Den långa vägen mot frihet är inte över

After climbing a great hill, one only finds that there are many more hills to climb. I have taken a moment here to rest, to steal a view of the glorious vista that surrounds me, to look back on the distance I have come. But I can only rest for a moment, for with freedom come responsibilities, and I dare not linger, for my long walk is not ended.

Long Walk to Freedom, 1994

DAGENS ARENA: En av vår tids stora ledare har lämnat Sydafrika och världen. Nelson Rolihlahla Mandela gick bort igår kväll 20:50 i sitt hem i förorten Houghton i Johannesburg. På väg till kontoret var det ingen bil som tutade. Ingen som trängde sig. Morgontrafiken kändes fridfull denna för årstiden ovanligt gråa och kalla dag. Han blev 95 år gammal.

I ett strategimöte med representanter för delar av det sydafrikanska civilsamhället hölls en tyst minut inledningsvis. En av deltagarna kunde inte sluta gråta. En runda hölls där ett fåtal meningar fick sätta ord på vad man kände. Ett föredöme i sin gärning. Ett föredöme i sitt liv. En extraordinär ledare. För att Mandela på många sätt personifierade befrielserörelsens främsta ambitioner och dess vackraste ord. Ödmjuk inför sin roll och sitt sammanhang. För att han aldrig glömde organiseringens betydelse och kollektivets styrka. Den lokala radiostationen som normalt sätt endast sänder de senaste inom sydafrikansk house, sänder timslånga program där människor får ringa in och delge sina tankar och berätta om sina upplevelser. Kondoleanser och minnesrunor fyller världens TV kanaler och tidningssidor. Johannesburgs börs stängde i fem minuter för första gången i sin 125 åriga historia. På radio talar man om möten med Mandela själv eller hur han tjänat som inspiration. Hans kanske främsta politiska arv – budskapet om försoning från den mest osannolika av apostlar. Hans värme som ledare. Hans leende, karisma och personliga närvaro. Men det är inte i första hand tårar som fyller staden, som sprider sig i folkmassan framför hans hem eller bland dem som samlats på gatan Vilakazi i Soweto där han tidigare bodde. Kampsånger sjungs precis som de aldrig har slutat sjungas i Sydafrika. Nkosi Sikelel’ iAfrika, viva Mandela, viva!

Diskussionen i Braamfontein, precis på andra sidan bron från ANC: s högkvarter Luthuli House, fortsatte in i nutiden och framtiden. Mandelas bortgång sammanfaller i princip med Sydafrikas första tjugoår som demokrati. Vad har man hittills vunnit och vad återstår att kämpa för? Vad riktar sig kampsångerna mot nu? Den på många sätt osannolika transitionsprocessen skapade en demokrati fri från rasideologi. De konstitutionella rättigheterna och freden garanterades. Utrymme för politiskt deltagande och civilsamhällesprotester vanns. Stora sociala investeringar har gjorts. 16 miljoner familjer får idag någon form av socialt stöd. 3,4 miljoner hus har byggts. Samtidigt finns det stora och hotfulla orosmoln på Sydafrikas himmel. Den ekonomiska ojämlikheten är bland det högsta i världen. Arbetslösheten vill inte falla från nivåer kring närmre 40 procent. Bland ungdomar är siffran över 50 procent. Det utbredda våldet. Inom familjen. Inom polisen. När medborgare bränner byggnader och bilar. När kvinnor våldtas och barn misshandlas. Mer än hälften av Sydafrikas familjer lever i fattigdom. Skolsystemet är på många håll nära kollaps. Och det finns tydliga och starka tendenser till ökad polarisering och splittring av samhället. Det sociala kontraktet utmanas och samhällets sociala väv är på väg att gå sönder. En allt större andel av Sydafrikas 51 miljoner invånare marginaliseras, förlorar sin värdighet och sitt hopp. Stora delar av Apartheidsystemets ekonomiska och sociala infrastruktur är i stort sätt intakt vad gäller de forna bantustaternas utvecklingsnivåer, städernas sammansättning och segregering och vad gäller kontrollen över ekonomi och naturtillgångar.

Nelson Mandelas största framgång var att vinna sina landsmäns tro på att försoningen var möjlig. Att kärlek och omtanke var bättre byggstenar än de förkolnade resterna av brinnande hat. Denna regnbågsfärgade försoning hotas nu av ojämlikhetens växande gap. Det mörka hål som öppnas mellan de som har och de som tjugo år senare fortfarande inget har. En sådan tid kräver ledare av Nelson Mandelas kaliber. Inte endast inom den politiska eliten eller statsapparaten, utan i alla delar av samhället och på alla nivåer. Inom civilsamhället, fackföreningsrörelsen, affärsvärlden, trosförsamlingar och idrottsrörelsen. Det kräver individer som känner ett ansvar inför de människor de är satta att representera, arbeta för eller tjäna. Personer som ser styrkan i sin nästa och kan väcka den kraften till liv. Det behövs ledare som liksom Mandela, inspirerar sin omgivning genom att bli större än vad som kan förväntas av omständigheterna och som verkar för något annat än den kortsiktiga girighetens och narcissismens tillfredställelse. Före detta president Thabo Mbeki uppmanade i en radiointervju alla sydafrikaner att vända sig till själva och se hur de kan följa de ideal som Mandela stod för. Ärkebiskop Desmond Tutu avfärdade tanken på att Madiba var undantaget som bekräftade regeln.

Kampen för ekonomiska rättvisa, för jämlikhet och ett samhälle som inte lämnar någon utanför. Mot detta riktar sig Sydafrikas kampsånger idag. Det är för detta som dagens ledare ska kämpa. Det är så Nelson Mandela lever vidare. För den långa färden mot frihet är ännu inte över.

Texten är ursprunligen publicerad  i Dagens Arena 20131206.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Från Sydafrika

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s