Europas fattiga i en skogsglänta i Stockholm

FLYKTINGBLOGGEN: I Högdalen stod ett antal tält och husvagnar. De revs för ett par veckor sedan. De familjer och individer som bott där sattes på en buss hem. Ett hem som de flesta lovar att återvända ifrån inom en snar framtid. Nya boplatser dyker upp på nya platser. I Flemingsberg.

Sverige är en del av Europa. Det är märkligt men det är som om vi fortfarande inte vill kännas vid detta faktum. De människor som kommer hit. Som sätter upp enkla tält i vinterkylan. Som inte har dusch, toalett eller värme. Som inte har en ordentlig säng och inget privatliv. Som tigger på gatorna. Som får påhugg på byggen. De påminner oss om att det trots allt är så. I ett slag blir deras vardag också vår.

Vi sätter dem på en buss. River lägret och sanerar marken. En lättnadens suck hörs. Medvetna om det tröstlösa. Försöker städa undan minnet av deras besök. Verkar som om vi ändå hoppas att det ska räcka med att flytta en husvagn. Städa en skogsglänta. Medan vi sakta talar om andra länders behov. Om solidaritet och delad börda i EU kretsen.

Vi är rädda för att de ska stanna. Vi tycker inte om att bli påminda och försöker därför så snabbt vi kan förflytta dem. Men om vi lyfter blicken något. Försöker ta emot insikten att denna fattigdoms verklighet inte bara är nära utan att vi delar den. Dessa fattiga i Europa är också våra fattiga. Deras utsatthet och stigmatisering är en del av vår värld. Dem försvinner inte för att de sätts på en buss. Avståndet ökar tillfälligt men de sitter i liknande tältläger i andra länder och planerar när de kan komma tillbaka. Om vi för ett ögonblick faktiskt låter tanken sjunka in att de hör hemma och har rätt att vara här.

Nu när vi har rätt ut att dessa fattiga inte ingår i något slags kriminellt nätverk. När vi förstått att de drivs av hunger, brist på möjligheter och drömmen om ett annat liv. Då måste vi också agera annorlunda. Då kan vi inte envist hävda att nationsgränserna kan och bör utgöra ramen för moral och rättvisa. Även inom Europas gränser. Då måste vi tänka större. Titta på stödprogram och utbildningsmöjligheter. Bostäder och riktade insatser. Som vi redan gjort en gång.

Kanske är det därför som vi är så motvilliga att göra något här i Sverige. För att vi tycker att vi redan släpat oss upp ur gröten av potatis, skit och insaltad sill. Vi orkar inte göra samma resa ännu en gång fastän förutsättningarna är bättre än de någonsin var och utmaningarna mindre. Vi kan välja att göra något annat.

Tänka att det finns resurser, kraft och vilja i dessa kämpande människors vandring.

Inte sätta dem på en buss. Inte riva ett tältläger och hålla andan. Inte sluta våra ögon. Inte upprepa för oss själva: ”Dem är inte en del av Sverige. Dem är någon annans ansvar. Vi gör redan så mycket. Om vi bara skickar tillbaks dem så kan vi vila lite till”.

Inte låtsas att lägret aldrig funnits. Att vi inte såg, hörde och kände. Att dem inte är en del av oss. Inte här i Sverige. Att de bara var på besök. Ett kort tag.

Utan istället göra tvärtom.

Ursprungligen publicerad på Flyktingbloggen 20140307.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Migrationspolitik, Tankar om samhället

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s