Hushållsarbete, facklig organisering och sånger från svenska demonstrationståg

ADWN lansering, Community House, Cape Town, juni 2013

ADWN lansering, Community House, Cape Town, juni 2013

”Inga pigor till överklassen, låt dom städa de egna dassen!”, har jag glatt och obekymrat sjungit på demonstrationståg och manifestationer många gånger. Det har känts rätt och självklart. En fråga om värdighet och jämlikhet. Även stolthet kanske. Kan jag städa mitt eget hem, ta hand om mitt eget liv, kan väl andra. Och skam kryper kanske in, att tillhöra en klass med potential och möjlighet att köpa en tjänst av andra som rör det mest intima i mitt liv. Här i Sydafrika sjungs inga sådana sånger. Här har nästan alla aktivister som går i tågen nämligen någon som hjälper till. Inte bara med städning utan även med diskning, tvättning, strykning, laga mat, göra iordning i trädgården, passa barnen, vakta huset. En hemhjälp helt enkelt. Endast de allra fattigaste, de som bor i plåtskjulen och utanför dem, tar hand om sig själva. De är i och för sig inte så få i det här landet. En vän i huset. Hon är några och trettio. Bor ensam i en lägenhet på 60 kvadratmeter. Hon frågar om städhjälp är vanligt i Sverige. Jag säger att det inte är det. Att jag aldrig haft det och inte har tänkt skaffa det. Hon höjer på ögonbrynen och konstaterar

–         Jag skulle aldrig klara mig utan att någon hjälpte till hemma hos mig!

För hon är så stökig på morgnarna förklarar hon. Lämnar kläder omkring sig. Lämnar sängen obäddad. Lämnar disk framme och sopor liggandes. Som i ett trollslag är allting borta och på sin plats när hon kommer hem. Hon ser till att ha gått innan magikern från ödmjukare omständigheter knackar på. Jag märker att jag vill invända och att jag ofrivilligt dömer henne. Ytterligare ett samtal med min kollega som har någon som bor hos henne, sköter hemmet när hon inte är där, tvättar och stryker.

–         Men hon lagar inte mat, de vill jag göra själv.

Jag försöker föra ett svenskt vänsterperspektiv på tal. Översätter i all hast sången vi sjunger. Hon tittar på mig som om jag var dum i huvudet.

–         Vilket jobb skulle hon ha om hon inte var hos mig? Jag ser till att hon har hus, lön, att hon har sjukvård och får stöd. Var skulle hon ta vägen utan det?

Tänker i samtalen att de kanske inte vet bättre, men har samtidigt inte så många argument att ge. Känner mig plötsligt tydligt tillhörande en global liten nordlig enklav. Jag sitter tillsammans med representanter för hushållsarbetarfacken i Afrika vid lanseringen av deras regionala organisation i Kapstaden och lyssnar till deras berättelser, deras kamp och deras vilja till förändring. Deras stolta sånger och delar glädjen i deras dans. För dem handlar det givetvis inte om att bli av med jobben och få bort sina medlemmars arbetstillfällen. Det handlar precis som alltid om drägliga arbetsvillkor, arbetstid och lön. Det handlar om rättigheter och skydd mot övergrepp och överutnyttjande. Ofta behöver de fackföreningsledare som själva har hushållsarbetare övertygas om att de i denna relation är arbetsgivare och att deras arbetare har rättigheter. En många gånger personlig resa och intressekonflikt. I samtal med representanter från hushållsarbetarfacket på Dominikanska Republiken på ett annat fackligt möte i Peru berättar ordföranden om hur stolt hon är över den skola man etablerat som en del i ledet för ökad prestige och höjda löner. Med ett diplom i handen ökar värdet på marknaden som bekant. Hushållsarbetare världen över utgör en mycket stor yrkesgrupp på allt från 50 till 100 miljoner arbetare. Organiseringsgraden är högt räknat 1 till 2 procent. I Sydafrika arbetar omkring 1,2 miljoner, företrädesvis kvinnor, inom sektorn. Det är ett av få instegsjobb i en ekonomi som inte bara är en av världens mest ojämlika utan där även klyftorna mellan och tillgången till kvalificerade arbeten och okvalificerade växer. Det finns således samhällsekonomiska argument men även kulturella. På många håll i världen, i Afrika, Asien och Latinamerika existerar en tradition av att ha någon som hjälper till hemma. En ama de casa. I avsaknad av offentlig välfärd fortsätter traditionen givetvis.

I mötet med dessa stolta fackföreningsrepresentanter, med mina kollegor och vänner och med aktivister märker jag att rösten inom mig tystnar. Att den ändrar karaktär och ges djup. Samtalen avslöjar att det för mig och i debatten hemma i Sverige är skillnad på arbete och arbetare. Vissa finare än andra. Hur förklarar jag annars att jag aldrig tänkt något annat än att de unga killar som fixar med min bil är driftiga, medan jag möter städerskorna i trapphuset och märker att medömkan sprider sig? Varför tvekar vi att köpa den tjänsten, någon som sopar våra golv och tvättar våra fönster, men utan att tveka åker till biltvätten några kvarter bort varje månad? För vad är egentligen problemet med att en person arbetar med att städa åt någon annan? Löneslavar är vi alla.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Från Sydafrika

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s