Tankar en måndag

Från andra sidan världen nås man av bränderna i Husby. Grannar frågar vad som händer i Sverige egentligen. Att läsa nyheterna för att förstå påminner mig i sammanhanget om när människor flockas kring en bilolycka. Det är med skräckblandad förtjusning som vi försöker förstå det som händer. Kanske är det därför som det tycks råda så mycket förvirring i dessa diskussioner. Det är många som är ute snabbt och fördömer åt ena eller andra hållet. Det är, liksom i debatten kring Omar Mustafa, mer själva samhällsdiskussionen och debattklimatet som upprör och gör en nedstämd. Alla dessa människor som är fyllda av så mycket hat och så mycket rättfärdighet att de inte kan hålla sig längre. De bara måste skriva och tycka och tänka. De måste peka med hela handen och tala om vad som är rätt och vad som är fel. Det är som en kakafoni av monologer i en dåligt skriven Norénpjäs. Få lyssnar och försöker förstå. 

Jag har också de senaste dagarna försökt förstå partiets ståndpunkt i skolfrågan. Hållningen till privatiseringarna av den offentliga välfärden. Den typ av valtaktik och ytlig pragmatism som präglade friskoleuppgörelsen har jag svårt att smälta. Vad är det som gör det så svårt att försvara ett system som vi skapade? Varför tar det emot så att säga ifrån och höja rösten? Vilket är det fokusgruppsunderlag av lattepappor från innerstan som fått staka ut vägen? Majoriteten av svenska folket är emot privatiseringarna, emot vinstuttag och emot att privata aktörer driver utvecklingen i fel riktning. En friskoleuppgörelse som tycks erkänna riskerna med detta men utan några tydliga förslag för att begränsa dem. Financial Times ser den strukturomvandling som Sverige genomgått och som göder Sverigedemokraternas framgångar, främlingsfientlighetens utbredning, uppdelningen och ojämlikheten, förorternas alienering, men partiledningen tycks inte se och inte vilja förstå. De gör istället upp i frågan om vinster i välfärden ett och ett halvt år innan valet och har därmed satt ner foten ytterligare lite tryggare i mittens högerfåra i vad som skulle kunna ha blivit en viktig valfråga. Försummade ännu en chans att återupprätta skillnaderna i politiken. Göra det tydligt att det spelar stor, att det finns en ideologisk och strukturell skillnad i var man lägger sin röst. Varför man räds en sådan konfliktlinje, det är för mig helt oförståeligt. Eller är det som Tiden beskrev att det som Ebba Grön sjöng, partiet, staten och kapitalet sitter i samma båt. Att särintressena har nått så långt in och så djupt att varken partihistoria, folkflertalet, partimajoriteten eller vetenskapen tillåts en plats i diskussionen eller påverka dess utfall? Det skulle i alla fall erbjuda en förklaring. Utan denna står jag svarslös och förundrad. Tågen kommer och hinner gå igen. Och kommer och går ännu en gång. Allting talar för en mer progressiv politisk samtid och framtid. De senaste årens vetenskapliga rön inom utbildning, hälsa, ekonomi och miljö. Finansmarknadernas kollaps och den ekonomiska recession som följt. Klimathotets alltjämt annalkande kris. I ett Sverige som blir allt mer ojämlikt för varje dag och som snabbare än något annat jämförbart land implementerat en nyliberal politik. Med sjunkande skolresultat. Med brinnande förorter. Med en skenande ungdomsarbetslöshet. I en sådan samtid behövs en tydligare röst och tydligare alternativ.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Tankar om samhället

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s