Gud i sitt eget hus

Det är ett albanskt uttryck jag har fått lära mig. Gud. Huset är fint och prydligt och välskött. Gatan utanför fylld av sopor och avfall. Prishtina januari 2014. På en restaurang i samtal över först en sallad, sedan bröd med yoghurt och vit ost, sist grillat kött och igen bröd. Uttryck blir till fönster in i världar och minikosmos.

Familjen först. Samhället utanför och främmande. Det gäller att hitta sin väg framåt. Uppåt. Oavsett kostnaderna för kollektivet. Albaner har länge vant sig vid att lita till sig själva. Vi pratar om det offentliga rummet. Men också om möjligheten att skapa kollektiva identiteter och organisationer. Om att vilja ingå i något som är större än dig själv för att förändra strukturer och sammanhang som kommer dig till del. Om förtroende för staten och samhället. Och avsaknaden därav.

”När vi var små brukade vi kasta sten på gatlyktorna på vår gata. Vi tänkte att vi gjorde motstånd för att gatan och staten var Belgrad. Vi förstod inte att vi förstörde för oss själva. På ett sätt förstår vi fortfarande inte det”.

Under samtalet kom jag att tänka på första gången vi var i södra Albanien för ett par år sedan. Vi klev av taxin på den stora vägen. Ioniska havet nedanför i turkost. Den rosa bougainvillean mot den vita huskroppen. Det var väldigt vackert men sopor på så många ställen att det störde. Det var hett. En gammal kvinna öppnar dörren till sitt lilla hus precis bredvid oss. Farstutrappen välordnad och fin. Hon har en väldig svart sopsäck på sin lilla späda rygg. Hon tar ett steg utanför dörren och kastar sedan hela sopsäcken strax till vänster om huset. Du är gud i ditt eget hus.

Men det är inte bara en föreställning gömd i en fras, det är en kollektiv identitet skapad och präglad av ockupation. Det nya miljonärerna är de som slogs för den kollektiva drömmen. Som sedan lämnade och gjorde sig rika på sina positioner. Det är nästan allmänmänskligt. Vi anpassar oss och blir en del av systemet även om vi hatar det. Vi tar efter. Det gällde även för myndighetspersoner i Sydafrika. I samtalet: friheten inte är lätt att bära, den är svår och komplicerad.

”Drömmen för den förtryckte är inte att bli fri utan att bli förtryckaren”.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Balkan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s