En nyårsreflektion som sig bör

Man ska se tillbaks på det som varit. Det har varit en mycket omtumlande tid. Förra året avslutades med att mamma fick en mindre stroke och jag satt på ett flygplan över den afrikanska kontinenten och inte visste om hon överlevt. Döden kom nära och jag vandrade genom ett otroligt kallt Stockholm. Tog 59 till Karolinska. Några dagar senare fick vi ett tillskott till familjen och Lorin hittade hem. Vi tog 59 till Karolinska igen och lämnade en smörgås till Heval och väntade. Livet började samtidigt. Kombinationen var ett omen. Under året har tre av mina närmaste vänner också fått barn och sjukdomen har hängt sig kvar i vår familj. Helt nära och förflyttat oss mellan liv och glädje och rädsla och maktlöshet. Samtidigt har vi på många sätt haft ett av de bästa åren i våra liv i Sydafrika. Om det har jag skrivit många rader redan. Det har varit en vacker resa på så många sätt. Sverige och Sydafrika. På varsin sida om klotet. Avståndet har ibland känts tungt och långt. Det är en svår kombination att leva där man är och samtidigt där man inte är. Att vara nära på två platser samtidigt och förstås helt omöjligt. Något måste offras. 

Nästa år önskar jag att balansen flyttas ytterligare åt det positiva. Att min familj och mina vänner och deras barn får vara friska. Att det mesta av året passerar förbi utan sorg och rädsla. Upptakten har hittills varit bra. Jag ser med tillförsikt och nyfikenhet runt hörnet.

Jag önskar också att Kärrtorpsandan visar vägen. Att vi här i Sverige ser kopplingen mellan attackerna på torget, morden i Grekland, marscherna i Ungern och i norra Italien, Breivik och ett förlorat val och alla de rasistiska partier som livnär sig på sina egna teoriers dumhet. Att vi kastar ut SD och de krafter som bereder vägen för hat och misstro. De som tar fram våra sämsta sidor och gör oss mindre än vad vi är istället för att väcka våra bästa stämningars längtan. Jag önskar att vi vinner valet och att vi vågar föra en politik som kraftigt minskar samhällets klyftor, återupprättar förtroendet för dess institutioner och är framåtblickande och nyskapande inför framtidens utmaningar. Det är dags att vi tillsammans arbetar för förändring. På vår hemort. I vårt parti. I vår organisation och på vår arbetsplats. I hemmet. Det är med oss själva som det börjar och tillsammans som vi lyckas. 

2013 avslutade jag med den omtumlande veckan då Nelson Mandela dog. Jag skrev tidigare att den sortens ledare, de som framträder större än sig själva inför utmaningar som är så stora att de känns oöverkomliga, att vi behöver dem nu. Ett sådant ledarskap, en sådan folkrörelse, en sådan mänsklighetens tillit behöver vi. Som Madiba sa: det är alltid omöjligt tills det är gjort. Ett sådan vackert formulerat svar till alla de som med hån river sönder drömmars vingar. Jag tror att det blir ett bra år. Det känns bra att vara hemma.   

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Vardagsbetraktelser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s