Motreaktioner

Det sägs att vi inte har sett en sådan framväxt av rasistiska, nazistiska och fascistiska partier sedan tiden för andra världskriget i Europa. Återigen utmanas själva grundtankarna i demokratin om allas lika rätt och frihet. Om medbestämmande och deltagande. Mänskliga rättigheter ifrågasätts och relativiseras. Jämlikhet och solidaritet avgränsas och villkoras.

Politiker rör runt i vattnet så dyn gör vikar smutsigt bruna. Högermilis marscherar på gatorna. Attackerar meningsmotståndare för att döda. Vandaliserar skolor, moskéer och synagogor.

Sverige har sin plats i ett europeiskt sammanhang. Bland stöveltrampen från de svartklädda i Ungern, Grekland och Spanien, de Wilders hatiska tal mot islam, Siv Jensens del i den norska regering, finner vi också de mordhot som riktas mot brandmän, sjuksystrar och läkare. I detta Europa köper svenskar flygbiljetter till Ukraina för att kämpa med sina fascistiska bröder. Eko ges åt historien.

I detta samhällsklimat. Inför hoten mot de grundläggande villkoren för demokratins existens, tycks vår offentlighet märkligt valhänt. Valtaktik tystar ner frågan. Nyhetsrapporteringen förminskar och avpolitiserar attackerna på våra rättigheter. På scenen lägger sig tystnaden.

Men det mullrar utanför teaterns dörrar. På vissa debattsidor. I sociala nätverk och i möteslokaler. En attack i Kärrtorp och tiotusentals svarar med en röst, ett solidariskt motstånd visas i dussintals städer. Ett mordförsök i Malmö och tiotusentals samlas på Möllevångstorget, på Medborgarplatsen, i Sundsvall. Och vi rör oss tillsammans. Står upp tillsammans. Visar tillit och lojalitet. I motreaktionen finns det hopp. Jag blir så in i själen glad över den. Den ger oss styrka och motbevisar tankar om en växande cynism. I det breda motståndet ligger framtidstron.

En journalistvän till mig brukar klaga över att sydafrikansk media endast skriver om hur, när och var. Aldrig varför. Alltför stor del av svensk media och alltför många svenska politiker gör samma misstag. När det är den frågan som är den väsentliga. Så att samband och strukturer blir tydliga. Så att svarat kan bli organiserat och medvetet. Tills dess att Europa åter talar om frihet och rättvis. Tills dess att vi här hemma har vunnit vår riksdag och det offentliga samtalet åter

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Tankar om samhället

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s