Dagen efter. Ljus och mörker

I Pristina, Kosovo. Kändes skönt att lämna landet på något sätt. Få lite perspektiv. Läser samtidigt allt som finns om valet. Det har ju sagts många gånger redan. Att resultatet ger en känsla av hopp och rädsla på samma gång. Det var ett vägskäl. Ett jordskred. Men vi gick åt båda hållen samtidigt. Hoppet tändes och hatet spred sig.

Rasisterna vann i Storbritannien, Frankrike, Danmark, Grekland. De vann stora framgångar och vädrar morgonluft. Segerrusiga kommer de att kunna förstöra mycket. Man rider på en våg av besvikelse i sviterna efter krisen men deras framgångar förklaras inte enbart med detta. Deras berättelse appellerar till något i dagens Europa. Som ett varmt och tryggt rum för folk att sjunka tillbaka in i. Stänga dörren. Där man känner igen sig och kan bona in sig.

De progressiva krafterna gick samtidigt framåt i Sverige. Feminismen, klimatet och jämlikheten vann mark. Vår konservativa och nyliberala regering gick bakåt. Vårt högerextrema parti gick framåt, men inte lika kraftigt som på andra håll. För första gången någonsin är inte högern näst största parti.

Bilden är varken entydig eller nattsvart.

Ideologi och värderingar fick mer uppmärksamhet i detta val. I den diskussionen har mittens vardagliga kalkyler mindre att erbjuda. Socialdemokraterna höll mark men tangerade nästan ett historiskt lågt resultat. Ute i Europa föll systerpartier som käglor. Det borde vara progressiv vår nu men vi har svårt att få till det. Att växa. Vi bör dra lärdomar av detta. Inse att det är dags att vi på allvar formulerar en dröm och en utopi för det framtida, demokratiskt-socialistiska projektet. Präglad av tidens stora utmaningar. Jämlikheten. Solidariteten. Miljön. Migrationen. Jämställdheten. Mot vilket reformerna kan ta sikte. De politiska projekten utformas. Motbilder som vi kan hålla upp och kontrastera mot de blå och brunas andefattiga, destruktiva idéer.

Vi kan inte begränsa oss till praktiska lösningar på dagens arbetslöshet, sjunkande skolresultat och växande ojämlikhet. Vi måste, som de som grundade arbetarrörelsen, orka lyfta blicken bortom dagens oro och låta fantasin möta framtiden. Så att vi återigen blir ett positivt, optimistiskt parti med sikte mot något bättre. Då är vi som bäst. Då ingjuter vi hopp. Då blir praktiska och vardagliga lösningar visionära. Då blir reformism och pragmatism meningsfullt.

Och det finns bara ett sätt att förhålla sig till det organiserade hatet och föraktet just nu. Det är att fortsätta mobiliseringen som nu pågår. Att vi vänder ryggen. Protesterar vid arbetsplatser. Diskuterar politik igen. Knackar en dörr. Deltar i torgmöten. Demonstrerar. Högerns och fascismens frammarsch är djupt obehaglig och skrämmande. Motståndet är samtidigt något av det vackraste vi sett i Sverige. Det är som om det ena ger det andra. Vi kan använda det. Drömma igen. Ta några första steg. Vi kan bygga och vinna.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Tankar om samhället, Valår

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s