Röd Oktober

I Pretoria marscherade cirka fyrahundra aktivister igår till Union Buildings. Huvudparollen för marschen och den samlande ilskan är de mord som skett på vita farmare i Sydafrika eller som man uttrycker det svartas våld mot vita. Något man inte räds att benämna folkmord. Steve Hofmeyr är en känd musiker som ställts sig i främsta ledet för demonstrationstågen och som till Mail and Guardian menar att oavsett vad statistiken säger så är ”vi inte vana vid dessa dödssiffror. Vi är inte vana vid detta stora antal våldtäkter (min översättning). I demonstrationståget vajar de gamla Sydafrikanska flaggorna.

Röd Oktober är ett intressant initiativ för de säger något om många vita sydafrikaners självbild och en vitt spridd idé om utsatthet och utanförskap med historiska rötter. En central del av Afrikaanerkulturens identitet är den om ett utvalt och mot övermakter kämpa folk. Ur oviljan att inordna sig brittisk dominans, den stora vandring österut (the Great Trekk) och de påföljande krigen mot zulukungar och en ogästvänlig natur, till gerillakrigföringen, koncentrationslägren som etablerades av britterna under boerkrigen, under alla dessa umbäranden har man stått rak i ryggen med gud vid sin sida. Man är offer och motståndsman i ett. Under de nästan femtio år som denna självbild var statsreligion inpräntades och spreds en historieskrivning baserad på vit överhöghet, på kampen mot övermakt och mot imperialism, parat med en rädsla för vad som skulle hända om man återigen förpassades till minoriteternas läger. Om demokrati infördes och majoriteten tilläts styra skulle inte bara hotet från de inkompetenta och kulturellt och rasmässigt lägre stående bli verklighet utan även den för boer, historiskt välkända erfarenheten av att vara en utsatt minoritet. Denna självbild tycks förvånansvärt seglivad i Sydafrika idag.

Inte så att våldet inte existerar. Min vän i Kapstaden har den senaste tiden befunnit sig i det makabra våldets absoluta närhet då först den ena grannen mördades med en hacka och snart därefter en grannfamilj som hölls gisslan och torterades i sitt eget hem. Inget av brotten var direkt rasrelaterat dock. Mer än att förövarna var svarta och offren vita. Ekonomiskt motiverat ja. Obehagligt och vidrigt. Men i de närliggande kåkstäderna är detta en del av vardagen. I vårt kvarter brändes förra veckan en familj ihjäl. På en av de lokala krogarna avrättades en besökare vid en fylledispyt. Av statistiken framgår det tydligt, såsom jag tidigare beskrivit, att våldet är geografiskt och klassmässigt definierat. Och det är inte i huvudsak de vita i Sydafrika som drabbas.

Här sker nämligen en sammanblandning som kanske är extra förståelig i Sydafrika men som för all del är vanlig i hela världen. Även i Sverige. Etnicitet och ras sammanblandas med klasstillhörighet och ojämlikhet. När dessa så övertydligt sammanfaller som i Sydafrika är det lätt att hävda att man som vit är extra utsatt i egenskap av att vara just vit.

Sydafrika är ett av världens mest ojämlika länder. Arbetslösheten på landsbygd, i kåkstäder och bland dess unga är skyhög. Denna krutdurk är däremot något att vara verkligt rädd för och de politiska krafter som inte tvekar att använda deras frustration. Det är ur denna hopplöshet, misstro och rädsla som våldet föds och växer sig starkt. Det är när man inte har något, när omgivningen inte har något och vägarna bort är stängda som människovärdet devalveras. Parat med en i Sydafrika generaliserad idé om manlighet, om våld och om erövring uppstår en livsfarlig kombination. Där livet inte är så mycket värt. Varken ditt eget eller andras.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Från Sydafrika

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s