Category Archives: Från Sydafrika

I den här kategorin skriver jag om tiden i Johannesburg och Sydafrika, om saker jag är med, läser eller hör talas om.

Välfärd och jämlikhet kan stoppa SD

DAGENS ARENA Dagen efter vårens EU-val åkte jag till Priština. Jag satt på hotellet och försökte förstå vad som nyss skett. Nu befinner jag mig på ett hotell i Sarajevo. Har precis ätit cevapcici och det regnar. Det är på ett sätt nyttigt att lämna landet i eftervalstider för att få lite perspektiv. När högerextrema krafter går framåt i Sverige och Europa är denna av etniska konflikter förstörda region en plats som väcker många tankar.

Mycket klokt skrivs just nu. Analyser om en förväntad framtid. Om orsaker, rimliga tolkningar och försök att visa möjliga vägar framåt.

Bör vi försöka förstå dem som röstar på Sverigedemokraterna eller göra motstånd? Vilket ansvar har partierna? Vilka dimensioner bör styra det politiska samtalet och handlandet framöver?

Johan Ehrenbergs inlägg i diskussionen är lustfyllt framtidsinriktad och visar på alla politiska aktörers potential och plats i ett progressivt samtal som måste börja nu, men spretar samtidigt. Petter Larsson och Katalys har skrivit två intressanta texter om behovet av att åter positionera sig på vänsterkanten och utmana högern tydligare.

När vi lägger till ytterligare en dimension till analysen av det politiska spektrumet förstår vi Fi och SD:s politiska framgångar bättre. När trängseln blir för stor i mitten och konflikten mellan höger och vänster försvinner så dras nya konfliktlinjer (GAL-TAN dimensionen).

Sverigedemokraterna kvävs således ihjäl som politisk rörelse om möjligheterna att debattera deras huvudsakliga värdekonflikter försvinner. Svaret blir att vi bör återta det välfärds- och omfördelningspolitiska samtalet vänster ifrån, det som rör de materiella förutsättningarna för en jämlik välfärdsstats existens.

Jag håller med om analysen samtidigt lämnar resonemanget mig otillfredsställd. Var pekar det rent visionärt och vad riskerar vi om vi släpper värdediskussionen om rasism?

Jag började resan för två dagar sedan i Skopje. I Makedonien pågår just nu för fullt en omskrivning av landets historia. Nationalism, traditionalism och konservatism ges fritt spelrum och driver landet till galenskapens rand.

I Skopje byggs monument över landets hjältar i en historieskrivning som befolkas kreativt på nytt. De många statyerna och monumenten trängs i stadens centrum som vore det ett nationalistiskt tivoli. På bästa sändningstid informerar ”forskare” i UR-liknande program om hur Makedonien utgör civilisationens vagga och dess språk indoeuropeiskans grund. Partisanernas motstånd läggs i skugga. Tiden underTito likaså. Det är nationalistisk essentialism som regeringspolitik. En dyster skrattspegel till en del av den politiska utveckling vi ser i Sverige och Europa.

För det som saknas i den materiella analysen om skapandet av ett samhälle tryggt för alla är ju de faktiska omständigheter som också präglar människors liv på ett avgörande sätt. Min egen familj inkluderad.

Ingen vinner på att tretton procent marginaliseras och stämplas som rasister. Samtidigt måste kampen för allas lika rätt föras med insikten om att dessa väljare faktiskt har lagt sin röst på ett rasistiskt parti. Något som får drastiska konsekvenser.

Med normaliseringen av rasismen kommer nämligen ängsligheten i det offentliga samtalet. Då ökar hoten mot de som protesterar mot SD:s arbetsplats- och skolbesök och som motsätter sig deras verklighetsbeskrivning.

I dess kölvatten bränns romers hem ner, feminister knivhuggs och barnvagnar attackeras. Det blir lättare att lyfta armen i ett Sieg Heil, klottra hakkors på en moské och häva ur sig rasistiska påhopp bland folk på en trottoar. Och de tusentals drunknande flyktingarnas historia tystnar i diskussioner om kostnader, begränsad invandring och eget ansvar.

Genom att först återerövra tron på välfärdsstaten och drömmen om ett jämlikt samhälle begränsas med stor sannolikhet det mesta av stödet till Sverigedemokraterna. För att komma tillrätta med det ideologiska bygge som bereder väg för rasism och främlingsfientlighet i samhällets alla delar måste dock även drömmar om detta vävas och politiska reformer utformas och sjösättas. Den ena kampen får inte utesluta eller ske på bekostnad av den andra. Då har vi förlorat något väsentligt som riskerar människors liv, hälsa och rättigheter.

Regnet öste ner i Sarajevo i dag. När det på eftermiddagen äntligen blev lite uppehåll gick jag Feradijagatan ner med tankarna som studsat fram och tillbaka sedan söndags natt i huvudet.

När upphör pragmatismen att tjäna idéerna och hämmar dem i stället? Kampen för att spränga sönder blockpolitiken skulle bli en verklig pyrrhusseger om det beredde väg för en framväxande nationalistisk höger.

Vid gågatans slut brinner den eviga elden till minne av den motståndsrörelse som drev ut nazisterna efter fyra år av ockupation 1945. I det av etniska krig söndertrasade Bosnien, hyllar inskriptionen alla de som offrade sina liv: kroater, bosnier, montenegriner, serber, kristna och muslimer. En familj tar glatt bilder tillsammans vid flamman. Efter dem två allvarliga äldre herrar. Jag väntar på min tur och fotar elden jag med. Det hjälper lite.

