Utan ansvar inför döden

I natt gick ytterligare en båt i kvav utanför den lilla ön Lampedusa. Hundratals människor förväntas ha drunknat. Antingen i vågorna efter förlisningen var ett faktum, eller som följt med båten till dess vila i djupet. Få överlevde. Kan drömmen om ett annat liv ges ett starkare uttryck? Kan ett systems brister och orimlighet få en tydligare inramning? Inför denna mänskliga katastrof säger ansvarigt statsråd Billström att lösningen är ett delat ansvar inom EU och en översyn av antalet kvotflyktingar. Han säger att arbetskraftsinvandrare ska ha lagliga vägar men att flyktingar ska hållas på avstånd och tas in först efter det att en bedömning gjorts på annat håll. Utestängningen sedimenteras. Vägar in omöjliggörs som en uttalad strategi för att hålla människor ute. Ordning och reda ska det vara. Ansvariga EU ministern pratar om asylcenter i tredjeland men beklagar att finansieringsviljan inte finns inom kretsen.

Inom vilket annat politikområde accepteras det att svenska politiker, ansvariga statsråd, i mötet med döden skyller ifrån sig? Att i mötet med döden, säga att andra borde ta ansvar och använda reglerna som är orsaken till situationen som ett skyddsvärn – om bara reglerna följdes av alla. Om bara. Smugglare fängslas och hängs ut. Men när inte dörrar finns grävs tunnlar om syret är på väg att ta slut.

De döda som flöt iland i natt på Lampedusas stränder var inga undantag. De döda fäder, bröder, systrar och mödrar, den lillasyster och den storebror som ligger inplastade på kajernas betong är inga ovanliga öden. Dem är en alldeles vanlig del av ett system såsom det är byggt och konstruerat. Inga kvotflyktingar och inga externa asylcenter kommer att lösa detta. Dem är den logiska om än iskalla konsekvensen av ett politiskt kollektiv som vägrar att ta sitt ansvar. Som skyller på varandra. Som ängsligt anpassar sig till en främlingsfientlig minoritet och gärna underblåser dessa känslor för egen vinning. Som blickar mot nästa val och väcker människors sämsta stämningars hotfulla likgiltighet. De döda är döda och kommer aldrig mer tillbaka. De tusen och åter tusen som de sällar sig till bär på en fråga till oss som finns kvar. Hur många fler?

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Migrationspolitik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s