invånare. I början av nittiotalet låg fortfarande de allra viktigaste institutionerna i centrala Johannesburg, folk levde sina liv här, gick på krogen, åt på restaurang och promenerade. Sedan hände något, sedan flyttade fattiga svarta in till staden och de vita flydde som om pesten närmade sig, som när dinosaurierna försvann från jorden och på ett antal år tömdes staden nästan helt. Kvar stod husen, förfallna och övergivna. Det har blivit bättre men det är fortfarande en värld där dag och natt är sina totala motsatser. Ett janusansikte visas upp och inger respekt och rädsla i alla som bor här. En ung tjej i vårt hus sa att hon inte kunde tänka sig att träna efter jobbet för att hon då skulle vara tvungen att ta sig hem efter det att det är mörkt. En annan vän i huset arrangerar stadsvandringar för den vita medelklassen i centrum för att de ska få se en annan och ny del av staden. Det är om något ett tecken på hur förvirrad den här staden är.

Stadens hårdhet är en utmaning som när den övervinns, när man helt plötsligt kan vila i något av dess rum, ger en otrolig tillfredsställelse. Då vinner man något på samma sätt som ett leende känns som en erövring när en vresig gammal gubbe istället drar på mungiporna och tar en i sin famn.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Från Sydafrika

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s