Sydafrika, Sverige och den strukturella rasismen

FLYKTINGBLOGGEN: De första månaderna av den här hösten har det ibland känts mörkare än vanligt. Som om novemberkylan kom tidigare och svepte in Sverige i en känslokall, avstängd och asocial dimma långt innan de första frostnätterna hunnit gripa kring sig. Registreringen av tusentals romer och den diskussion som följt la sista biten till vad som blivit ett vått täcke som räcker hela vägen ner till Sydafrika och jag har fått svårt att andas. Denna datafil lades till den långa rad av händelser och debatter som svept fram och tillbaka det senaste året i någon slags vågrörelser. Och vi ställs återigen inför valet att se alla dessa händelser, de som ligger däremellan och i deras spänningsfält, som individuella snedsteg eller som delar av en struktur.

Debatten har alltsedan Jonas Hassen Khemiri skrev sitt fina brev till Beatrice Ask rört detta val. Mellan de som hävdar att det finns mönster som präglar oss med sin historiska tyngd och de som menar att varg ropas högt och fantasifoster frammanas, att inga mönster finns mer än de som man redan på förhand valt att titta efter, kvar finns endast tendentiöst sammankopplade och högst personliga erfarenheter. En hel rad debattörer av olika politisk färg och utgångspunkt har ställt sig upp till försvar för Sverige. De har liksom obekvämt vridit på sig och betackat sig för björntjänsten att bli instängda i något som de liknar vid ett rum utan fönster. Det har talats högt om att Sverige, till skillnad från verkligt rasistiska stater som Sydafrika under apartheid eller som vid folkmordet i Rwanda eller under krigen i forna Jugoslavien, inte är rasistiskt till sin struktur. Det finns ingen rasistisk samhällsideologi. Det finns rasister men inte strukturell rasism. Det finns rasistiska handlingar men vi ska inte förstå dem i relation till varandra. Man har haft en dålig dag kanske. Avsaknaden av ett sådant rasistiskt politiskt system menar man diskvalificerar alla anspråk på förekomsten av strukturer.

Under stora delar av denna diskussion har jag bott i Sydafrika. Mitt nya hemland har fått mig att tänka på och reflektera mycket över min hudfärg. Kanske på allvar för första gången fått mig att se mig själv som vit. Eftersom begreppet ras i Sydafrika inte är problematiskt över huvud taget och att tala om hudfärg inte är det heller, finns det också ett stort utrymme att även ta dessa tankar med sig in i samtal. Med svarta, färgade, vita och allt däremellan, bredvid och utanför. Det har varit och är ett ständigt pågående samtal inom mig själv och med andra om vem jag är i relation till mina medmänniskor och som en del av ett system. Exemplet Sydafrika har också hela tiden fungerat som en referenspunkt till den svenska debatten. För om det är så att det endast är i stater med utpräglat rasistiska samhällssystem som vi kan prata om rasistiska strukturer så får vi mycket svårt att förstå dagens Sydafrika. Apartheid var som sagt ett sådant rasistiskt system. Det rangordnade människor hierarkiskt enligt deras hudfärg och samhället därefter. Den överväldigande majoriteten svarta hamnade på så sätt längst ner utan rättigheter och utan mänskligt värde. 1994 demokratiserades landet och i en sällan skådad transitionsprocess lyckades man införa en av världens mest progressiva konstitutioner. En konstitution som går oerhört långt vad gäller sociala, ekonomiska, kulturella, sexuella och demokratiska rättigheter. I många avseenden långt längre än vår svenska grundlag. Men trots att Sydafrika levt med denna konstitution i snart tjugo år och trots att den svarta majoriteten har ägt den politiska makten lika länge är det omöjligt att förstå fattigdomsnivåer, underutveckling, ojämlikhet, sjukdomstal och undernäring om man inte känner Sydafrikas rasistiska historia. Om detta är det inte många som är oense. Varken i Sverige eller i Sydafrika.

Sydafrika är därmed talande eftersom deras historia är så nära och systemet var så groteskt övertydligt. Sveriges historia är på ett sätt mer subtil. Den är tystare och ges framförallt inte samma framträdande position. Den trycks undan för att inte störa vår självbild om förståelse, samförstånd, tolerans och välvilja. Tvångssteriliseringar, tvångsförflyttningar, register över oliktänkande, Nordisk familjeboks glada negrer och folkhemmets blonda kalufs är inget vi talar om. Eller så är det något vi skrattar åt. Det var ju nästan inget. Vi lämnas därmed inte bara ensamma som enskilda rum utan kontakt med varandra idag utan berövas på samma gång vår historia. Vår samtid kan vi inte förstå eftersom vi räds tanken att vi hör ihop och agerar inom ramen för på förhand givna mönster. En datafil med namnet ”kringresande” är bara en datafil med en samling kriminella som råkar resa mycket. Så svävar vi fritt och förstår ännu mindre.

Inlägget publicerat på Flyktingbloggen 2013-10-07.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Migrationspolitik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s