Vardagen i Sydafrika

En vän bad mig att beskriva min vardag i Sydafrika och det har jag tänkt att jag ska göra sedan dess. Min sista tid definierades av att Nelson Mandela gick bort. Nu har jag mer tid. Så för att inte glömma och för att vistas lite längre i den här mellanvärlden, då en fot fortfarande står kvar i Johannesburg, så ska jag beskriva en vanlig dag och vanliga händelser. Här ser ni bilder som också beskriver vanliga dagar i olika väder med olika vänner. Det var en fin vardag. En unik paus i tillvaron och samtidigt inpå huden närvarande.

Ljuset väcker mig i sängen. Det är nästan alltid varmt i rummet på morgonen eftersom lägenheten har morgonsol. Lägenhet 415 i byggnaden Main Street Life. Betonggolven däremot är alltid kalla. Tittar i taket ofta. Fyra meter upp ger det rymd som ger plats för eftertanke. Vi gör oss i ordning. Gör mina morgonövningar. Förbereder frukost. Två ägg. Två mackor. Blodapelsin. Jos. Kaffe. Det är rutinen. Sedan duscha. Sedan packa jobbväskan. Se till att dator, Internetsticka och alla sladdar är med. Vi åker tillsammans till jobbet. Sirins arbete på det skyddade boendet ligger i samma område som mitt. Går ner till garaget och sätter oss i den lilla Daihatsun som vi döpt till Doris. Sätter på musik. Kanske Rodriguez som vi börjat lyssna på här. Annars radio, 99,2 FM eller Highvelt. Eye witness news där valutaförändringar ges enligt Big Mac index. En hamburgare i Johannesburg kostar 23 rand i Paris 43. Vi kör till vänster utanför garaget. Ut på gatan. Säger hej till parkeringsvakten som jag skäms över att alltid glömma vad han heter. Svänger höger efter ett par meter, vid caféet på hörnet. Kör fram till korsningen och när trafiken tillåter över Commissioner Street. Ytterligare ett kvarter och sedan höger vid Zebra Bar. Rakt fram, förbi polisstationen där Sirin jobbade tidigare, upp över tågspåren. Hoppas att det inte står några trafikpoliser där som det brukar och som fördröjer allting. Kör vidare rakt fram på Albertina Sisulu Avenue, som brukade heta Bezuidenhuit och som också kallas R24 och som går hela vägen fram till East Gate och bort mot flygplatsen. Svänger vänster vid det lilla köpcentrumet på vänster sida där Spar ligger och där vi handlar ibland. Ner för backen vid Rea Vaya spåren (de busslinjer som skapades inför fotbolls VM och som är tänkt att vara en säkrare version av kommunala färdmedel istället för de minibussar som äger stadens gator), ner förbi Ellis Park och tennisbanorna där vi spelar ett par gånger i veckan. Det är en fin liten dalgång där vädret spelas upp för dig alla dagar i veckan. Du har utsikt över staden och dess linjer. Upp förbi University of Johannesburg på vänster sida och Hillbrow på höger. Under Joe Slovo och med Ponte och Hillbrow på höger sida. Höghusen reser sig tunga och gråa, liksom hoptryckta uppe på kullen som monument över Johannesburgs moderna historia. Medelklassområdet med storstadspulsen som blev till migrantområdet och storstadsslum. Rakt fram hela vägen på Wollmarans Street förbi den ombyggda synagogan på höger sida där de har gudstjänster för hundratals personer på lördagar så att alla inte får plats utan följer predikan på gatan utanför. Det är människor överallt. Fattiga, arbetarklass, undre medelklass. På väg till jobbet, skolan, ståendes utanför en affär. Pratandes i morgonrock och ett par tofflor. Det är slitet och nergånget. Mycket sopor som flyger i vinden när det blåser. Brukar titta på ansikten och rörelser. Kan lätt förlora mig i det och sitta med blicken fäst på en gubbe i för stora skor eller glansig kostym. En kvinna i vanliga kläder men badrums tofflor. Joubert Park till vänster där moderna museet ligger. Till slut tar Hillbrow slut och vi har Park Station på vänster sida vilket markerar början på Braamfontein. Sakta förändras människorna på gatan. De blir färre och bättre klädda. En vit person dyker upp. Den lilla inklämda trekanten mellan tågspår, motorväg och Hillbrow där vi arbetar. Studentstaden. Där Witts ligger. Man kan köra rakt fram hela vägen till Sirins arbete. Hon kliver av i hörnet av Mell och Smit Street. Där ligger Ikhaya och jag brukar ibland vänta och titta efter henne tills dess att hon kliver in genom dörrarna. Jag fortsätter sedan ett par hundra meter rakt fram. Ingången till mitt parkeringsgarage ligger på samma gata men strax efter de Korte Street. Jag öppnar garageportarna med en fjärrkontroll och kör ner två våningar till vår plats.

