Ett Europa utan fönster men med källardörrarna öppna

Jag skrev en uppsats om Schengensystemet när jag gick i gymnasiet. Om den lunta regler och föreskrifter som reglerar Europas gränser. De yttre och de inre. Jag skrev kritiskt och med rädsla inför ett politiskt bygge som talade om frihet men som byggde murar. Som talade om frihet men krävde pass och gav polis rätt till flygande viseringskontroller. Som talade om frihet men som helt tydligt och utan att skämmas delade in européer i olika kategorier och tillerkände dem olika rättigheter. Det var ett frihetsprojekt men de paragrafer som skrevs för att sjösätta fartyget handlade om stängda dörrar och förbud.

Snart femton år senare så har Europasamarbetet gått från att åtminstone tala mycket om frihet till att enbart fokusera på begränsningar. Romer skickas över Europa som en påse soppor. Papperslösa fraktas på samma sätt runt, runt i en cynisk karusell innan de kastas ut. Asylsökande släpps inte ens fram till dörren och det finns inga fönster att klättra in genom. Inne i den gigantiska, stängda stad som Europa har utvecklats till marscherar dess medborgare. I Ungern, Italien, Grekland putsar de sina svarta stövlar. I Holland, Danmark, Norge, Finland, Sverige, Frankrike och Österrike har stövlarna bytts ut mot kostym och blå slips. Med lögner förändras samtalet och besluten över hela det politiska spektrumet. Två år efter Utöya bildar dessa krafter regering. Utan historia och utan minne.

Det finns ett direkt och ofta påtalat samband mellan de rasistiska, nationalistiska, populistiska partier som etablerar sig och som vinner stöd i land efter land och en gemensam europeisk politik som handlar allt mindre om frihet. Hundratals flyktingar har dött i havet utanför Italiens kust men vi kommer inte att tala om det länge. Nyhetsartiklarna kommer att förflytta sitt intresse och sitt ljus. Allting återgår till sin restriktiva normalitet. Det politiska ansvaret kommer varken tas eller utkrävas.  Försök att förhindra en liknande katastrof kommer inte att göras. Rädslan för extremhögerns politiska makt lamslår de folkvalda. Rädslan och utsattheten lockar fram våra sämsta sidor. Visionära, alternativa projekt kvävs i sin linda. Ingen vågar gå i täten och visa vägen. Vill kanske inte heller. Det är en rädsla som sprider sig snabbt och som tar fram de sämsta sidorna i ett europeiskt projekt som redan från början handlade så mycket om att skydda oss från omvärlden.

Inatt lämnar åter drömmarnas båtar sina hamnar men de har ingenstans att ta vägen.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Migrationspolitik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s