Ett år och sju månader och fem resor tur och retur Sverige – ändhållplats

Allting är okänt innan avresan så fantasin och teorierna som följer är det enda du har att hålla dig till. En tanke dominerar. Jag står på avsatsen till en tid som kommer att prägla och följa mig resten av livet. Det kanske inte alltid blir livsavgörande. Men möjligheten finns där på gott och ont. Osäkerheten är en stor del av själva njutningen. Hur kommer det vara? Kommer jag att trivas? Vad kommer vi att göra och få uppleva? Inga omedelbara svar finns så fantasin drivs framåt, uppåt. Det var så innan vi reste ner för första gången i april för snart två år sedan. Samma tankar återvänder även nu när jag precis kommit hem. På väg tillbaka. Återigen ersätts en vardag på en plats och det som blivit mitt livs rutiner. Framför mig ligger okända erfarenheter och platser. Ett kommande liv i ett nytt om även välbekant land lagt i mörker.

Efter drygt ett och ett halvt år är vi på väg tillbaka till Sverige. Sydafrika har gett mig så mycket. Mer än vad jag trodde när fantasin verkligen tog fart. Som så ofta är jag på ett sätt en annan när jag sitter här i soffan. Som tydligast när klivet tas över en kontinent och mellan två världar. Det har öppnat mina ögon för ett land och en region med en rik, smärtsam och fantastisk historia. Det har tagit mig till platser av otrolig skönhet och visat mig sidor av mig själv som jag inte kände. Det har lämnat mig rikare och med nya insikter. Ödmjuk inför min plats i världen. Fördjupat min vilja till förändring och jämlikhet. Tydliggjort skiljelinjer och orättvisor. Landade i morse. Från sommar till vinter. Till julafton, vänner och familj. Till mörkret men i relationers värme.

En av de mest grundläggande erfarenheterna har att göra med hudfärg. Med den sociala konstruktion som baseras på förutfattade meningar, klasstillhörighet och underordning. Låt mig resonera lite kring ras. Det krävdes ett land besatt av och strukturerat efter detta begrepp för att jag skulle se min egen vithet. Jag ville det inte först. Jag motstod det. Avfärdade det. Till sist förstod jag något nytt. I Sydafrika är jag helt naturligt vit med alla de historiska och nutida betydelser som knyts till denna egenskap. Där går det inte att värja sig. Där kan du inte låta bli att reflektera över den position i samhället som hör till din hudfärg. Till din ras. I Sydafrika blev Sirin till sin egen förvåning för första gången också vit. Inte invandrare. Inte blatte. Inte utlänning. Inte en andra generation. Vit, precis som jag. Vithet och de begrepp som kopplas till det: det vackra, det inflytelserika, det givna och det besuttna. De som fortfarande har en särställning. Som äger företag, mark, kapital och positioner. Som är utgångspunkten. En överhöghet och underordning som inpräntats så hårt att det inte är ovanligt att svarta, färgade och indiska sydafrikaner, djupt besvikna på vad de upplever som utebliven utveckling, längtar tillbaka till vitt styre. Till den rasism som inte tillerkände dem medborgarskap och mänskligt värde.

–         Om bara de vita återigen kunde ta över, säger min vän taxichauffören, vi är inte skapta för att styra kan jag tala om för dig. Vi bara förstör.

Omedveten om att han säger samma sak som boerförbundets representanter gör på sina utbildningar för ariska sydafrikaner i kampen för en fri republik. Det finns en inpräntad idé om vithetens skönhet. Det tog min unge, svarte vän större delen av sitt tjugotvååriga liv att göra upp med den föreställningen. Det gjorde ont. Kollegorna på polishuset drömmer fortfarande om den vita prinsen. Min vän i huset får något saligt i blicken när en vit man kommer in på en bar egentligen oavsett hur han ser ut. Motreaktionen finns förstås också. Steve Bikos arv och tanke. Se att du är svart. Förstå att du är svart och vad det gör med dig. Se dig själv och bli fri. Ibland slår det över. En bekant i huset som mitt i en mening en kväll säger att jag är ett undantag, att han normalt sätt inte talar med vita.

–         Jag gillar dem inte.

Sydafrika har lärt mig om hudfärgens betydelse, om ursprung och tillhörande värderingar. Givetvis inte som något absolut. Men som en faktor i vår värld som jag tidigare inte ville erkänna på grund av dess omänsklighet. Men om vi inte ser omänskligheten hur slåss vi dån? Ras är inte endast ett biologiskt begrepp tomt på innehåll. Det är en levd verklighet. Ett liv. Ett tillstånd. En plats. Det här landet har hjälpt mig att se mig själv tydligare. Framstå med skarpare konturer och jag vill tro att jag därigenom blivit något friare.

