Drömmarnas stad, staden av guld

Johannesburg, Jozi, staden av guld, Egoli, migranternas stad, där inget finns förutom pengar som skapar mer pengar. Staden byggdes kring världens största fyndigheter av guld för lite drygt 130 år sedan. Innan dess fanns ingenting här. Ett par hus på en vindpinad slätt. Boskap och ett tjugotal familjer. Södra Afrikas Klondike eller Las Vegas, uppbyggt på drömmen om snabba pengar. Över ett sekel senare strömmar tiotusentals människor fortfarande till Johannesburg varje år drivna av varianter på samma dröm. De kommer från resten av landet. De kommer långväga från hela kontinenten. Det verkligt mänskliga. Vår strävan efter förändring till det bättre och rörelsen som dess katalysator. Avgrunden i Johannesburg har dock ingen botten. Här slutar man inte falla när man tappat balansen. I det djupet förloras människovärde och hopp. Där dör drömmar i tusental.

Min stadsdel Jeppestown ser ut över Hillbrow. Den stadsdel som mer än någon annan i Johannesburg förknippas med migranter. Det är också en av de mest utsatta och en av de mest våldsamma. Jag åker igenom området varje dag på väg till jobbet. Husen reser sig mot himlen. På kvällen skänker de staden dess magiska ljus och karaktäristiska siluett. På dagen avslöjar de sig i sin alldaglighet och slitna brist på charm. Solens oförlåtande strålar tillåter inga av nattens förlåtande drömmar att dröja sig kvar. Smuts är smuts. Fattigdom är fattigdom. Trängsel, sjukdomar och sopor tränger fram. Men där finns även kyrkan som drar så fullt hus att gatan utanför är överfull på lördagar. Där finns handlare, frisörer, folk på väg till och från jobbet. Servitriserna från Zimbabwe på restaurangen på hörnet till mitt hus bor där. Denna stadsdel är för många slutstationen på en mycket lång resa. Den tar allt som oftast inte slut här. Men den tar en ny form. Kampen för ett annat liv fortsätter i en ny miljö. Mycket långt hemifrån.

”I skuggan av staden”, heter en dokumentär jag såg igår kväll. Den handlar om Johannesburg skuggsidor. Om de gamla kontorshusen som övergivits och övertagits. Där inga toaletter finns och inget vatten. Där hundratals människor ändå trängs. Den handlar om migranters situation, om främlingsfientlighet, om trångboddhet och utsatthet, om staden och dess invånare och om avsaknaden av rättigheter. I suggestiva bilder och med en kompakt ljudvägg som fond berättade den om en rad människors erfarenheter. Ingen vill vara kvar. Alla längtar återigen bort. I ett kretslopp som inte tycks ta slut. Bilderna dröjer sig kvar. Det är mitt grannskaps bilder. En annan dag ska jag skriva om dessa bostäder. Kameran sveper över Mai Mai marknaden och under broarna där människor sover. I den hisnande resan mellan att ha och inget ha. Det är det perspektiv som inpräntats i mig. Det är de bilder jag kommer att bära med mig. De är närmre än någonsin och de stannar hos mig. Trängs med bilder på tysta solnedgångar och elefanter på en flodbädd. Så ojämlikt är Sydafrika och det avspeglas i mitt liv här.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Från Sydafrika

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s