Med fackliga kamrater i Lima

Sitter i min säng på hotellet efter en dag tillsammans med fackliga kamrater från tio länder i Latinamerika. Diskussionen rör sociala skyddsnät och sociala investeringar. Förberedelser inför den kommande ILO konferensen i juni. I Latinamerika når de sociala investeringarna i genomsnitt 10 procent av BNP i jämförelse med EU snittet som ligger kring 30 procent och 75 procent av befolkningen står utan socialt skydd helt och hållet. Detta har givetvis helt och hållet med att det genomsnittliga skattetrycket på kontinenten ligger på 15,4 procent och då driver ändå Brasilien med sina 34 procent upp snittet. Utan system för omfördelning, finns inget utrymme för etablerandet av sociala system. Högern vill få oss att tro att utveckling och omfördelning är två skilda ting. Att vi först måste skapa förutsättningen för det ena, vilket i de allra flesta fall innebär inskränkningar, avregleringar, nedmontering, innan vi kan kräva det andra. Högern vill få oss att tro att det endast är genom att strypa utgifterna som vi kan klara oss genom krisen som om ekvationen bara hade en sida. Länder som Brasilien och Uruguay bevisar motsatsen genom omfattande sociala investeringsprogram och ett ökande skattetryck för ökad jämlikhet samtidigt som ekonomin går framåt och utvecklas. Sverige var ett sådant exempel. Sedan kom nittiotalskrisen, inflationsmålen och åtstramningar och trots att Sveriges ekonomi befinner sig i ett helt annat läge idag än för snart 25 år sedan, har vi inte förmågan att tänka bortom dessa historiska realiteter.

Vänstern vill, till skillnad från Warren Buffet, inte längre tala om klassmotsättningar för det känns omodernt och nästan lite pinsamt. Detta trots att vi lever i en värld där klyftorna växer och med dem klassmotsättningarna. I Sverige hade vi ett lönegap på 1 till 5 (räknat i antal industriarbetarlöner per person inom maktsfären) när lönebildningen var som mest sammanpressad 1980. Nu har denna skillnad ökat till 1 på 17, läs SCB: s rapport här.
Den fackliga rörelsen i Latinamerika är en av få som fortfarande ökar sin organiseringsgrad. Man har formulerat en regional facklig strategi för förståelsen av de fackliga förhandlingarna kopplade till sociala trygghetssystem och för en gemensam politisk position. Ingen av representanterna här tror något annat än att dessa frågor är politiska. Det finns ingen pragmatisk förhandlingslösning förutan en politisk och ideologisk förståelse av de frågor som diskuteras. När jag sitter och lyssnar till våra kamraters kamp för etablerandet av grundläggande välfärdssystem såsom offentligt finansierad skola, sjukvård, pensionssystem, arbetslöshetsskydd, minimilöner, anställningstrygghet, blir jag nedstämd och frustrerad över utvecklingen i Sverige. Som om vi redan glömt. Som om vi historielösa förnekar de strider som krävdes för att komma dit vi är idag. Socialdemokraterna är inte en tillräckligt tydlig röst emot en sådan utveckling. Tystnar sakta och blir försiktiga när de avregleringen av de offentliga systemen diskuteras trots ett överväldigande folkligt stöd för att dessa rättigheter ska garanteras utan vinstuttag. För det handlar om mänskliga rättigheter såsom de fastställts i de internationella konventionerna om socioekonomiska rättigheter. Som sådana kan de heller inte pantsättas i tider av kris. De kan inte prissättas och bytas bort. Då är det inte längre en rättighet utan har reducerats till handlingsvara. Socialdemokratin visste detta och utvecklade därför offentligt finansierade välfärdssystem till garant för dessa rättigheter. Staten garanterade sina medborgares rättigheter i slutändan. Detta ansvar håller vi sakta på att avhända oss. För det har akademin vetat länge, det offentligt finansierade systemet kräver en absolut majoritet av kakan. Varje del som tas ifrån systemet utmanar dess existens, hotar dess stabilitet. Offentliga skolor blir inte bättre av konkurrens, skolsystemet försvagas. Detsamma gäller för all offentligt finansierad verksamhet. Detta tillsammans med mycket annat tycks man nu glömt. Man har gjort valfriheten till sin. Uppgivet konstaterar vi att människor har vant sig vid att få välja och att vi inte vill störa denna känsla. Sedan när var politiken så oberedd till strid?

I samtalet med våra fackliga kamrater i syd kan vi få hjälp att hitta tillbaka till det politiska igen. Till glöden och till viljan till samhällsförändringar bortom byråkratisering och nästa löneförhandling. Bortom nästa val och bortom de fokusgrupper mot vilka vi ”stämmer av” alla våra politiska förslag. Om politiska drömmar ska stämma med dagens förhållanden och åsikter så har vi slutat drömma.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Tankar om samhället

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s