Soweto

Igår var vi på Apartheidmuseet i utkanten av Soweto och granne med Goldreef City, casino och nöjesfält. Byggnaden stram och vilsam. Sten, grus, betong och glas liknande det Japaninspirerad, svensk funkis. Utställningen om apartheid visade sig vara mycket ambitiös och ägnade stor energi även åt att förklara och gå igenom vägen fram till dess att Daniel Malan vinner valet 1948 och apartheid som officiell policy slås fast. Ett klokt beslut av museet känns det som då det är viktigt att få en förståelse för hur systemet växte fram, hur boernas nationalistiska och separatistiska rörelse kunde få fäste och varför den var så uthållig och livskraftig trots att de koloniala makterna rasade omkring Sydafrika en efter en. Det går inte heller att stå emot den otroliga känsla denna monumentala seger över vansinne som kampen för lika rättigheter och fria val var. Vilken uthållighetens seger och hoppets triumf! Återigen ett bevis för folkets makt när kollektivet kommer till samma insikt och gemensamt ställer sig upp med en röst. Ingen våldsapparat i världen klarar att stå emot en sådan flodvåg.

Efter tre timmars starka intryck i en ständig strid ström åkte vi för att träffa Jazz vid Chris Hani sjukhuset i Soweto och sedan vidare till det gigantiska Maponya köpcentret för lunch. Han tog andäktigt och allvarligt emot bilderna på sin dotter och vi pratade om honom, hans liv och utvecklingen av Soweto.

– Soweto växer hela tiden, berättade han, fyra miljoner människor bor här nu och det kommer hela tiden nya människor.

Som för att understryka det han nyss sagt åker vi förbi ett gigantiskt squatterläger med myriader av plåttak och enklare bostäder dit de nyinflyttade, invandrare och nyss anlända sydafrikaner, bosatt sig i sökandet efter jobb och inkomst. Johannesburg gick från att vara ett tiotal hus av farmare till en stad på hundratusen invånare inom tre år efter det att man hittat guld. Utvecklingen gick otroligt fort och efter nio år bodde flera hundratusen personer i det som då blivit Afrikas mest kosmopolitiska stad. På många sätt stämmer det fortfarande och människor kommer hit hoppfulla i tusental varje år. Till staden av guld.

– Soweto är säkert nu, berättar han, det är inte det otrygga ghetto som många förväntar sig hitta här, det är som en liten by och alla känner alla i sitt område. Men så lägger han till. Polisen bryr sig inte om oss förutom när det ger oss böter när vi dricker på allmän plats, så lokala grupper har bildats för att hålla koll och ordning. Det har verkligen hjälpt.

Soweto är en världskänd stadsdel. För upploppen och massakern. För fattigdom och tvångsförflyttningar. South Western Townships byggdes inom ramen för idén om att hålla isär svarta och vita i staden och de närliggande multikulturella, arbetarklasspräglade och politiskt inspirerade townshipsen, Sophiatown och Alexandra, revs helt eller delvis och dess invånare drevs därifrån. Inte bara i Johannesburg, utan som del av en större infrastrukturell plan av åtskillnad. Parad med etablerandet av homelands utgjorde detta grundbulten i Sydafrika under apartheid.

– Något ska man ge dem ändå, fortsätter Jazz lite senare när vi står på en höjd bredvid Mandelas hem och tittar ut över Orlando West och Orlando East, de byggde ordentliga hus åt folk. Vårt hus har stått i princip orört sedan femtiotalet. De hus regeringen bygger nu är bara skit i jämförelse.

Han vill gärna beskriva Soweto och bostadsområdena som en numera integrerad och en multikulturell mötesplats men det är väldigt få andra än svarta på gatorna. Förutom de turister som liksom oss kommer för att titta på Desmond Tutus hus, Nelson Mandelas hus, Hector Pieterson torget och museet över studentprotesterna 1976 vilka betydde början på slutet för regimen även om det skulle ta ytterligare nästan tjugo år innan val hölls. Vi åker förbi Jazz föräldrahem och hälsar på hans morbror, en timid och glad farbror. Leker kort med barnen på gatan utanför. Åker sedan vidare till en modernare och uppstyrd shabeen för en öl i solnedgången. Hela tiden i samtal om Soweto, stadens framtid, hans drömmar och ideer som musiker, Sydafrika och vart man är på väg. Djup och tung house dånar ur högtalarna, två personer sköter grillarna i ena änden av lokalen och vi dricker varsin öl av märket Black Label. Solen strålar in genom dörröppningen till den tältliknande konstruktion som fungerar som tak. Det är en fin stund, vi skrattar åt sånt som är likt och sånt som är olikt. Blir allvarligare över hur livet utvecklat sig. Vi pratar om Kwaito, Sowetos stolthet som fått hela södra Afrika att dansa sedan musikstilen såg ljuset i början av nittiotalet. Utanför står BMW:s, en Hummer kommer körande när vi lämnar lokalen, Soweto är på gång, det känns och det syns. Det är arbetarklassens område fortfarande, fattigt och torftigt, gator med stora hål, ödmjuka hus och stolta och stora hus om vartannat. Men det är också något annat. I chicka Rosebank kan medelklassen åka snålskjuts på stadsdelens streetcred, köpa varor från Soweto och tröjor med stadsdelens namn i färgglada tryck.

Vi kommer att komma tillbaka hit, för att festa, umgås och jag vill skriva en artikel om musikscenen i Soweto. Kanske ett reportage om Jazz.

Annonser

1 kommentar

Filed under Från Sydafrika

One response to “Soweto

  1. Sara

    Det är fint att få följa er resa igen. Det var fint att prata idag. Saknar dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s