Två filmer. Ett land.

Eftermiddagen och kvällen igår ägnades åt att titta på två dokumentärfilmer. Den första Fatherland berättar om Kommandokorps läger för barn och unga vuxna. Den handlar om resterna av ett vitt, rasistiskt Sydafrika som ställt sig bredvid sedan 1994 i väntan på att nästa frihetskrig ska komma. Det mot svart överhet och för vitt oberoende. Det är en nära och förtrolig film som vågar lita på att orden och bilderna bär. Som känns upprörande många gånger men mest lämnar en förlamande sorg efter sig. Om historiens tyng och ungdomens försvarslöshet. Man bränner sydafrikanska flaggan. Män som drömmer om boernationens återkomst och stundande storhetstid. Som vill skapa motståndsmän och som tillsammans sjunger van Blerks nationalistiska sång om boergeneralen De la Rey. De män och den ideologi som för tjugoett år sedan ägde landet och som nu längtar efter patriotism och talar om sina fäders stordåd under gränskrigen med Angola. Som putsar deras gamla militärstövlar. Med en annan flagga vajandes i vinden. Senare på kvällen vid en bardisk, pratar jag med en bekant från huset där jag bor om filmen. Jag säger att det är en del av Sydafrika som fascinerar mig. 

– Det där är på ett sätt min verklighet, svarar han.

Han flyttade till Johannesburg för två år sedan. Från provinsen Mpumalanga och en vit småstad. Han är i min ålder. Innan han flyttade hade han aldrig haft en svart vän. Inte en färgad. Inte en indisk. Inte något annat däremellan heller. Hans värld och omgivning var vit. Det är en hisnande tanke. Inte otänkbar givetvis. Han växte upp med svarta barnflickor men minns inte deras namn. Hans föräldrar och farföräldrar talar ofta om hur bra det var. Han konstaterar att de visst är rasister men att de inte ser sig som det.

– Deras förhållningssätt, när de möter eller talar med en svart person, är inte den av jämlikhet. Min farmor ser det inte så.

Ett helt liv levt i ett land som talar med en röst om vit överhöghet. Barn och barnbarn i dess kölvatten. De murar som restes i åtskillnadens namn vittrar sönder så otroligt sakta. En flytt och ett bostadshus krävdes för att nya erfarenheter skulle sippra igenom. Ett steg framåt.

Strax därefter såg vid Mama Africa som berättar historien om Miriam Makebas liv. En specialvisning samma datum då hon gick bort för fem år sedan. En varm och inkännande berättelse om en person som drömde om Afrikas enande och som togs emot av kontinentens presidenter som vore hon kunglighet. En talesperson för jämlikhet och frihet och som tvingades begrava sin dotter och dotterson i exil. Som trots sin längtan alltid tycktes ha nära till ett leende.

Sedda tätt efter varandra smälte filmerna samman. Två dokumentärer som klär av Sydafrika och berättar olika delar av nationens historia och nutid. Om hjältar och drömmar som trängs på samma plats. Sydafrika är många saker samtidigt och det tar tid att lära känna dess olika delar. Det tar tid.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Från Sydafrika

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s