En söndag i Marikana och början på en valrörelse

Igår lanserades Julius Malemas parti the Economic Freedom Fighters (EFF) officiellt i Marikana. Med gruvornas höga torn, kullen som var skådeplats för morden på strejkande arbetare för lite mer än ett år sedan, kraftledningarna och arbetarhemmens plåtskjul som förgrund hade en stor scen slagits upp.

Långt innan du anländer till Marikana är den enda bebyggelsen längs med motorvägen kåkstäder. Förbi en damm med väldiga gårdar och vattensurfande helgfirare. Uppför en kulle och ner i dalen på andra sidan. Mil efter mil breder de små husen ut sig. Tvätt på tork utanför. En cykel och ett bilvrak. När du svänger av den asfalterade vägen inne i samhället och ut över fälten mot gruvorna på gropiga, grusvägar, har dessa mer välordnade, tegelhus bytts mot plåtskjul. Inte större än ett verktygsförråd i en svensk förstad. Tusentals av liknande skolådor utgör bostäder för arbetarna i världens platinapulsåder. När regnen faller förvandlas allt till gyttja. Idag, under solens hetta, flyger det röda dammet i luften istället. Ofta bor man inte mindre sex, sju, åtta arbetare tillsammans. Det är nästa bara män på gatorna.

Arrangemanget ska börja klockan nio. Många har varit där sedan halv åtta. Så småningom samlas omkring 10 000 personer framför scenen i väntan på Julius Malema eller ”Juju” som han kallas. Arrangörerna säger att 15 000 kommit, media säger 5 000, så det kanske är klokt att hålla sig mitten. Ett femtiotal bussar från hela provinsen står parkerade i rad. Det är glada ansikten. Otåliga. Ivriga händer viftar bort mot de akter som framträder på scenen i väntan på the Commander in Chief som Juju numera kallar sig. En skolklass driver med bilden av partiet i medierna. ”We are ignorant and radical!”, skanderar de från scen. Publiken skrattar.

– Jag stöttar Julius Malema villkorslöst. Han talar folkets språk. Massornas språk, säger William Mangena 35 år som kom till Lonmin för två månader sedan.

Andra säger att de inte bryr sig så mycket om EFF: s politik. De är förbittrade på den regering som de upplever tappat kontakten med deras behov. Som oftare besöker företagsledningarnas kontor än deras bostäder. Som sitter i gruvföretagens styrelser men som inte driver på för förändring. Och det är svårt att inte undra. Hur kan man åka förbi dessa hus och inte tycka, tänka, känna, att det måste förändras? Att det måste investeras i dessa bostäder, att skolor måste byggas, vägar asfalteras och elektricitet dras. Att vatten ska finnas. Och när alla dessa saker inte finns? När hopplösheten, ilskan och desperationen sprider sig?

Partiets formella pastor anländer i en stor, svart, nyinköpt, Mercedesjeep med nummerplåtarna ”Kingdom”. Han ska senare skrika upphetsat till åhörarna att de nu bevittnar födelsen av ett nytt barn. Att han är glad att se alla bär röda baskrar för att de står för Jesu blod. Till slut anländer så partiets ledning med Malema i spetsen. Framför dem ett led av motorcyklar som sladdar runt framför publiken. Motorerna vrålar. Publiken skanderar ”Juju, Juju!”. Såsom det brukar gå till på politiska manifestationer i Sydafrika. Det är långt till Stefan Löfvéns sommartal i Vasaparken. En rad av talare avlöser varandra. Anti-Zuma sånger sjungs och man driver med ”the shower man” (efter Zumas påstående att man bara kunde ta en dusch efter sex för att undgå att smittas av hiv). Malema äntrar så till sist talarstolen.

– Ni behöver ledare som inte är rädd för de vita, säger han. Jag är inte rädd för den vita mannen.

Sedan följer löften för i princip varje grupp av arbetare som kan tänkas. Sydafrikas fattiga, svarta befolkning ska ta tillbaka det som stulits från dem. Land ska exproprieras. Gruvor förstatligas. Löner höjas. Rättigheter tillerkännas. Utbildning garanteras. Samhällstjänster tillhandahållas. När revolutionen vinner det oavslutade kriget äntligen. Idag, här framför de ärorika fälten av Marikana, tar man vid där man slutade 1994. Viva Samora Machel, viva! Viva Winnie Mandela, viva! Viva Nelson Mandela, viva! Viva Steve Biko, viva! ANC och frigörelsekampen är inte problemet. De respekteras och hedras för sin roll i kampen. Men de som nu sitter har svikit löftet om frihet och rättvisa. EFF är här för att föra kampen vidare.

– Vi slåss mot brottsligheten och kriminaliteten, men Sydafrika kommer inte att vara säkert om vi inte äger produktionsmedlen och vår jord. När jämlikheten råder, behöver ni inte vara rädda mina sydafrikanska bröder. Men så länge ojämlikheten råder har ni alla anledning att vara rädda, säger Julius Malema från talarstolen och låter rösten falla mot slutet.

Hur stort stöd EFF har i landet, i provinsen North West eller i ens i gruvsektorn är svårt att veta. Inga opinionsundersökningar finns att tillgå. EFF själva talar om att de representerar folket. Att de slåss för att vinna makten och inte för att vara i opposition. Vinner vi inte landet, vinner vi makten någonstans, säger Juju från scen. Det finns en möjlighet att EFF faktiskt lyckas vinna en hel del stöd i nästa års val. Kanske så mycket som nio-tio procent. De söker ta över den yttersta vänsterkanten från ANC som lämnats obevakad en längre tid. Och med försvagad allians, ett splittrat COSATU, ett icke-funktionellt ungdomsförbund, den rad av politiska skandaler som briserat de senaste åren, så finns det politiskt utrymme att erövra. Vinner så den andra uppstickaren på Sydafrikas politiska scen, Agang, ett antal procent till så har vi ett ANC som helt plötsligt gått från 69 procent vid 2004 års val, 65 procent i 2009 års val och som riskerar att hamna under 60 procent, kanske till och med falla till 50 procents strecket. Skulle man i tillägg till det förlora ytterligare en provins (man förlorade Västra Kap provinsen förra valet) så har Sydafrikas politiska karta ritats om för en lång tid framöver.

Från scenen talar Julius Malema med den självsäkerhet och det trots som gjort honom populär. Han talar med en blandning av enkla förklaringar, tillspetsade och ofta rasbetonade problembeskrivningar, stora löften, våldsromantik, uttalade hot, förtäckta hot, utsträckta händer till försoning, revolutionsromantiken, militarismen (de röda baskrarna, de kamouflageklädda partifunktionärerna, tilltalsnamnen som fighters, commanders, paratroopers), guds frid och välsignelse och bling-bling. Mycket bling-bling. Det är en verkligt farlig utveckling eftersom den nu sittande ANC ledda regeringen inte förmått förändra de förhållanden som råder runtomkring scenen. Vare sig ägarförhållanden, investeringar, förbättringar eller samhällsservice. Det är farligt, för att det mitt bland all denna fattigdom, på den plats där polisen sköt ihjäl över trettio människor för ett år sedan, är lätt att förstå den djupa frustrationen och längtan till frihet.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Från Sydafrika

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s