Vinter på Balkan. Sommar i södra Afrika

Omkring mig ett bergigt vinterlandskap. Bergstoppar som klätts i vitt silver. Betongkroppar av hus som påbörjats men inte avslutats. Hus som ingen rört på tjugo år. En gammal kvinna i mörkret, i blåsten längs med vägen med en stor packe ved på ryggen. En gränsövergång i bergen till ett land som inte fullt ut erkänts.

Det var länge sedan jag var införstådd med och läste berättelserna om kriget på Balkan. Årtiondet då Europa åter stod i brand. Det är år och skeenden som känns avlägsna. Som om det skedde i en annan tid. Mitrovica. Srebrenica. Sarajevo. Prishtina. Novisad. Mostar. Republika Srpska. Nato. Kfor. Tudman. Karadzic. Mladic. Milosevic. Krajina. KLA. UCK. Namn flyger förbi från den tid då lågorna stod som högst. När bomber föll. När Sarajevo belägrades. Från de år som sedan följde när tribunaler inrättades. När jakter pågick i medias strålkastarljus och dess sken spred sig till samtal på en bar även i Stockholm.

Nu har jag glömt mycket märker jag och skäms därför inför de vänner och partners jag möter. Känner mig ignorant och obildad som inte minns mer. Som inte läst mer. Som inte förstått mer. Samtidigt inser jag för varje enskilt samtal att jag inte förstod speciellt mycket ens då. I de samtalen var jag yngre. Det känns som ett liv sedan. Tio, femton, tjugo år. Jag minns att jag hade mycket åsikter. Om Nato. Om inblandningen. Om Carl Bildts roll och USA. Jag tyckte mycket men visste väldigt lite.

Jag breder ut en karta på min säng i ett märkligt hotellrum i Kukes. Det blåser hårt. Fönstren skallrar. Handduken i badrummet luktar rök och tvättmedel. Namnen och gränserna. Kosovo är inte med på min karta. En landgräns som en kartritare fortfarande inte vill dra. Men jag ska dit med bil och passera denna gräns. Dåtid som är samtid och nutid. Krig som blivit till misstänksamhet. Oavslutade samtal. Ofärdiga processer. Outtalade hot och ouppklarade konflikter. I Prizren går Kfor soldater från hela världen fortfarande på gatan i byn. Rumänska flaggan på en axel. Den grekiska. Den tyska. Utanför den ortodoxa kyrkan tog en ung soldat från Grekland ett foto på mig. Jag pratar med min kollega om de kommande valen i Kosovo.

Det är vinter här i bergen i Kosovo. Sju minus och kylan tar tag i benen. Det är sommar i Sydafrika och värmen tvingar av kläderna på mina vänner och väcker myggorna i kloakerna nära vår gamla lägenhet. Jag försöker skapa en känslomässig och erfarenhetsmässig bro mellan Sydafrika och Albanien, Kosovo och Serbien. För att förstå var jag är och skapa ett sammanhang.

Utmaningarna för ett ungt system. Om tiden som krävs för att vänja sig vid det nya. Tiden det tar för systemet att förändra dem som är tänkta att delta. Nittiotalets mitt. Den nyvunna demokratin delar man. Svårigheterna som kommer med den. Hur man gör. Vad man gör. Hur man respekterar och vågar lita på ett system. Hur systemet ska förtjäna den respekten när det är dysfunktionellt, orättvist många gånger och upprörande ineffektivt.

När folk inte talar med varandra. Där etnicitet och ras drar gränser. För statliga investeringar. För relationer. Mellan kvarter. Frustrationen som löftet bär med sig delar man. När drömmar brister. Eller får en chans att förverkligas men förångas.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Balkan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s