Långsamhetens lov

Det är inte helt tydligt vilka orsakerna är. Det är tydligt att det tar fram sidor hos mig själv jag inte uppskattar. Men det är ofta det går så otroligt långsamt i Sydafrika. Man rör sig långsamt. Gör sina uppgifter långsamt. Tar betalt långsamt. Tittar upp långsamt. Pratar långsamt. Så jag blir stressad och irriterad. Kan inte låta bli att fräsa ifrån och sätta pannan i djupa veck. Det är ett beteende som tar fram mina sämsta sidor och gör mig till någon jag inte gillar så mycket. Och jag ser det. Och jag skulle vilja vara helt lugn med det. Tyvärr tycks det helt omöjligt.

Vi åkte till vår närmsta mataffär idag, Spar heter den. Strax innanför dörrarna finns grönsaksdisken. Ska väga citroner och lök. Det gör man vid en våg som en person arbetar vid. Kvinnan som till slut kommer tar god tid på sig. Lägger frukten på vågen. Letar lite efter rätt knapp. Trycker på knappen. Betraktar lappen som kommer ut med streckkoden. Ser efter att det är rätt pris på lappen. Ser nöjd ut. Snurrar lojt på plastpåsen innan hon sätter dit lappen lite snett och räcker över den utan att titta på mig. Jag märker att det här kommer att bli en prövning men lyckas skaka av mig känslan. Kommer fram till bröddisken. Ber om ett bröd. Pekar. Expediten tittar på mig och tittar på brödet. Tittar på mig och tittar på brödet. Frågar sedan: ”det här brödet?”. Jag svarar att det har hon rätt i. Hon tittar på mig igen och ler lite frånvarande. Tittar sedan på brödet igen. Böjer sig sakta ner för att ta upp brödet. Något går sönder i mig och jag vill klösa ut mina ögon. Sedan går hon först väldigt långsamt till vänster för att hämta en plastpåse. Stannar för att prata lite med en kompis. Går sedan långsamt över till höger för att hämta lappen med streckkoden. Kommer fram till maskinen som skriver ut lappen. Letar efter rätt knapp. Trycker på knappen. Ser på lappen innan hon sätter fast den på plastpåsen. Tittar på påsen med streckkoden lite snett fastsatt och nickar som för sig själv. Stannar för att snacka lite med en kompis igen på väg tillbaka. Skrattar lite. Kommer så till slut fram till mig som är på väg att börja gråta och räcker över påsen som hon inte stängt och ler igen lite frånvarande. Jag går därifrån och försöker samla mig. Kommer till sist fram till kassan. Hon som ska packa påsarna frågar om jag vill ha en påse till de varor som fyller en hel vagn. Jag svarar att jo det vill jag nog. Hon ler lite och jag försöker le tillbaka och andas lugnt. Inte fräsa ifrån. Inte vara dryg. Försöka slappna av lite och komma ner i samma tempo. Men det är omöjligt. Det är en konst jag inte behärskar. Jag känner istället hur stressen stiger i huvudet som vatten som kokar. Kvinnan vid kassarna tittar lite förstrött på varje vara hon packar ner. Vrider lite hit och lite dit. Tappar några av dem på golvet. Säger inget men ler lite mot mig som att vi tillsammans är införstådda med att det där gör ju inget. Jag har lite svårt att andas. Försöker att inte säga något. Försöker verkligen. Vill inte säga något. Men mitt ansikte har liksom under tiden förvridits till ett bekymrat och skrynkligt litet russin. Så jag behöver kanske inte ens säga något för hennes leende slocknar. Istället ser hon nu lite förnärmad ut. Det blir för mycket. Jag säger något: ”du kan väl vara lite försiktig”, kommer det fram mellan desperat sammanbitna läppar. Hon svarar inte. Jag har tappat humöret. Betalar. Skriver under betalkvittot så hårt att det går sönder. Sliter åt mig kassarna utan att säga hejdå. Det är först när jag är ute ur affären. Sitter i bilen och har packat i matkassarna i bakluckan som jag kan sansa mig. ”Det är helt sjukt hur man kan vara så långsam!” är det sista jag får ur mig.

Det säger naturligtvis något om det här landet och vilken kultur som råder. Mañanaattityden uppfanns inte i Latinamerika. Jag har aldrig upplevt något liknande i något land på den kontinenten. Den uppfanns här i Sydafrika. Inte i Namibia. Inte i Zimbabwe. Utan här i Sydafrika. Men det säger givetvis mer om mig. Som inte kan gå och handla en lördag utan att få ont i huvudet. Jag har inte något speciellt att göra. Inga planer. Inga tider att passa. Ändå står jag där framför bröddisken och vill bara be om nåd.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Vardagsbetraktelser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s