Samtal om gott och ont

Det har varit många samtal om grundläggande värderingar de senaste dagarna. Det är oftare sådana samtal kommer igång här än vad jag är van vid. Jag tänker att det säger något om Sydafrika. Det är mindre som är givet. Råder färre idéer om konsensus och mindre gränser för vad demokrati, kamp och utrymme består av. Frågor om vad som är gott och ont, demokrati, kvinnors rättigheter och LGBT rättigheter. Är gayparaden som kommer nu av ondo? Bör Kenya svara med ökade repressalier, övervakning och intolerans mot de senaste dagarnas fega attentat? Är kvinnor förtryckta i Sydafrika? Det är utmanande att behöva återerövra dessa frågor i samtal med andra och se hur orden landar eller gör intryck. Eller inte gör det.

Samtalen ringlar sig fram över välkänd men inte längre så välbesökt mark. Ursprungsargumenten, själva grunden för övertygelsen om behovet av att kämpa för förändring tas fram. Synas och diskuteras ännu en gång. Hade jag haft orken och tiden hade jag kunnat redogöra för alla dessa samtal här, men jag begränsar mig till ett av de mer subtila.

I ett av samtalen kring Prides vara eller icke vara med två vänner som är ett homosexuellt par så märker jag plötsligt att tonen förändras. Ni vet när man märker att man används i samtalet inte för dess egen skull utan som ett inlägg i en pågående diskussion mellan några andra. Det handlade om stolthet. Om att känna sig lurad och låtsas att vara någon man inte är. Om att inte våga stå upp. Till slut reser sig den ene och går. Jag blir ensam kvar med hans partner. En vit man från den sydafrikanska landsbygden. Afrikaaner. Jag har då förstått att han inte kommit ut för sin familj och sina vänner. Jag inser när vi fortsätter prata att han inte heller gjort det för sig själv.
– Det jag minst av allt vill är att bli stämplad. Jag hatar bara tanken på det. Som gay. Jag vill inte vara den killen på mitt jobb, bland mina vänner. Jag vill inte vara i den lådan. Varför ska man behöva visa upp sig för hela världen?
Tonen är ömsom vädjande, ömsom trygg och självsäker. Mina vänner som redan är ute känner förstås igen sig i dessa samtal med andra vänner som ännu inte vågat. Men detta var mitt första samtal. Av att stå bredvid någon på kanten som inte veta vad hen ska göra. Kliva ut eller kliva tillbaka in igen. Det gjorde mig, som många av samtalen dessa dagar, beklämd och berörd. Personligt och politiskt. Som livet är. Som relationer är.

Jag har också den ursinnige, unga killens ord kvar i huvudet. Han som hoppade på den ännu yngre och fattiga killens huvud i lördags.
– Varför stoppade du mig?! Han är ju en tjuv! En tjuv! Vad är ditt problem egentligen, vem tror du att du är!? Han är för helvete inget annat än en jävla tjuv!

Vissa samtal måste tas från början. Vissa bilder tar tid på sig att dra vidare. Det är också bra då det tvingar dig att återigen hitta fötterna och sedan fötterna marken. Så står man lite stadigare förhoppningsvis.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Vardagsbetraktelser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s