Sydafrika har lärt mig om våld, rädsla och kriminalitet. Det är detta lands absoluta samtalsämne. Det som förr eller senare alltid kommer upp. Det som diskuteras flitigare än andra ämnen. Historier som utbyts. Rädsla som odlas och får fäste. Murar som byggs. Stängsel som sätts upp. Våldet är en naturlig del av vardagen och samhället. Ingen går fri, hur högt du än bygger dina skyddande murar och hur isolerat du än vill leva. Hur långt kan du egentligen gå innan samhället bryts itu och du inte lever i ditt land längre utan som fånge i ditt hem och i dig själv? Samtidigt genom Sirins arbete öppnades dörrarna till vardagens skuggsidor. Till de platser dit få ges tillträde. Till våldets kärna och dess brutalaste ansikte. Tillsammans har vi försökt förstå och suttit tysta i stilla förskräckelse. Fattigdomen och våldet går hand i hand. De är oskiljaktiga och sammanflätade. Sydafrika har lärt mig om misstro och dess destruktiva kraft. Hur det trasar sönder det sköra sociala kontrakt som utgör ett samhälle. Hur det slår undan benen för ansträngningar till förbättringar och hur det är den grundläggande och avgörande byggstenen för en gemensam framtid.

I Sydafrika har jag bott mitt i och alldeles intill ojämlikhet och fattigdom. Aldrig förr har den varit min granne. Aldrig tidigare har min vardag utgjorts av världssystemets ojämlika fördelning. Jag har aldrig förr varit överklass.

Det finns samtidigt så mycket kraft och styrka i Sydafrika, så mycket vilja till förändring och utveckling. Det är fyllt av en stor mängd skratt, dans, sång, skämt och framåtanda. Tilltro och framtidshopp samsas med förtvivlan och uppgivenhet.

Maboneng, det område där vi haft vår lägenhet har gjort starkt intryck på mig. Väckt många tankar om urbanisering, restaurering och återväxt. Det är första gången som jag bott på en plats som bär på den där känslan av ständig förändring och att vi var med när det började. När Johannesburgs centrum började sitt återtåg. Mitt ibland en grupp människor som ville samma sak, sökte samma sak. En passiv känsla av en gemensam uppgift.

Sydafrika har visat mig naturen. Har släppt in mig i djurens fantasivärld och till jordens förunderliga skönhet. Det allra vackraste och underskönaste landskap finns här. De sista lämningarna av en forntid fylld av eggande tankar på lejon, leoparder och elefanthjordar finns här. Som att vara mitt i Jurassic Park och allt det som bara funnits på film helt plötsligt står framför en. Sliter en gnu i stycken. Den fågelskådeliknande jakten på ytterligare ett djur. Känslan av eufori och utvaldhet när de dyker upp i gräset. Vi upptäckte också havet här. Att det finns en hel värld under den spegelblanka eller upprorsliknande ytan. En otrolig och osannolik plats. Fylld av färgglada, märkliga och nyfikna varelser helt olika allting annat. Hajar, rockor, muränor, små guppies och gigantiska fiskar, delfiner och stim som reser sig som färgglada torn mot himlen. Korallrevens känsliga natur och dess av skuggspel fyllda grottor. Jag var tydligen tvungen att åka till andra sidan jorden för att vakna och se, på riktigt se, jordens skönhet och dess bräcklighet.

Sydafrika har gett mig nya vänner och ett nytt hem på andra sidan jorden. Dess stadssiluett ger mig en känsla av att komma hem. Av trygghet.

I Sydafrika har jag lärt mig att äta kyckling och kycklingben. Här har jag tack vare goda vänner lärt mig att verkligen uppskatta oliver och olivolja.

Jag har upptäckt hur mycket jag tycker om att bo någon annanstans än i Sverige och den möjlighet det erbjuder att se på mig själv, på mitt liv, på mitt hem och min tillvaro på ett nytt sätt. Från andra sidan jorden framträder ting i ett annat ljus. Vissa sidor av dig själv blir tydligare och ges större betydelse. Livet går både fortare och långsammare på samma gång. Det fylls med så otroligt mycket innehåll.

Slutligen erbjuder vistelsen utomlands ett litet fönster till exilens omständigheter. Detta för mig så fascinerande tillstånd. Denna sorgfyllda, lösryckta, splittrade och uppspolade tillvaro. Som präglar min närmsta familj och som definierat min älskades liv. En tillvaro som kommer lite närmre och ger sig försiktigt tillkänna i små avsnitt och korta stycken. Dörren åker upp på glänt. Av att stå lite bredvid och lite utanför. Att känna sig hemma och lycklig och samtidigt vara så nära saknaden och därmed olyckan. Med en fot på en uteservering i centrala Johannesburg och en i ett kök i Stockholm. För mig har det blivit tydligt att det inte bara är mina vänner och min familj som gör mitt liv i Sverige till vad det är, utan att jag även saknar staden och landet när jag inte är här i längre perioder.

Jag kommer sakna värmen och solen. Människorna och platserna vi har besökt. Jag kommer att sakna vårt bostadsområde och vår lägenhet. Jag kommer att sakna sydafrikansk politik och debatt och samtalen med min kollega. Jag kommer att sakna den här tiden som inte kommer igen. Som ingen period någonsin kommer igen.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Från Sydafrika

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s