En sista vecka som blev en vacker karusell

Det blev en sista vecka med fyrverkerier på himlen och historiens tunga steg på jorden. När min vän ringde mig tidigt på morgonen för att berätta att Nelson Mandela hade gått bort i sitt hem kändes det som om hon talade om en nära anhörig och jag minns att jag först tyckte att det var lite överdrivet att ringa sådär tidigt. Men så fastnade tanken och tyngden av dess innebörd. Det var min sista dag på jobbet. Vi skulle ha strategimöte med våra sydafrikanska partners. Jag hade redan packat ihop allt och städat ur mitt rum. Vi skulle handla mat och alkohol till avskedsfesten dagen efter. Vi skulle äta middag med två vänner samma kväll som är journalister. Jag skulle ha tagit ett plan med Ethiopian Airlines på söndagseftermiddag och kommit hem till Sverige på måndagsmorgon mycket tidigt. Så ringde min kollega och även om jag inte förstod det först så sipprade tanken och insikten in. Jag kunde inte somna om utan satte mig för att försöka samla tankarna. På söndagen ringde Dagens Arena och frågade om jag kunde skriva en text som också pekade på Sydafrikas utmaningar. Jag skrev den och kände mig som om jag var mitt i stormens öga. Att jag fick en chans att berätta en historia för någon mer än mig själv.

På många sätt var det en vacker och väldigt ärlig bild av Sydafrika som visades upp för omvärlden dessa dagar i slutet av 2013. Med alla sina styrkor och svagheter oförställda inför världens blick. Det var skratt, dans, tårar, kaos och kalas. Det var bristande organisering och bristande säkerhet. Vi stod utanför Mandelas hus i Houghton på fredagskvällen. Folk som inte kunde sluta dansa. Barn som la ner blommor och skrev hälsningar på ditställda plakat. Vi skrev varsin på svenska på en tom plats. Och det kändes då som om gråten ville fram. För att det fanns så mycket energi, vilja och kraft. Det var en teckentolk som inte kunde tolka, med en våldsam historia och en schizofren diagnos och som man ställde bredvid världens mest skyddade man. Det var svarta och vita som stod bredvid varandra i det nya Sydafrika och det var politiska debatter om den här mannens betydelse. Det var tusentals personer som visade sitt missnöje med president Zuma genom att bua ut honom inför en hel värld. Det var sju dagar av allt detta i ett högt tempo och världen som tittade på. Det var historien som mötte nuet och en levande legend som sällade sig till andra legender någonstans. I folkets minnen och medvetande. Det kom ner en partidelegation som gav mig möjlighet att vara mitt i allt detta. Vid ceremonin på FNB stadion. Då Obama höll ett vackert tal men tycktes ha glömt sina egna politiska fångar. Då han och Castro skakade hand och jag gick in i Bono i en trapp. Vid Union Buildings där jag skrev i minnesboken och passerade förbi Mandelas kvarlevor och köerna ringlade sig långt, långt in i staden och bortom då tusentals människor väntade tålmodigt på att få se Mandela en sista gång. Strax därefter då president Jacob Zuma bjöd in till en tillställning med utländska dignitärer och Stefan Löfvén höll ett väldigt fint och värdigt tal som enda representant för norden. Sedan avskedsceremonin på militärbasen i Waterkloof tidigt på lördagsmorgon. Då ANC tog farväl på ett väldigt värdigt sätt. Vi fick möjligheten att visa vår respekt vid kistan. Det var nästan först då som det slog mig, som det nästan blev personligt och jag böjde mitt huvud i respekt inför Mandelas liv och gärning, för den kamp som Sydafrika vann och som hans liv har förkroppsligat. Där vid kistan, stod vi tillsammans med andra utländska gäster och medlemmar ur ANC, SACP och COSATU. I tystnad med sänkta huvuden i ett ögonblick för oss själva. Det var mycket fint och ett minne jag kommer bära med mig hela livet.

Så sa vi hej då vid ett hotell innan delegationen skulle resa vidare till den slutgiltiga begravningen i Qunu på söndagsmorgonen. Jag åkte därifrån och det kändes tomt som det gör när karusellen till slut stannar. Det har tagit tills nu att samla tankarna och känslorna. Om den sista veckan som inte blev som den var tänkt men som är ett minne för livet. Det hade samtidigt känts väldigt märkligt att inte ha varit där. Att ha kommit hem och stå utanför. Att från andra sidan jorden försöka förstå, se och höra. Läsa andras texter. Nu fick vi chansen att vara med och delta och det glömmer jag aldrig.

När jag kom hem hade precis attackerna i Kärrtorp skett. Erfarenheten sa att ingenting skulle hända mer än att röster höjdes lite varstans för att sedan sänkas. Men på dessa tiotal nazisters fega attentat svarade tiotusentals människor i Kärrtorp och i en rad andra städer med en röst. Och samma känsla av storhet och skönhet infann sig. Att vi kan mer om vi vill. Att vi vill mer ibland och har förmågan att visa det tillsammans. Att vi är samhället och tillsammans definierar vad vi vill att det ska bli av det. Ibland, i ögonblick som där framför scenen, så känns det möjligt.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Från Sydafrika

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s