Skuld och skam

IMG_5567

Igår läste jag ut Jens Orbacks bok ”Medan freden firades” och den berörde mig djupt. En bok om ett gemensamt sökande bakåt och framåt  i tiden. Mor och son. Om historia som reser mellan generationer ofta outtalat, osynligt innan de som sprickande bubblor tar sig upp till ytan. Det krävs mod för att leta där. Den handlar om hur vi förhåller oss till vår historia, hur vi ofta stänger dörrar för att kunna blicka framåt. Utan att se oss om. Hur det lika ofta kommer ikapp och ut genom samma dörr. Det är en gripande och naken betraktelse över skam, skuld och utsatthet. Över alla de som förlorar i ett krig. Siin värdighet, sitt hem, sin omvärld, sin integritet och oskuld. Hur resan ut ur detta kan se ut. Hur vi överlever. Med enkelt och rakt språk vävs en värld och ett intimt sökande tillsammans med läsaren. Min egen väg till denna starka och kärleksfulla skildring är en berättelse för sig. Det blev tydligt hur Sydafrika utgör en plågsamt rik kontext för tankar som dessa. Kring försoning. Kring skuld. Kring historiens väg. Kring vilka som förlorade och vilka som vann. Vad förlorade de och vad vann de?

Vi var fyra som åt middag i Kapstaden. Jag, två representanter från Sverige och ordföranden för en av våra samarbetsorganisationer. Fyra vita personer i det vita Kapstaden. Jag tog mod till mig och frågade den mycket vänliga kollegan från Sydafrika om hans uppväxt som vit. Hans svar var ärligt och överraskade mig.

– Jag var väl en alldeles vanlig ung pojke, svarade han. Jag var upptagen av annat i den åldern och tänkte inte på politik speciellt mycket alls.

Men såg du inte förtrycket och orättvisorna? Upprördes du inte av vad som hände omkring dig? Han ser på mig nyfiket men utan ilska innan han svarar.

– Vet du det var länge sedan någon frågade men det var så världen var, få i min omgivning ifrågasatte saker och ting. Visst, jag visste att Mandela satt i fängelse, men hade ingen aning om varför han satt där han satt. Att folk bodde i townships. Jag blev intresserad av politik mycket senare. Efter demokratin redan var vunnen.

Som mig själv alltså. Fotboll tog upp det mesta av min tid. Och tjejer. Och kompisar. Hade jag varit annorlunda i Sydafrika? Troligtvis inte.

– Det finns en skuld i det där också, fortsätter han. Många vill ha varit med i kampen. Man skäms för att säga att man stod och såg på och inte gjorde något och man har idag allt att vinna på att få saker att se ut som om det var något de inte var. Som om man gjort något man inte riktigt gjort.

En av personerna i mitt svenska sällskap med tyskt ursprung fyller i att skuld känner hon tilll. Hon har växt upp med den och hennes ursprung, hennes föräldrars historia talade hon tyst om. Inte för att det gjorde något förskräckligt, utan för att de inte gjorde något. För att det med en viss historia kommer en föreställning och en åsikt. Under femtio-, sextio-, och sjuttiotalet var tyskar inte speciellt populära någonstans. Så man höll tyst om det så gott man kunde. Valde vilka man skulle berätta för. Skuld och skam tränger upp genom historien och in i vardagen. Överförs mellan generationer. Med Jens ord: ”Historien lever i oss alla. Kanske bildar de som ännu inte minns, och deras barn, ett finmaskigt nät av tunna trådar som förgrenat sig över jorden […] Hos ett krigets barn eller barnbarn bildas det ibland en knut” (s. 79).

I bilen på väg från mötet pratar vi om Jens bok. Hur hon läst den och hur det var som att läsa om sig själv. Hur den för första gången berättade hennes historia. Jag kom hem till Stockholm i julas och frågade Jens om jag inte kunde få ett exemplar.

När historien ligger så nära som den gör i Sydafrika är det ibland svårare att tala om dessa saker. Sannings- och försoningskommissionen försökte hantera en del av frågorna kring skuld och skam. Men det kommer att ta många generationer och ett medvetet arbete innan Sydafrika  hanterat sitt öde och innan dessa krigets barn gått fram till avgrundens kant och löst upp sina knutar. Jens beskriver sin egen process mycket fint: ”Det är som ett gräl det inte går att komma runt om vänskapen ska bestå. Känslan måste ur kroppen och ges en plats där den blir synlig och hanterbar, annars får jag ingen ro, kommer inte vidare” (s. 194).

 

Annonser

2 kommentarer

Filed under Från Sydafrika

2 responses to “Skuld och skam

  1. Mikael,

    Kanske gör sig verkligheten bra av att berättas och ses från lite olika håll. Och när jag skriver om den, så som man själv upplever den, så avslutadas den inte när boken är klar. Din läsning för den vidare och jag är mycket glad för det.

    Jens

  2. AnnMari

    Som vanligt ett jätteintressant inlägg. Blir verkligen nyfiken på boken och de frågeställningar som den väcker.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s