Fel av regeringen att lämna Sydafrika

DAGENS ARENA: Med beslutet att lämna Sydafrika och Namibia blottar regeringen Reinfeldt en mycket snäv syn på utveckling.

Sidas anställda i Sydafrika har packat sina väskor och ambassaden är på väg att halvera personalstyrkan. I december i år avslutar Sida sin verksamhet i landet. I samband med detta avslutar man även allt stöd till Namibia.

Huvudskälet att lämna dessa båda länder anges vara att de har klättrat på den globala ekonomiska stegen och numera räknas till övre medelinkomstländer. Men även om dessa länder generellt sett har blivit rikare så har inte alla sydafrikaner och namibier gjort samma resa.

Den ekonomiska ojämlikheten är bland de högsta i världen. Mer än hälften av befolkningen i både Namibia och Sydafrika lever i fattigdom. Den öppna arbetslösheten har bitit sig fast kring tjugofem procent och i många samhällen på landsbygden når den över sjuttio procent.

Hiv och aidsepidemin är vitt spridd. 17,9 procent av Sydafrikas och 13,3 procent av Namibias befolkning lever i dag med sjukdomen. Inom specifika grupper är siffran betydligt högre. Bland gravida kvinnor i Sydafrika är närmare en tredjedel smittade.

Våldet mot kvinnor, framför allt på landsbygden och i städernas utkanter, utgör ett stort problem. I Sydafrika kommer fler än 40 procent av landets kvinnor någon gång i sitt liv att våldtas.

Jordfrågan har i grunden förblivit olöst och utgör fortfarande en av de största utmaningarna för dessa unga demokratier. I Namibia har endast drygt tolv procent av marken bytt händer i landreformer som kommit av sig. I Sydafrika är siffran 15,5 procent.

Med beslutet att lämna Sydafrika och Namibia blottar regeringen Reinfeldt en mycket snäv syn på utveckling. Man visar att utvecklingssamarbete har en statisk gräns och att denna går vid ekonomisk utveckling.

Det kan tyckas rimligt att länder med en stark tillväxt och tillräckligt stabila statliga institutioner ska sluta vara mottagare av svenskt bistånd. Men bakom denna idé döljer sig en förenklad syn på fattigdomens natur och orsaker samt på demokratins bärkraft och dynamik.

För Sydafrika och Namibia är situationen bortom BNP-tillväxten fortsatt svår och utmaningarna många.

Till exempel handlar det om situationen för det civila samhället som i Namibia utgörs av få och svaga organisationer.

I Sydafrika är civilsamhället livskraftigt men splittrat och försvagat. Verkligheten för många av dessa organisationer, precis som för många föreningar i Sverige, är att de inte skulle överleva i sin nuvarande form utan ekonomiskt stöd. Det civilsamhälle som är nödvändigt för det demokratiska samtalet, deltagandet och medbestämmandet skulle därmed ytterligare urvattnas.

I grunden handlar det om att utveckling är mer komplext och mångfacetterat än vad den internationella graderingen av ekonomisk tillväxt gör gällande. Argumentet att tillväxt och stabilitet ger länderna möjlighet att själva omfördela sitt välstånd säger bara halva sanningen.

För att en omfördelning inom ett land verkligen ska äga rum måste civilsamhället – människors egen organisering – tillåtas växa sig starkare. Och det kräver stöd utifrån.

Regeringen har slagit fast att svenskt bistånd ska bidra till att minska fattigdomen i världen och stötta utvecklingen av demokrati och starka civilsamhällen. Eftersom en stor del av de länder som uppvisar god ekonomisk utveckling även fortsatt plågas av djupa ekonomiska och sociala orättvisor borde det vara självklart för Sverige att fortsätta stödja medborgarna där. Stödja dem i deras organisering mot fattigdom och för demokrati.

Det kan utformas så att Sverige avvecklar det bilaterala samarbetet men i stället utvecklar det kulturella, demokratiska och gräsrotsinriktade. Sveriges långa närvaro och starka historia i regionen, samt Namibias och Sydafrikas institutionella stabilitet och ekonomiska utveckling, är en mycket konstruktiv grogrund för ett transparent, resultatinriktat och aktörsorienterat samarbete.

Nytillträdda biståndsministern Hillevi Engström (M) skriver i ett debattinlägg i onsdags att regeringens huvudmål för svenskt bistånd är att det ska göra skillnad i fattiga människors liv.

Om Sverige vill fortsätta att vara ett land karaktäriserat av internationell solidaritet och önskar leva upp till dessa högt ställda mål om fattigdomsbekämpning och demokratiutveckling, behöver formerna för samarbetet utvecklas och fattade beslut om utfasning omprövas.

Publicerad på Dagens Arena den 12 oktober 2013.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Tankar om samhället

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s