Mörker och rasism – att komma hem

Min första eftermiddag och morgon i Sverige. Vandrar i mörker. Sitter i soffan och skriver och tror att jag glömt tiden. Att det redan är kväll. När mörkret lägger sig utanför och månen stiger. Men klockan är tre på eftermiddagen. Vaknar vid sju. Klockan ringer men sinnet vill inte följa med. Natten har inte gett vika. Ändå ska kroppen vakna. Mörkret.

Det är fem månader av detta tysta svarta. Sitter vid köksbordet och läser om attackerna i Kärrtorp. Läser om när talmannen inte kommer till Riksdagen vid en prisutdelning. Lyssnar på Timbuktus tal och får en klump i magen. Läser en annons i DN och Wolodarskis svar. Ser på Aktuellts rapportering från Kärrtorp och lyssnar till Säpos analys. Läser om tårtningen mot Jimmie Åkesson. Får veta att det är ett hot mot demokratin. Läser om tårtningen mot kvinnan som tårtade Åkesson. Läser inget om hotet mot demokratin. Läser att SR förbjuder Timbuktus låt för att den är politisk och för att det är valrörelse. Läser att man inte kallar SD för rasister för att man inte vill ge riksdagspartier politiska epitet.

Främlingsfientlighet, rasism och intolerans har skaffat sig en plats i demokratins hjärta och förskjuter sakta den moraliska kompassen. Orden blir viktiga men alla tycks rädda för orden. Dem skiftar betydelse och innehåll. Mörkret och förvirringen sprider sig. Media ömsom kritiserar ömsom värnar och skyddar. Tycks finna det svårt att sätta ner fötterna i yttrandefrihetens öppna landskap. Kompasspilen snurrar allt snabbare och åt olika håll.

Sverige är kallt och mörkt. Känns som min ungdoms nittiotal när det var helt naturligt att vi hade ett gäng rasister i skolan med bombarjacka och ditsydda sverigeflaggor. Att de var ett gäng bland andra i ljushallen. Jag känner mig förvirrad i det här klimatet. Helt plötsligt är det tyst från alla de som hävdar att man inget får säga i Sverige. Att det politiska korrekta har kvävt samtalet. De som hävdar att feminister, antirasister och vänsterextremister spridit sin intoleranta filt över allt och alla. De som skriker så att lungorna går i bitar när kvinnosyn och Islam diskuteras. Om att det finns överordnade moraliska värden här i landet. Om körkort i svenskhet. Tystnad. Mörker.

Det är fortfarande ett antal månader kvar innan natten på allvar ger vika. I väntan på att solen ska återvända och sträcka sig längre och längre in i mörkret ska vi visa att kompassen har en riktning. På söndag är det manifestation i Kärrtorp igen. Ett kollektivt ljus som kan driva undan vinterns skuggor. Vi skapar vår egen vår. Tillsammans.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Tankar om samhället

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s