Tar trapporna två våningar upp och hissen fyra. Vid dörren läser en liten dosa av min vänstra tummes fingeravtryck och en grön lampa lyser. Jag låser upp och sätter mig vid min kontorsstol. Klockan är mellan 8 och 8.30. Jag slår på datorn. Sätter på vattenkokaren och förbereder dagens första kopp kaffe. Är Thoko där pratar vi lite om dagen som varit. Något som hänt. Något som kommer att hända. Planerar kanske. Tar min kopp kaffe och slår mig ner. Sitter sedan i samma rum tills det är dags för lunch. Dricker två eller tre koppar kaffe till. Är det bara jag som äter lunch faller valet nästan alltid på McDonalds eller indiern strax utanför dörren. Deras butter been curry för 20 kronor och roti. Om jag äter med en vän, bekant eller med Thoko så rör vi oss runt i området men aldrig långt. Ofta faller valet på det lilla torget rakt över gatan och Café Velo där de har stans godaste kaffe och helt ok hamburgare och pizzor. Jag arbetar fram till fyra på eftermiddagen. Då möts vi i bottenvåningen på Herengraacht som huset heter och går tillsammans ner till bilen. Kör hem mer eller mindre samma väg som vi kom men på parallellgatan Smit Street. Det var på väg hem som vi blev hotade en gång av tre män som ställde sig kring bilen. Ett slag med fingrarna genom bilrutan. Ett, ”ge oss väskan annars dödar vi er”. Sedan dess kör vi med rutorna uppvevade hela vägen genom Hillbrow. Trafiken och möjliga köer oroar och är det vi förhåller oss till. Som gör mig stressad och ibland leder till irritation. Vägen hem kan ta femton minuter eller en timme.

Sedan tar dagen olika vägar. Vi kan ha haft med oss tenniskläder och åka direkt till banorna för att spela ett par timmar. Fina hard court banor som är gratis och väl underhållna. Man kan spela på center courten också, bland läktare och en föreställd publik. Vi kan åka hem och läsa statistik. Behöver vi handla åker vi antingen till Spar på vägen hem eller till East Gate och Checkers Hyper eller Food Lovers Market när vi ska storhandla. Någon gång i veckan går vi på bio. Vår favoritbio ligger i Bedford View nära East Gate. De har stora breda säten. Ett besök kostar 35 kronor. Det är alltid halvtomt eller bara vi där. Vi köper sällan popcorn. De har också en helt ok grekisk restaurang där och ett stekhus där man kan äta en fin middag för 80 kronor med ett glas vin till innan. Eller så stannar vi hemma hos oss och går till Pata Pata där man kan äta en god pizza, curry och lite annat. Casa har den bästa etiopiska maten jag ätit och där delar vi på en stor tallrik för 40 kronor. Det händer att vi äter där två gånger i veckan. Han är också otroligt snäll och varm. Haile Selassie på väggen. Runt hörnet ligger västafrikanska Baobab som drivs av två unga killar och som har en grym chicken yassa. Mitt emot har vi Braai corner där man kan få grillat och pap, de spelar house otroligt högt men vi inte äter inte där så ofta. Lite längre ner på gatan ligger Blackanese där man kan äta sushi och stekta nudlar. Men dit vi slutade gå sedan vi blev magsjuka. Ibland och om vi vill vara lite för oss själva går vi ner till Cantene som ligger inne på det gamla fabriksområdet där marknaden är på söndagar och som är lite lik Pata Pata i utbud eller till den nyöppnade mexikanska restaurangen. Under den tid vi bodde där hann det öppna fyra nya restauranger, nya butiker och afrikas första museum för modern design. Det rör sig, renoveras, återtas och byggs. Vecka till vecka och i ett högt tempo. Oftare ute på någon av restaurangerna än hemma hos vänner. På kvällarna ibland boxning på det nya gymmet, någon gång yoga. Onsdagar, fredagar, söndagar är det som mest folk i området. Det vanligaste är dock att vi tar hissen ned. Sätter oss på någon av uteserveringarna och umgås med vänner. Det är lätt att fastna i samtal.

