En bild på ett omslag

På vårt soffbord ligger ett exemplar av Nelson Mandelas Long Walk To Freedom, nyutgåvan. Varje gång jag ser den blir jag provocerad. Det väcker tankar om liv och representation. Om hur legender skapas i vår tid. Det är inte Mandelas ansikte som pryder omslaget utan Idris Elba sminkad som en gammal man. Det av plast, underlagskrämer, puder och photoshop retuscherade ansiktet tar upp hela omslaget på den lilla tegelstenen och framträder i all sin overklighet. Det som eventuellt fungerade på film är borta. Det går inte att hålla illusionen vid liv. I bokhandeln i Johannesburg frågar jag hoppfullt om den tidigare upplagan fortfarande finns kvar. Det finns den inte och expediten verkar inte ens förstå problemet. Eller min upprördhet. Det är dagarna efter Nelson Mandela gått bort och någon vecka tidigare hade filmen premiär. Ingen kunde förstås ana att det skulle gå så men bokomslaget framstår som en bisarr kommentar till alltihop. Om ett liv som blev fiktion och en man som blev en legend. Mandelas ansikte säljer kanske inte riktigt. Namnet däremot och Idris var nominerad till en Golden Globe.

Nelson Mandela låg på lit de parade vid Union Buildings med Pretoria nedanför sig. I tre dagar fördes kroppen till sin plats vid den sandbruna byggnaden. Det var öppen kista och jag hade aldrig sett en öppen kista. Allt gick så fort. I ena stunden talar vi om något. I den andra står vi strax innan kistan och väntar på vår tur. Jag minns att jag tänkte att jag var tvungen att koncentrera mig, vara så närvarande jag bara kunde. Ett djupt andetag och försöka skaka av mig all logistik och allt det praktiska. Jag minns hans ansikte och scenen väl. Det var varmt. Solen i ögonen. Slipsen lite för hårt knuten. Soldaterna i högtidsklädsel och givakt. Sex stycken. Det var min tur. Klev in i skuggan. Bugade lätt och tittade snabbt mot kistan. Men istället för verklighet tog overkligheten över. Det var overkligt att stå där, titta på hans ansikte och försöka ta in det historiska. Det var som en avbild, en avgjutning. Det var Mandelas ansikte och ändå inte. I döden är vi inte oss själva. Det tänkte jag på när jag var med när mormor och farmor gick bort. Döden förändrar oss. Livet ger oss våra anletsdrag, vår personlighet. Vårt leende karaktär. Hållningen avslöjar självkänsla. Döden berövar oss detta. Kvar blir en avbild. En bild, inte en människa.

För de tusentals som köade i timmar för att ta farväl blev detta det sista minnet. Kanske såg de filmen innan. Kanske köpte de sedan boken. Orden är trots allt desamma. Och kärleken de visade sann.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Från Sydafrika

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s