Det är aldrig någon som har gjort något fel

Romer, zigenare, kringresande. Ett hatat barn med många namn. Skånepolisen har ett register döpt ”kringresande”, ett namn med historiska anor i svensk statlig rasistisk historia men hävdar utan undantag att det upprättats i syfte att komma åt kriminella nätverk. Det är ingen fara med denna registrering. Tvärtom, den har varit polisen till stor hjälp och nytta. Men barnen då? Hundratals barn finns med i registret. Chefsjurist Monica Nebelius svarar DN att de behövs för att veta vilka föräldrarna är och ”det finns även offer för människohandel bland barnen”, slår hon sedan fast. Så kopplas Sverige samman med Europa och romernas öde sammanflätas. Aldrig kan de vila. Ingenstans får de vara.

På Irland, liksom på många håll i Europa, har det ivrigt rapporterats om det par i Grekland som försökt registrera ett litet barn som deras. Det har gått som en lättnadens suck genom Europa. Äntligen ett bevis för Deras skuld! Framför TV apparaterna sitter så kanske ett irländskt par som bor grannar med några som de vet är romer. De vet att de är romer eftersom troligtvis alla i hela kvarteret och i hela staden vet att de är romer och att de bor just där. Där bor romerna, säger de kanske och pekar. Viskar de till sina barn. Paret i soffan kryper håller kanske varandra hårt i handen. Tänker samma tanke samtidigt. Har de inte sett en ljushårig flicka bland dem? Så på ett ögonblick. Född ur en i de närmaste förprogrammerad och historiskt mycket djupt förankrad känsla av hat och rädsla stiger så indignationen upp som ett utbrott. Jag den kanske till och med exploderar i en rättfärdighetens fontän. ”De har kidnappat henne!”, utbrister den ena. ”Bäst vi tipsar dom!” säger den andre. Så de ringer till TV som med stöd i samma vattentäta, kollektiva logik tar informationen vidare: det bor en ljus flicka med ett gäng mörka romer! TV ringer polisen som med samma beslutsamma och indignerade patos rycker ut, ”nä, nu jävlar!”, säger de kanske till varandra i bilen när de susar fram genom stan. Förbi rödljus och med sirenerna på. Jag ser framför mig hur de rycker dottern ur föräldrarnas händer och resolut räddar henne till det tryggt väntande baksätet. Eller ännu sorgligare, och på ett sätt troligare, att de romska föräldrarna resignerat lämnar ifrån sig sin dotter till dessa myndighetspersoner som återigen visar med iskall tydlighet att de inte hör hemma och inte passar in.

Tillbaka i Sverige säger Monica Nebelius med anledning av det register som upprättats att namnet på registret inte är något att bry sig om, att det varit motiverat med tanke på alla brott man löst och pekar med samma rättfärdighetens finger på de många människor i registret (om man rensar det från de döda och barnen först) som har dömts för något. Låt vara att det ligger långt bak i tiden och att de rör mindre brott som snatteri och olovlig körning. Där! Det visar på att man befinner sig i en kriminell miljö. Sedan till sist säger hon svepande, ”det finns även offer för människohandel bland barnen”. DN frågar då, menar du att ni registrerat barnen för deras egen skull? Varpå Nibelius svarar, ”Nej, det låter ju hemskt att säga att vi registrerat över tusen barn för deras egen skull. Det har gjorts för att komma åt kriminaliteten”.

Ingen har gjort något fel. Inte från offentligt håll i vart fall. Det är en dans och en lek med ord av föga betydelse för de romer som finns i registren eller som fick se sina barn bortförda i bil för att de fötts med ljust hår och kanske, håll i er nu, blå ögon. Den historiska tyngden av dessa föreställningars djupt liggande rötter och deras betydelse för oss här och nu försvinner så i en handvändning. Som vatten på en gås. Det rinner bara av oss tycks det som. Sverige, polisen och Monica Nibelius står kvar utan historia. I ett evigt nu utan backspeglar och fria från skuld. Vi glömmer vilka vi har varit och vilka vi därför i någon mån är. Det gör mig djupt illa berörd och i någon mån hopplös. När vi i mötet med förtryck och lidande inte förmår ändra position, flytta blicken och höja rösten. När det offentliga svaret ändå blir: vi har inget fel gjort.

 

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Tankar om samhället

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s