Inte sällan hamnar vi på Zebra bar som drivs av paret Swazi och Lucille. Vi måste stanna upp lite här där vi har spenderat så mycket tid. Innan han målade om och ville hänga med den snabbt förändrade trenden i området så gick man in via garaget i klassisk speak easy stil. En neddragen stålport. En kamera och en liten ringklocka. Skjutna djurs huvuden pryder alla lediga ytor på väggarna. Lokala fyllon, prostituerade och vi trängs tillsammans. Spelar biljard på det lilla bordet där ett spel kostar 2 rand. Där har vi arrangerat klubbar, biljardturneringar, firat Thanksgiving, avslutat många kvällar och sena nätter, firat Braai Day, suttit och pratat med Swazi om hans liv som gammal elitsoldat och med Lucille om deras relation. Swazi har tagit oss med till hans innersta, hans samlingar av saker han inte kan slänga och talat om hans många tävlingar som han ställt upp i. Han har en lista på hundra saker han vill göra innan han dör. Det är tio kvar och högst upp är att döda en svart mamba med händerna. Han är liten och senig, märkligt och intressant. Många kvällar har vi tillbringat där. Alltför många. Med en Black Label, Windhoek Lager eller Hunters Dry för 10 kronor i handen. Var för sig eller tillsammans. Alltid med vänner. Brenda Fassies Black President kommer alltid att förknippas med deras juke box.

Annars rör vi oss runt stan om vi har tröttnat på allt detta. Om vi behöver se något annat och andra människor och inte vill gå på bio. Då går vi på restaurangerna i Melville, Greenside, Newtown eller Rosebank. Vi har en favorit köttrestaurang som heter the Local Grill dit vi tagit alla dem som kommit och hälsat på. På helgerna åker vi till en park, har tennislektioner med Thabo, går på marknaden i Braamfontein eller den hos oss på söndagar. Hänger på vårt tak med vänner och talar om ingenting, Sydafrika och politik. Vi åker ibland på utställningar och ibland till museer. Vi går ibland på teater. Många gånger har vi varit på någon av alla resor och försökt se så mycket av landet och regionen som tiden och plånboken tillåtit.

Jag är ofta ute och reser. Till Kapstaden, till East London, till Zimbabwe eller till Namibia. En gång till Peru, Lima. När vardagen bryts upp så längtar man också mer efter den. Så många kvällar tillbringas hemma i lägenheten. Vårt stora rum, avskärmat med vitt draperi. Få möbler och få ägodelar. Vi lagar middag. Öppnar en flaska vin. Jag skriver kanske här ibland. Läser på tidningarnas hemsidor. Vi tittar på serier eller filmer. Alltid i sängen då vi inte har någon soffa att sitta i och ingen TV att titta på.

Kvällarna, helgerna och eftermiddagarna präglas av en öppen fråga. Vad vill vi göra ikväll? Det är en frihet från krav, förväntningar och otroligt nära våra önskningar och våra allra mest vardagliga mål. Det ligger nära den känsla som råder för dagen. Det är intimt och nära. Det är en av de främsta saker som jag kommer att sakna med vårt liv där i Sydafrika. En väldigt stark känsla av frihet.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Från Sydafrika

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s