Anteckningar på väg till Peru

På planet till Latinamerika. Det är en lång resa och om man vill kan man fylla den med många tankar eller med många filmer. Jag börjar halv åtta på morgonen och kommer fram tjugofyra timmar senare till Lima. Ett dygn på väg över världen. Fyra dygn på plats och sedan ett dygn tillbaka. En konferens arrangeras av vår regionala fackliga partner kopplat till förhandlingar om sociala skyddsnät. Det ska bli spännande och roligt att delta samtidigt som resan placerar mig i limbo. Mellan två punkter och på så sätt i tomma luften. Johannesburg och Stockholm. Jag har lämnat Johannesburg och återvänt många gånger nu men aldrig till Latinamerika. Återvända dit känns som om det vore länge sedan och flyttar mig bakåt i tiden. Mellanrummet i både tid och rum alltså. Det känns därför som lång tid och som om det är längre bort än vad det är. Jag tror att det är därför som det känns nytt och lite ovant helt plötsligt.
Vaknade tidigt och fick skjuts till flygplatsen av Isaacs bror K. Han har två barn tillsammans med sin ungdoms kärlek och kör taxi i samma sorts bil som sin bror. De har bytt upp sig nu de två bröderna. Från Toyota Corolla 1997 års modell till Toyota Corolla 2012 års modell. De har köpt skjorta och fin byxor. Båda från Limpopo och vill egentligen inte bo i staden. Inflyttade för att tjäna pengar och sedan någon dag återvända till hemprovinsen. K berättar att han ska byta hus, flytta närmre sin bror och samtidigt spara 1000 rand i månaden. Han lägger ihop månaderna under ett år och kommer fram till att ska ta sin familj till Durban och havet ett par dagar för pengarna. Hans dotter heter glädje på peddie, Inthabisa och är en olydig tolvåring. Han funderade på att skicka henne hem till Limpopo, längre ifrån den osäkra storstaden men har kommit fram till att det är bättre att ha henne nära.
I vårt hus i Johannesburg är det för övrigt många som lever sina liv som unga, sorglösa samtidigt som deras föräldrar tar hand om deras barn. Inte så att de varit tvungna för sin försörjning utan som ett aktivt livsval. Det är som om den kollektiva bymentaliteten följt med till storstaden men utan vare sig by eller bybor nära. En rest som säger att mamma och pappa även ska finnas där och ta hand om sina barnbarn. Någon dag vill jag skriva mer om det.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Från Sydafrika

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s