Jaga djur

Det var verkligen en helt otrolig upplevelse att vara i Krugerparken. Trodde inte att jag skulle känna det så. Trodde att det var en av de alla måsten man ska bocka av för att sedan kunna slappna av. Jag hade fel. Jag är biten. Det var helt fantastiskt och många gånger helt magiskt. Trots att så många timmar tillbringades i vår lilla bil utan aircondition, stirrandes in i buskarna, som pundare i jakt på nästa kick. Ruset när ögonen får fatt i något. Ser något. Helt plötsligt står de där, de helt otroliga och osannolika Disneydjuren som man inte trodde längre fanns på den här jorden. Begravda under höghus och åkrar. Jag sörjde dem inte speciellt innan. Efter ett besök i denna gigantiska Noaks ark har min blick förändrats. Helt plötsligt är det som om jag känner dem. Elefanterna, noshörningarna, flodhästarna, girafferna (!), zebrorna, impalorna, kudus, bockarna, lejonen, cheeta, vattenbufflarna, strutsarna, gamarna, påfåglarna, babianerna, sammetsaporna, dyngbaggarna. Fan vad vi letade och det var helt fantastiskt att hitta dem och sedan bara sitta och se på dem. Förundras över hur absurda deras kroppar är. Hur vackra de kan vara. Jag erkänner det. Jag var hög i två dagar. Det var berusningen som gjorde att jag kunde köra i tolv timmar i sträck med endast en lunchpaus. Utan att klaga och utan att märka smärtan i ryggen och nacken. Ändå känna mig exalterad och glad. Vi måste ut igen. En till park. Fler djur. Mina ögon är inte mätta ännu. Jag vet att det låter bombastiskt och lätt patetiskt men det struntar jag i. Det var grymt kort sagt.

Ett par scener som gjorde extra starkt intryck.

Scen 1: vi sitter i den lilla Daihatsun som är vår osannolika safaribil och möter en elefanthanne på den lilla grusvägen som inte klarar av två bilar i bredd, tänker att vad fint de ska bli när han går förbi oss helt nära inpå, men det är något märkligt med hur han svänger med snabeln, hur han vajar av och an, hur han sänker huvudet, hur han inte går av vägen utan istället går rakt mot oss. Han stannar inte och ju närmre han kommer desto mer uppenbart blir det att han inte kommer att stanna och att han är åtminstone fem gånger större än vad den här lilla bilen är. Det kanske är bäst att vi backar, försöker Sirin. Jag tror vi ska backa, säger Narin. Jag hinner inte tänka så mycket men känner pulsen i bröstet. Backar långsamt. Hannen följer efter och tycks öka farten. Pulsen ökar ytterligare. Backa då, säger Sirin. Snabbare bakåt tills ytterligare ett antal meter är mellan oss och honom. Och då slutar han till sist. Han vet att han vunnit. Han viker av in i bushen och lämnar oss svettiga kvar i vår lilla bil.

Scen 2: Vi har åkt fel, tagit höger när vi skulle tagit vänster och missat en avfart. Vi är på jakt efter att få se fler kattdjur och har letat i snart arton timmar. Vi frågar en vänlig man om vägen och lyckas vända på den lilla grusstigen. Kör utan att se ett enda djur och hinner bli lite irriterade på att vi kört fel. Det är varmt och kvavt. Obekvämt. Så en liten samling längre fram av tre bilar. Det är i alla fall något. Vi glider tyst fram. Så där står de plötsligt. Som uppställda för att bli fotograferade och beundrade. Två vackra cheetas på ett gammalt träd. Lugna och harmoniska. Nyfikna ser de sig omkring. Samma rörelser som Agnes. Vår gamla katt. Men stora, starka och det är sådan vacker syn. Magisk och otrolig. Vi fumlar med kameror, tränger oss fram mellan bilarna för att se bättre. Det är något alldeles fantastiskt och när de till sist rör sig sitter vi kvar i vår lilla bil. Med puls igen. Lyckliga och uppspelta som barn.

På väg hem åker vi genom vackra Swaziland. Upp för ett berg. Nerför ett berg och sedan bredvid vidsträckta åkrar hela vägen hem till Johannesburg. Så var det med den helgen.

Annonser

3 kommentarer

Filed under Familj och vänner

3 responses to “Jaga djur

  1. AnnMari

    Du beskriver så levande hur det känns att åka runt och leta. Precis så tycker jag också att det är. Man blir alldeles knottrig när något intressant djur dyker upp. Du kan förstå Bosses och min upphetsning när vi såg en leopard som kom gående och passerade vår bil. Gick upp i ett träd och lade sig lojt på en gren, sträckte ut sig lite hit och dit och hoppade sedan ner och försvann i savannen. Magiskt är ordet. Att ha med en guide kan underlätta eftersom de vet var man ska söka – ett litet tips.

  2. August

    Ja jävlar i min lilla låda!
    Man blir ju lite sugen.

    //August

    • Alltså, det finns inget val här kompis. Vi ska till en park. Jag tänker att vi ska prova Hluhluwe-imofolozi i KZN innan vi åker och surfar på Wildcoast. Sydafrikas äldsta djurpark, i vilken de sista noshörningarna överlevde, innan man sakta kunde bygga upp stammen igen. Så det så!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s