Vad är det du slåss för Nathan Shachar?

Jag har så svårt att förstå all denna ilska och indignation som riktas mot framförallt antirasism och feminism. Listan börjar kunna göras lång på alla de människor, i huvudsak män, som träder fram i offentligheten rustade att försvara Sverige och sig själva mot dessa hot. Ofta ser de sig gärna som försvarare av liberala värden som yttrandefrihet, dynamiska demokratiska samtal eller bara rätten att helt enkelt säga vad man tycker lite hur som helst. Senast i raden är DN: s Nathan Shachar. Han skriver med indignation idag på ledarplats om den svenska, förkvävande rättfärdighetens påvar. Dessa inkvisitorer som far omkring och förstör. De indexerar saker och ting till förbannelse. Använder sig av begrepp som är allomfattande och därför meningslösa. Händelserna med romerna flyger förbi, men inte för att tjäna som ett exempel på att Sverige faktiskt ibland misslyckas. Att även vi har ett mörkt förflutet i rasbiologins och inordningens tidevarv. Vitböckerna är inte intressanta. De juridiska implikationerna för rättsstaten inte heller. Det intressanta för Shachar är att lyfta fram ett, enligt honom, tydligt exempel på den förkvävande präktighet som präglar svenskt medieklimat. En romsk företrädare dömdes för brott, men ingen tidning ville skriva om det. Av rädsla för dessa inkvisitorer, menar Shachar. Han är noga att påpeka att den verkliga antirasismen är riktigt beundransvärd och hedervärd. Den som slogs mot slaveriet under artonhundratalet. Däremot, sudaneser som får stryk på sin arbetsplats av sina medarbetare i Israel, är det verkligen rasism? Nej, det är nog snarare lönerna det handlar om. Man får väl anta att det är det som deras medarbetare skriker till dem medan de slår: ”Ni jobbar för så låga löner ju” SPARK I ANSIKTET ”När ni gör på det här sättet så har vi snart inga jobb”! SLAG. Men inte något i stil med ”Jävla negrer, stick hem till ert eget land!”. Titta! Ett tydligt exempel! Det är så det går till när samtal tystnar! Det kommer direkt en rättrådig, sarkastisk person som i sin iver att påvisa sin egen oskuld mobbar dem som uttrycker en avvikande mening.

Låt oss för ett slag anta att Nathan Shachar och de debattörer som bara inte kan tiga still längre, har rätt. Att Sverige har förvandlats till ett intolerant land som ockuperas av ett offentligt kollektiv som skriker så högt att inga andra röster hörs varje gång man bara andas att invandrare är kriminella. Eller när siffror dyker upp som visar att kvinnor tjänar mindre än män. Låt oss för ett ögonblick anta detta. Om man definierar sig själv som sverigedemokrat, nationell, nationaldemokrat eller liknande är det lätt att förstå. Det är så hatet motiveras. Det är så man leder i bevis sin utsatthet och ges en möjlighet att måla upp föreställda hot mot sig själv och nationen. Men om man inte lever i en sådan paranoid och av fantasin förstörd värld. Om man tvärtom definierar sig som liberal, såsom Nathan Shachar och de många med honom gör, då har jag så svårt att förstå all denna indignation och vrede. För vem slåss du Nathan Shachar? Vilken del av samtalet är det som enligt dig tystnar? Var lite konkret är du snäll. Varför blir helt plötsligt de feminister och antirasister som uttrycker frustration och ilska över ett tillstånd i Sverige, i svenska skolor och svensk förvaltning, i styrelserum och i kön till nattklubbar, era fiender? Ni behöver ju givetvis inte hålla med. Vi kan diskutera uttryckens giltighet och resonemangens hållbarhet. Vi kan bråka. Men varför denna djupa indignation och dessa överord? Varför raljera över andra människors sårbarhet, vare sig den är upplevd eller faktisk? Spelar det någon roll egentligen? Varför hela tiden skrika ut från scenen att ni minsann inte får säga vad ni vill, när ni gör just detta? Varför peka och ge era meningsmotståndare namn? Varför är det just nu du tar till orda Nathan Shachar och för vilken rätt och vilken frihet? Att skriva vad man vill, uttrycka sig hur man vill, utan att stå oemotsagd?

Men det är inte så att Sverige har blivit ett tyst och av rättfärdighet kuvat land. Det är inte så att antirasister och feminister har all makt och kan göra vad det vill med alla stackars ledarskribenter och nyhetsjournalister. Det är inte så att åsikter inte får uttalas och sånger sjungas. Det är inte så att demokratin är hotad. Det borde ju gå att hålla många tankar i huvudet samtidigt. Det går att diskutera klass, etnicitet, kön, sexualitet, ålder och bostadsort på samma gång och fundera över hur olika typer av marginalisering samverkar, överlappar och motverkar eller förstärker varandra. Inget går förlorat. Ingen diskussion tystnar. Inget är hotat. Mer än kanske just majoritetens rätt att hela tiden ge uttryck för sin egen självbild utan att någon reser sig upp och säger ifrån. Det kanske är det som faktiskt är den stora förlusten och vars rätt du måste sörja genom att högljutt gråta ut på den plats som getts dig i förtroende Nathan Shachar. Det är den hotbild du räds och som du låter dovt och mörkt avsluta din krönika: ”vi vet hur det går för länder som slår in på den vägen”.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Tankar om samhället

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s