Category Archives: Balkan

Serbiens Putin

DAGENS ARENA: Inte sedan Titos dagar har Serbien sett en liknande personkult växa fram som kring landets nytillträdda premiärminister, Alexandar Vučić.

I nyvalet i Serbien den 16 mars i år trädde Alexandar Vučić, ordförande för Serbiens Progressiva Parti (SNS), fram som landets starke man och blivande premiärminister. Under valkampanjen fylldes de starkt kontrollerade medierna av nyhetsinslag där han bland annat vadade genom knähög snö för att rädda försvarslösa barn. Som om Vučić har inspirerats av hur Putin har framställts i rysk media. Inte sedan Titos dagar har Serbien sett en liknande personkult växa fram.

Den tidigare koalitionsregeringen hade bara suttit två år vid makten när den utlyste nyval till parlamentet. Och det var två år fyllda av spruckna samarbeten, skandaler och passivitet. Bakom beslutet om nyval stod Vučić, dåvarande vice premiärminister, och SNS. I opinionsundersökningarna hade partiet då ett mycket starkare stöd än konkurrenterna.

Under valkampanjen lovade Vučić att personligen bekämpa korruptionen, åtgärda den höga arbetslösheten och lösa relationerna med EU. Det slog an hos den serbiska befolkningen.

För det som sedan skedde har kallats för en politisk tsunami. SNS inte bara vann, de fullkomligt krossade allt politiskt motstånd. Med över 48 procent av rösterna och 158 av 250 platser i parlamentet har Vučić fått ett mandat som ingen tidigare serbisk premiärminister har haft. Och ännu viktigare var kanske att oppositionen i princip utplånades. Demokratiska partiet, som tidigare innehade premiärministerposten, fick bara 19 mandat, och tidigare premiärminister Boris Tadic nybildade Nya demokratiska partiet endast 18.

Vučić, med bakgrund i den serbiska säkerhetstjänsten, var en gång i tiden informationsminister i Slobodan Milosevics högerextrema regering. Sedan dess har han genomgått en snabb förvandling. Från ultranationalist med drömmar om ett Storserbien till EU-vän med ambition att lösa konflikten med Kosovo. Åtminstone när det gäller Kosovo tycks det ligga tyngd bakom orden. Vučić var delaktig i processen som ledde fram till det historiska avtal som träffades mellan Serbien och Kosovo för nästan exakt ett år sedan.

Likheterna med Putin och Ryssland stannar inte vid mediernas fokus på Vučić som nationens räddare i nöden. Serbiens statsapparat präglas av korruption och nepotism. I takt med att makten centraliseras hotas landets maktdelning och Vučić har personligen ett stort inflytande över medierna.

Men med mycket makt följer även ett ansvar för Vučić. Den serbiska ekonomin går på knäna, arbetslösheten växer från redan höga nivåer och fattigdomen sprider sig. Vučić tycks medveten om detta och har redan börjat söka koalitionspartners. Den välvillige ser detta som ett klokt drag för långsiktighet. Den misstänksamme som taktik från Vučićs sida för att förbereda för en framtida syndabock.

Hur Vučićs regering lyckas tackla utmaningarna återstår att se. En sak står hur som helst klar. Serbiens öde bestäms till större del än på mycket länge av en mans ambitioner, vilja och personliga nycker.

Inlägget urprungligen publicerat på Dagens Arena 20140413.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Balkan

USA, Kosovo och att vara vänner för livet

I Kosovo är USA en otroligt kär vän. Jag har bara mött en sådan kärlek två gånger tidigare. I USA självt och i Kurdistan, i den norra delen av Irak. I Kurdistan hänger det porträtt på Bush överallt och den amerikanska flaggan vajar i vinden. I Kosovo finns det färre porträtt men många flaggor. Realpolitik kommer sällan så tydligt till uttryck som i de vänskapsband som skapas på slagfältet. Vänner är de som hjälper till när det blåser kallt och som gör det med flygunderstöd. Det är därför Kuba är heligt i Sydafrika. Man glömmer inte. Man sjunger sånger. Bjuder in speciella gäster och reserverar platser vid minneshögtider. Man hänger upp en flagga och ett porträtt.

Lämna en kommentar

Filed under Balkan

Gud i sitt eget hus

Det är ett albanskt uttryck jag har fått lära mig. Gud. Huset är fint och prydligt och välskött. Gatan utanför fylld av sopor och avfall. Prishtina januari 2014. På en restaurang i samtal över först en sallad, sedan bröd med yoghurt och vit ost, sist grillat kött och igen bröd. Uttryck blir till fönster in i världar och minikosmos.

Familjen först. Samhället utanför och främmande. Det gäller att hitta sin väg framåt. Uppåt. Oavsett kostnaderna för kollektivet. Albaner har länge vant sig vid att lita till sig själva. Vi pratar om det offentliga rummet. Men också om möjligheten att skapa kollektiva identiteter och organisationer. Om att vilja ingå i något som är större än dig själv för att förändra strukturer och sammanhang som kommer dig till del. Om förtroende för staten och samhället. Och avsaknaden därav.

