Svenskt bistånd i Studio Ett

Okunskapen om Afrika är så stor i Sverige att man blir generad. Har tänkt mycket på det i dessa dagar när fem svenska ministrar varit på besök i Kapstaden. Studio Ett rapporterar från mötets avslutande.  Det börjar med att det presenteras som ett specialmöte med fokus på Afrika. När mötet hållits mer än 20 gånger och alltid har haft som huvudsyfte att främja, lyfta fram och diskutera kontinentens utmaningar och möjligheter. Utgångspunkten är som om utvecklingen är ny när den pågått länge nu, en bra bild ges på UI: s blogg här.

Gunilla Carlsson pratar om att regeringen förändrat biståndet i grunden som vanligt, att resultatstyrning uppfanns med henne. Att det verklighetsnära och solidariska biståndet är något nytt som regeringens reformeringsprocess upptäckt genom workshops och deltagandeprocesser. Man är nära att stänga av redan där. Sedan får Carlsson frågan om hon kan se ett självständigt Afrika där biståndet kommer försvinna svarar: ”nä inte under den här mandatperioden och kanske inte under nästa heller. Det kommer ta tid att utrota fattigdomen, men vi har ju det som ambition nu att kunna göra det dom närmsta 15 åren. Det är naturligtvis en enorm och löftesrik uppgift … Vi kräver ju också av sydafrikanerna själva att de ska ett eget ansvar för fattigdomen och den är ju rätt omfattande här”. Det är verkligen en modern syn på utvecklingssamarbete som Carlsson ger uttryck för även om hon hänvisar till det första av milleniemålen. En verklighetsnära analys och diskussion var visst ordet. Närmre halva andelen av befolkningen i Afrika söder om Sahara lever i fattigdom fortfarande. Så även i ett land som Sydafrika som tillhör kontinentens största ekonomi, som är ibland de länder på kontinenten som tar emot överlägset flest direktinvesteringar och som omsätter mest kapital. I Sydafrika, med en tillväxt på mellan 2-3 procent om året, är finansminister Pravin Gordhan i princip svarslös inför hur fattigdom och arbetslöshet ska avskaffas. Förhoppningen ligger i en utvecklingsplan med ett 15 års perspektiv. Senare i diskussionen bereds Fredrik Segerfeldt utrymme och är som vanligt yvigt kaxigi sin biståndskritik och titt som tätt oförskämd. Blandar äpplen och päron och tecknar svart och vitt, gör det enkelt för sig. Stater är onda. Marknaden är god. Marknaden är det som frälst kontinenten och biståndet är ”patetiskt”, har aldrig bidragit med något gott då det är omöjligt att påverka utvecklingen i dessa länder. En sådan reduktionistisk världsbild förenklar de relationer som skapats, de kontakter som byggts upp, de förtroenden som etablerats och som banat väg för förändringar, investeringar, samarbeten. Det är en syn på samhällsförändring där politik är att vilja och att inte vilja samtidigt. Fattigdomen kvarstår för att ledare inte väljer att göra sig av med den men kan samtidigt inte påverkas över huvud taget eller avsättas. System kan inte stärkas och civilsamhället inte stöttas. Det är inte bara ologiskt utan också osant.

Bristerna i kunskap om bistånd och om länderna utanför Europa gör många journalister oförmögna att ställa relevanta frågor, skärskåda, ifrågasätta och fördjupa förda resonemang. Det är skönt om detta markerar början på ett nytt sätt att föra dessa diskussioner. Om idéer om samarbete, dialog och partnerskap får fullt genomslag. Om utrymme bereds för att fortsätta utvecklingen tillsammans i ett gemensamt utforskande av vår globala tids stora utmaningar. Då behövs mer samarbete, inte mindre och stärkta internationella relationer och ökad internationell förståelse.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Från Sydafrika

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s