Stadsvandringar i Johannesburg

Min kompis Bheki arbetar med att arrangera City Walks for nyfikna besokare i Johannesburgs CBD. Foretaget heter Mainstreetwalks. Dess slogan ”A city rediscovered” (http://www.mainstreetwalks.co.za/tours/). Ibland ser jag honom med en grupp turister. Ibland med en skolklass. En grupp tyska foretagsledare trangde sig in pa fiket Chalkboard bredvid min port och fotade intresserat hur CBD ocksa kan se ut. Turerna kostar kring 175 SEK for att till fots ta sig genom staden, besoka platser fran forna glansdagar i det da helvita centrala Johannesburg som Carlton Center och sedan prova pa det exotiska med att aka kommunalt fardmedel. Forutsattningen for turen ar Johannesburgs rykte som varldens farligaste stad och det ar talande att det langt ifran ar bara turister som valjer att ta en promenad tillsammans med min van. Sydafrikaner ar om mojligt annu raddare for sin egen stad an turister och manga har aldrig i hela sitt liv akt en buss eller gatt till fots i centrum. Centrum har blivit till en mytomspunnen plats med forestallningar vavda av de tusentals ran, mord, bilkapningar och overfall som begatts i stadens centrum genom aren. De som nastan allra ivrigast odlar denna bild ar sydafrikanerna sjalva. Som nastan hapnar nar man sager att man bor i CBD och som hojer pa ogonbrynet at ens naivitet da man foreslar att man ska ta en buss nagonstans. Hur tar man sig ens nagonstans utan bil?

Men sakta ror det pa sig. Johanneburg aterupptacks av sina invanare och av investerare som ser en mojlighet att kopa fastigheter for en billig penning. Renovera den och sedan salja den dyrt. Aterta staden. Fran vilka undrar ni kanske? Fran de fattiga, svarta, migranterna och det stora flertalet som vallde ner i staden i mitten av nittiotalet. En sadan aterkolonisering ar givetvis inte okomplicerad. Saknar heller inte offer. Som vid alla gentrifieringsprocesser finns det en hel rad forlorare och en standig misstanke om att processens resultat saknar sjal och trovardighet.

Bheki sjalv tycks kluven over sitt uppdrag. Som om han slits inombords mellan ambitionen att overtyga andra sydafrikaner och besokare om Johannesburgs pulserande livskraft med en vilja att bryta ner nagra av de radslans murar som raskt restes efter 1994 och som haller liv i apartheids valgenomtankta och planerade infrastruktur, samt kanslan av att vara en del av den process som i slutandan riskerar att driva bort vanligt folk fran de omraden som nu ”atertas” och som han vaxte upp i. Eller kanske annu varre, skapa sma valbevakade enklaver som effektivt stanger den fattiga omgivningen ute. En forort med murar inne i staden sjalv.

Maboneng Precinct, dar vi bor, vill valdigt garna vara nagot annorlunda. Atminstone om man tror deras glada reklamafficsher och flyers. Dar handlar allting om att bygga i samklang med omgivningen. Inte stanga ute, utan forandra, utveckla och forbattra. Inkludering inte exkludering. Men nar man suttit tillrackligt manga timmar pa uteserveringarna i restaurangerna i bottenvaningen pa vart hus ser man snart sprickorna i fasaden. De zimbabwiska servitorerna som arbetar for dricksen. Den lokala butiksagaren som fryses ute. De kringliggande gatornas befolkning som kastar langa blickar pa valstandet som saknas bara 100 meter langre upp. Samtidigt har den har platsen sa mycket positivt, den forsoker trots allt gora nagot annat och det ar inte ytterligare en stangd enklav for enbart vita. Det ar svart, medelklass, med ambitioner som i huvudsak bor har. Det ar helt enkelt latt att kanna i sig i Bhekis kluvna kanslor.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Från Sydafrika

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s