Mitt hem som en del av gentrifieringsprocessen

IMG_1521

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag bor på 286 Fox Street i Jeppe’s Town, centrala Johannesburg. Byggnaden heter Main Street Life. I huset ligger ett hotell, en teater, en oberoende biograf, sex restauranger, ett dagspa, en takbar och ett takgym. På gatan ligger ett omgjort lagerområde, numera gallerier, utställningsutrymmen och ytterligare en restaurang. Fox Street, Kruger Street och Maritzburg Street är trygga gator i ett par hundra meter vardera. I gathörnen står obeväpnade vakter dygnet runt. Gatan är väl upplyst. På söndagarna är det marknad och då fylls gatorna med BMW, Mercedes, Audi och Volvo. Det är lite av karnevalsstämning över det hela. Området blir ett antal nyanser vitare då.

Ett par hundra meter upp på samma gata ligger ett övergivet hus. Där på de som samlar plast, papp och alumnium burkar. De tvättar kläderna i vattnet från gatan och hänger det på tork på taket. Längre ner till vänster, på en parallellgata ligger den lokala busstationen och en marknad. Där finns även ett tältläger och plåtskjul men inga toaletter. Där kissar de boende ofta på trottoaren utanför. På polisstationen som ligger på Commissioner Street, Jeppe Police Station kommer folk från området för att lämna in sina klagomål, anmäla sin make, sin hustru, sitt barn. Där berättar de dagligen sina berättelser. Fadern som letade efter sin försvunna dotter och blev avrättad. Mamman som hittar sina två fyraåringar nakna i ett badkar hemma hos ett påtänt par. Dottern som vägrar komma hem för att det är roligare att vara full men som drömmer om att bli läkare. Att bo här är att bo bland kontraster. Närmre fattigdom och misär än vad jag någonsin bott.

Staden utvecklas och förändras. Den unga man som lett investeringarna i mitt område är trettio år gammal och tycks ha en vision. Han talar om att invertera apartheid. Investerare har köpt den idén och ett större antal byggnader. Renoverar dem och hyr ut dem. Det är elegant och modernt. En hipsters våta dröm. Slipade betonggolv. Fyra meter i takhöjd. Designade möbler som man inte kan sitta i men som stämmer med ambitionen. Ut med det gamla, in med det nya. Givetvis leder det till misstänksamhet och kritik men också till rosor och uppmuntrande kommentarer. Gentrifieringsprocesser är komplicerade och smärtsamma. Någon eller något annat lämnar plats för någon annan. Oftast vinner kapitalet på bekostnad av andra värden. Oftast sker det inte organiskt eftersom det innebär långsamhet och investerare vill ha avkastning så snart som möjligt. Så kritiken kretsar kring detta. Min kritik gör det. Fattiga och arbetare som får lämna plats åt medel- och överklass. Homogenitet och konformitet som sprider ut sig på bekostnad av ett dynamik, spontanitet och kaosartad utveckling.

Jag hade en diskussion med en italiensk utbytesstudent vid Witts University som skrivit om dessa processer i Braamfontein där vårt kontor ligger. Hon var mycket kritisk. Hade inte mycket till övers för de positiva aspekterna av utvecklingen. Menade till och med att en hel mängd svarta subventionerats för att bo i mitt hus. Som för att sätta färg på den annars helvita paletten.

Jag har alltid varit kritisk mot gentrifieringsprocesser. Brukar hålla med de som säger att människor trängs undan och sätts på undantag. Att humanism åsidosätts för den råa kapitalismens logik. Givetvis sker så ofta även här i Sydafrika. Dessa processer också underlättas av att boende ofta är rättslösa och saknar de resurser som krävs för att stå emot. Här i Johannesburg som boende på Fox Street tycker jag däremot inte att det är så enkelt. Tvärtom. Jag blev förbannad när jag pratade med magisterstudenten som dömde processer som förändrade stadsbilden. Tyckte hon kändes förmer och som en person som tittade utifrån och in. Jag har frågat runt lite. De hus som jag bor i var alla tidigare, övergivna industrilokaler. Inga fattiga familjer har vräkts. Tidigare fanns varken ljus eller människor här och de boende i området vågade inte promenera genom kvarteret efter fem. Jag har aldrig varit på en plats med en större blandning av människor i Sydafrika än här. Som umgås och diskuterar. Startar projekt tillsammans. Visst vita är överrepresenterade i relation till befolkningsmängden, men så är också klassystemet helt och hållet definierat av hudfärg. En majoritet av de personer som bor i förorterna i Johannesburg hade aldrig någonsin satt sin fot i de centrala delarna innan de kommer på söndagsmarknaden. De flesta kippar fortfarande efter andan när jag berättar var jag bor. Jag har lärt känna många människor här, från de kringliggande kvarteren, från förorterna, från andra provinser, från andra länder. Om inte denna plats fanns skulle jag vara hänvisad till förorten. Till låsta grindar och beväpnade vakter. Utan andra kontakter än mina grannar i de närliggande husen. Här kan jag sitta med min laptop och skriva på en uteservering. Ta ett glas med vänner och bli full på kvarterskrogen. Bjuda in mina föräldrar. Jag tycker att man skulle kunna göra mer för integreringen. Jobba ännu mer med att utveckla mötet. Men till viss del skulle jag vilja hävda att man redan lyckats i sin ambition. Den mötesplats man velat möjliggöra finns redan och möten sker hela tiden. Det är en början.

Det gör ont när en stad förändras. Men för Johannesburg handlar det ibland om att bygga bland ruiner. Och det kommer att ta tid. Lång tid.

Annonser

1 kommentar

Filed under Från Sydafrika

One response to “Mitt hem som en del av gentrifieringsprocessen

  1. AnnMari

    Intressant analys. Så kan det förstås också se ut.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s