Att vänja sig vid döden

För några år sedan skrev jag ett reportage om döden utifrån perspektivet av någon som aldrig upplevt döden. Sedan dess har alla mina far- och morföräldrar gått bort. Ytterligare ett antal  begravningar och mer sorg har tillkommit. Och jag tänkte att jag visste mer om hur det känns och är att sörja någon. I södra Afrika är döden helt närvarande. Inpå skinnet ligger den och skaver och går inte att glömma ens för en stund.  Med en medellivslängd som biter sig fast kring vad vi i Sverige kallar tidig medelålder är det kanske inte så märkligt. Dess konsekvenser för människor omkring mig är däremot omöjligt att förstå. Som så ofta inser jag att jag så lite visste och så lite upplevt.

– Lördagar är tiden för begravningar, konstaterade min kollega häromdagen. Min kompis i Zimbabwe går på begravning varje helg och det har varit så i flera år. Det enda hon gör till slut är att gå på begravningar. Det är till och med så att jag ibland inte talar om när jag kommer hem så att jag ska slippa gå.

En begravning blir till en social tillställning bland andra. Kravfyllt ibland. Sorgligare ibland. Men man vänjer sig tycks det. Det blir inte denna avgjort stora händelse av livsavgörande karaktär som på vår sida av jorden. Alla jag känner här har döden väldigt nära inpå. Familjer som har halverats. Syskon som  dött i tjugoårsåldern. Partners som rycks ifrån dem. Söner och döttrar som försvinner långt innan deras föräldrar.

– Min man gick bort i mars förra året, säger hon. Min son i november.

Jag sitter tillsammans med en av kvinnoorganisationernas företrädare i Östra Kap i förrgår och hon konstaterar det så enkelt.

– Det måste vara otroligt svårt för dig, försöker jag.

– Det är det, svarar hon.

Sedan fortsätter vi med planeringsarbetet.

Isaac, den taxichaufför jag brukar ringa till, berättar för mig att de var elva syskon men att fyra gått bort. Han ser inte ledsen ut när han säger det. Det är en del av livet tycks det som.

Jag trodde att jag lärt mig något om döden och något har jag lärt mig. Sedan jag kom till Sydafrika har jag lärt mig mer om dess närvaro och hur det är en del av livet. Att allting inte alltid stannar upp. Att livet på ett märkligt sätt fortsätter framåt. Med eller utan de som nyss klivit av.

 

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Från Sydafrika

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s