Bara en låt

Nu har JK slagit fast att det inte fanns ett uttalat hot om våld i Timbuktus låt Svarta liljor. Det inleds ingen förundersökning. Det fanns ju ingen annan möjlighet givetvis. Men historien om den låt som fick vår talman att lämna sin arbetsplats när ett anti-rasistiskt pris skulle delas ut visar hur skevt samtalet har blivit. Jag följde diskussionen först på håll. Såg talet på en länk på nätet. Tänkte att det var ett fint och starkt tal som också lämnade efter sig en olustkänsla. Det är ovärdigt att ett sådant tal måste hållas. Att känslan finns där. Diskussionen som sedan följde saknar ännu mer värdighet. Återigen tilläts Sverigedemokraterna ikläda sig offerskrud. Kliva upp på scenen och beklaga sig, slå sig för pannan i ett: ”så går det när vi talar om sanningen!”. Sveriges Radio bestämmer sig för att inte spela låten. Det är ett samtal i vilket vi jagar vår egen svans. Runt, runt. När den som säger att människor är olika. Som gör skillnad och pekar ut. Som grundar sina övertygelser i rasism och rädsla. När de är offer och de som säger ifrån, som sjunger och dansar, som skriver en låttext utpekas som förövare. Då är något skevt. Ur led är då tiden. Då måste fler ställa sig upp. Så att samtalet vrids rätt igen. Så att tiden kommer ikapp. Så att det falska offret avslöjas som den förövare han är.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Tankar om samhället

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s