På väg tillbaka

Det har varit en längre tid i Sverige. Så lång att Sydafrika nästan känns avlägset. Som något som redan varit och som inte kommer igen. En försmak på tiden efteråt. Det ska därför bli skönt att komma hem i någon mening och fortsätta där vi lämnade vardagen.

En tanke som bitit sig fast starkare än någonsin tidigare efter alla resor är dock hur rikt Sverige är. Hur lätt det är att leva ett liv här och aldrig behöva befatta sig med eller se fattigdom, lidande och avgrundsdjup ojämlikhet. I vårt kvarter i Johannesburg bor vi som sagt i en liten överklass enklav mitt i djup fattigdom. Det är märkligt på många sätt. Men man påminns hela tiden om sin position och man kan aldrig någonsin blunda. Man måste anstränga sig otroligt hårt för att alla fattiga, alla fallfärdiga hus, alla människor som vandrar längs med gatorna ska bli osynliga och stelna till kulisser i ett liv på resa i bil mellan restauranger och rekreationsorter. Har man inget intresse av att blunda, utan tvärtom ser en mening i att försöka se och förstå så mycket som möjligt finns det mycket att lära av mötet med denna andre och hur våra verkligheter hänger samman i ett ömsesidigt beroende. Här i Sverige är allt sådant långt borta. Den absoluta fattigdomen visar sig i princip inte. När den gör det och människor på gatan tränger sig på behöver man bara blinka en kort stund för att återigen se välklädda människor med en latte i ena handen och en mobiltelefon i den andra. Fattigdom är som bekant inte endast absolut utan en relation. Fattigdomsbegreppet innefattar så mycket mer än bara ekonomiska förutsättningar i absolut bemärkelse. Det bär spår av underordning, marginalisering, självuppoffring och framförallt meningsskapande jämförelse. Men eftersom det är så lätt att inte se framstår Sverige även för mig denna gång, som för många besökare, som ett i princip rikt och välmående samhälle. Som om man tagit alla hus och alla invånare i de rika förstäderna Sandton, Houghton och Rosebank och låtit dem skapa en egen nation. I denna känsla finns det givetvis även en stark känsla av tillhörighet, av allt det som är välbekant och enkelt och som på många sätt är mitt liv. Det kanske ligger något fult i att säga det men Johannesburg erbjuder ett liv där hela världen ryms och all världens befolkning i dess olika positioner och relationer trängs med varandra. Jag längtar hem till min lägenhet, mitt liv där men även att få vistas i den strömvirveln en stund till.

Denna känsla av längtan tillbaka har varit stark de senaste veckorna. Så förändras allt och något stort och sorgligt händer. Så helt plötsligt känns avståndet till södra Afrika långt, så långt borta. Alltför långt. Och allting som känts och som tänkts innan gårdagen blandas upp och blandas ihop.

Så det känns helt avgörande att stanna upp. Vila. Känna efter och inte springa på. Så att man inte i efterhand och för sent inser att man inte lyssnade, kände och förstod. Stanna upp och ge sig själv tid. Sedan vidare.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Vardagsbetraktelser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s