”När vi var små brukade vi kasta sten på gatlyktorna på vår gata. Vi tänkte att vi gjorde motstånd för att gatan och staten var Belgrad. Vi förstod inte att vi förstörde för oss själva. På ett sätt förstår vi fortfarande inte det”.

Under samtalet kom jag att tänka på första gången vi var i södra Albanien för ett par år sedan. Vi klev av taxin på den stora vägen. Ioniska havet nedanför i turkost. Den rosa bougainvillean mot den vita huskroppen. Det var väldigt vackert men sopor på så många ställen att det störde. Det var hett. En gammal kvinna öppnar dörren till sitt lilla hus precis bredvid oss. Farstutrappen välordnad och fin. Hon har en väldig svart sopsäck på sin lilla späda rygg. Hon tar ett steg utanför dörren och kastar sedan hela sopsäcken strax till vänster om huset. Du är gud i ditt eget hus.

Men det är inte bara en föreställning gömd i en fras, det är en kollektiv identitet skapad och präglad av ockupation. Det nya miljonärerna är de som slogs för den kollektiva drömmen. Som sedan lämnade och gjorde sig rika på sina positioner. Det är nästan allmänmänskligt. Vi anpassar oss och blir en del av systemet även om vi hatar det. Vi tar efter. Det gällde även för myndighetspersoner i Sydafrika. I samtalet: friheten inte är lätt att bära, den är svår och komplicerad.

”Drömmen för den förtryckte är inte att bli fri utan att bli förtryckaren”.

Lämna en kommentar

Filed under Balkan

Vinter på Balkan. Sommar i södra Afrika

Omkring mig ett bergigt vinterlandskap. Bergstoppar som klätts i vitt silver. Betongkroppar av hus som påbörjats men inte avslutats. Hus som ingen rört på tjugo år. En gammal kvinna i mörkret, i blåsten längs med vägen med en stor packe ved på ryggen. En gränsövergång i bergen till ett land som inte fullt ut erkänts.

Det var länge sedan jag var införstådd med och läste berättelserna om kriget på Balkan. Årtiondet då Europa åter stod i brand. Det är år och skeenden som känns avlägsna. Som om det skedde i en annan tid. Mitrovica. Srebrenica. Sarajevo. Prishtina. Novisad. Mostar. Republika Srpska. Nato. Kfor. Tudman. Karadzic. Mladic. Milosevic. Krajina. KLA. UCK. Namn flyger förbi från den tid då lågorna stod som högst. När bomber föll. När Sarajevo belägrades. Från de år som sedan följde när tribunaler inrättades. När jakter pågick i medias strålkastarljus och dess sken spred sig till samtal på en bar även i Stockholm.

Nu har jag glömt mycket märker jag och skäms därför inför de vänner och partners jag möter. Känner mig ignorant och obildad som inte minns mer. Som inte läst mer. Som inte förstått mer. Samtidigt inser jag för varje enskilt samtal att jag inte förstod speciellt mycket ens då. I de samtalen var jag yngre. Det känns som ett liv sedan. Tio, femton, tjugo år. Jag minns att jag hade mycket åsikter. Om Nato. Om inblandningen. Om Carl Bildts roll och USA. Jag tyckte mycket men visste väldigt lite.

Jag breder ut en karta på min säng i ett märkligt hotellrum i Kukes. Det blåser hårt. Fönstren skallrar. Handduken i badrummet luktar rök och tvättmedel. Namnen och gränserna. Kosovo är inte med på min karta. En landgräns som en kartritare fortfarande inte vill dra. Men jag ska dit med bil och passera denna gräns. Dåtid som är samtid och nutid. Krig som blivit till misstänksamhet. Oavslutade samtal. Ofärdiga processer. Outtalade hot och ouppklarade konflikter. I Prizren går Kfor soldater från hela världen fortfarande på gatan i byn. Rumänska flaggan på en axel. Den grekiska. Den tyska. Utanför den ortodoxa kyrkan tog en ung soldat från Grekland ett foto på mig. Jag pratar med min kollega om de kommande valen i Kosovo.

Det är vinter här i bergen i Kosovo. Sju minus och kylan tar tag i benen. Det är sommar i Sydafrika och värmen tvingar av kläderna på mina vänner och väcker myggorna i kloakerna nära vår gamla lägenhet. Jag försöker skapa en känslomässig och erfarenhetsmässig bro mellan Sydafrika och Albanien, Kosovo och Serbien. För att förstå var jag är och skapa ett sammanhang.

Utmaningarna för ett ungt system. Om tiden som krävs för att vänja sig vid det nya. Tiden det tar för systemet att förändra dem som är tänkta att delta. Nittiotalets mitt. Den nyvunna demokratin delar man. Svårigheterna som kommer med den. Hur man gör. Vad man gör. Hur man respekterar och vågar lita på ett system. Hur systemet ska förtjäna den respekten när det är dysfunktionellt, orättvist många gånger och upprörande ineffektivt.

När folk inte talar med varandra. Där etnicitet och ras drar gränser. För statliga investeringar. För relationer. Mellan kvarter. Frustrationen som löftet bär med sig delar man. När drömmar brister. Eller får en chans att förverkligas men förångas.

Lämna en kommentar

Filed under Balkan