Bildts många ansikten

Igår dog Ariel Sharon. Han har legat i koma sedan 2006. En central gestalt i Israels korta historia. Som nationens försvarare under sjudagars kriget. Som aggressiv befälhavare vid invasionen av Libanon. Som ytterst ansvarig för massakrerna i Sabra och Shatila. Hans provokativa besök på Temple Mount 2000 inledde den andra intifadan och innebar ett definitivt slut på Osloprocessen och 1993 års fredsagenda. En varm förespråkare av den israeliska ockupationen av Västbanken och dess expansion. Samtidigt i ett oväntat drag beordrade han reträtten från Gaza. För Carl Bildt var han en stor statsman, en briljant militärstrateg och en fredsvisionär. I liknande termer beskrev han för några veckor sedan Nelson Mandela.

Då Nelson Mandela gick bort skrev Carl Bildt om sina personliga minnen i en kortare hyllningstext. Till mannen som han och hans parti tidigare beskrivit som en simpel terrorist. Han skriver: ”Att strida för det som är rätt och riktigt är ädelt och viktigt. Men det som är verkligt svårt är att också kunna bygga broar, försonas och gå vidare in i en gemensam framtid”. Han sade sig vara imponerad och tacksam mot Nelson Mandela för det Sydafrika han lämnade efter sig.

Två historiska personer. Två liv och värv. Två män som förändrade sina båda länders historiska bana. Men på två skilda och motstridiga sätt. Ariel Sharon gjorde det genom nyckfullhet, maktfullkomlighet, våld och splittring av sitt land, en fördjupning och förbittring av skillnaderna mellan israeler och palestinier och under vilkens ledarskap rädslan fördjupades och spred sig. Nidbilder cementerades. Han var en strategi- och maktspelare som ofta bytte fot och allianser. Nelson Mandela gjorde det genom att förkroppsliga idén om en möjlig gemensam framtid. Om det bästa i våra mänskliga ambitioner. Genom att sjösätta en demokrati för alla dess medborgare med långtgående fri- och rättigheter. Genom att upphäva etniska enklaver och förtryckande gränser. Han byggde fred utan att lämna någon utanför. Under hans ledning klarade man balansakten mellan minoritetens rädsla och majoritetens förhoppningar.

Nelson Mandela och Ariel Sharon skilde sig åt så mycket som två ledare kan skilja sig åt. Dem stod för motsatta värden och syn på hur freden byggs och friheten vinns. Dem drömde olika drömmar om rättvisa och jämlikhet. De två samhällen som dem lämnar efter sig befinner sig mycket långt ifrån varandra men i linje med deras visioner. Israel söndertrasat av våldsam konflikt, höga murar och utan drömmar om en gemensam framtid. Sydfrika med en av världens mest progressiva konstitutioner närt av visionen om en möjlig regnbågsnation. Mandela förknippas med ord som rättvisa, frihet och försoning. Sharon med ord som slug, hänsynslös och strategisk.

När vår utrikesminister nu uttrycker beundran för dem båda som statsmän och som fredsbyggare inställer sig frågan. Vad tycker du egentligen Carl Bildt? Vad tycker Sveriges regering?

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Från Sydafrika, Tankar om samhället

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s