Mikael Leyi, debattör

Ursprungligen publicerad i Dagens Arena 20140924

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Från Sydafrika

Sydafrika fördömer Israels apartheid

DAGENS ARENA: Kapstaden är en av de städer som samlar flest Gaza-demonstranter. Palestinier och sydafrikaner delar många levda erfarenheter.

Efter det senaste i raden av krigsutbrott i Gaza har protester blossat upp världen över. Hundratusentals människor har visat sin ilska och frustration. I några länder samlar dessa protester fler människor än någon annanstans.

Förutom London och Paris var en av de städer som samlade flest demonstranter Kapstaden. Där har nu de största demonstrationerna sedan 1994 ägt rum. Och de har skett i solidaritet med Palestina.

I den svenska diskussionen om Israel och Palestina talas det då och då om apartheid. Den 8 juli skrev Göran Rosenberg en uppmärksammad artikel i Expressen med rubriken ”En apartheidstat?”. Rosenberg fäster sig vid att bosättare och palestinier ingår i olika rättssystem: civila lagar gäller för bosättare och militära ockupationslagar gäller för palestinier. Rosenberg fick mothugg av till exempel Stefan Sturesson från Samfundet Sverige-Israel. Diskussionen kommer säkert att blossa upp igen.

I detta perspektiv är det intressant att protesterna i Sydafrika blir så stora och engagerar så många. De enda som verkligen vet hur det var att leva under Sydafrikas apartheid är ju sydafrikanerna själva. Och solidariteten med palestinierna och deras kamp för frihet går långt tillbaka i tiden.

Banden mellan ANC och PLO växte sig starka under framförallt 1970 och 1980-talen. ANC och PLO delade en vision om självbestämmande och ödet att vara stämplade som terrororganisationer. Under samma tid försämrades ANC: s relationer till Israel, som gick från att vara bland de starkaste internationella kritikerna av apartheid till att istället utöka de diplomatiska och ekonomiska relationerna med Sydafrika.

När Nelson Mandela nyligen hade släppts från fängelset 1990 förklarade han i en intervju: ”vi identifierar oss med PLO eftersom de, liksom oss, slåss för rätten till självbestämmande”. När Yasser Arafat dog 2004 kommenterade en då åldrande Mandela händelsen utanför sitt hem och kallade Arafat för ”en ikon för världens förtryckta”.

Sedan ANC blev regeringsparti har de också fördömt Israels ockupationspolitik i mycket starka ordalag. I anslutning till det senaste kriget i Gaza gick partiet ut med ett pressmeddelande som kallade Israels agerande för ”uppenbart kriminellt” och ”barbariskt”. De uppmanar till bojkott av israeliska varor och till långtgående ekonomiska sanktioner.

Fackföreningsrörelsen Cosatu, som ingår i en styrande allians med ANC, skräder inte heller orden: ”gör mot apartheids Israel vad ni gjorde mot apartheids Sydafrika då dess politik deklarerades som ett brott mot mänskligheten”.

Ordet apartheid är synonymt med rasförtryck och fascism världen över. Ingen stat vill förknippas med dess historia. Diskussionen fastnar också ofta i liknelsens eventuella giltighet.

Men apartheids konkreta och praktiska innebörd av åtskillnad mellan befolkningsgrupper, tvångsförflyttningar, husrivningar, systematiska och politiskt motiverade arresteringar, migrantarbetarsystem, kraftigt begränsad rörelsefrihet och kollektiva bestraffningar är en levd erfarenhet som palestinier och sydafrikaner delar. Därför berörs sydafrikanerna på djupet och därför blir reaktionen så kraftfull.

Dåvarande president Nelson Mandela gav uttryck för denna känsla i ett tal 1997 i Pretoria, ”vi vet alltför väl att vår frihet är ofullständig utan palestiniernas frihet”.

Ursprungligen publicerad i Dagens Arena 140907

Lämna en kommentar

Filed under Från Sydafrika

Min kandidatur till KF

Det är dags att samla tankarna något. Uttrycka dem i ett offentligt forum. Det här är ett politiskt resonemang och inte en lista kopplad till forskning, valmanifest och partiprogram. Jag vill inte bli taktiskt självmedveten. Men det här är en diskussion med mig själv om något djupt personligt egentligen. Jag heter alltså Mikael Leyi och kandiderar till Kommunfullmäktige i Stockholm för Socialdemokraterna i valkrets 3. Jag står på plats 13 och har därmed inte så stor möjlighet att komma in om nu inte ett större antal personer skulle bestämma sig för att aktivt kryssa mitt namn eller ange det på sin valblankett.

Det grundläggande. Jag tror på rättvisa, jämlikhet, frihet och solidaritet. Storheter och byggstenar för socialdemokratin och den demokratiska socialismen. Nötta i kanterna av händer och klokare intellekt än mitt eget. Det är begrepp som lätt ekar ihåligt i vissa människors och intressens mun och endast skenbart fasta är det viktigt att ge dem ett tydligare innehåll.

Rättvisan – förstått som rättvis fördelning av och tillgång till resurser och makt men också i form av mänskliga rättigheter inom det ekonomiska, sociala och kulturella och sexuella områdena.

Jämlikheten – som en nödvändig förutsättning för rättvisa och i betydelsen ekonomisk och social jämlikhet. Oskiljaktigt från jämställdheten, utgör det en förutsättning för ett gott samhälle i absolut mening.

Friheten – som i individens rätt till att fritt förverkliga sina drömmars mål och sin inneboende potential så länge det inte inskränker andras rätt till detsamma. Vi förverkligar den i gemenskap med andra. Det är friheten att leva som du vill och med vem du vill. Det innefattar givetvis även de demokratiska fri- och rättigheterna.

Solidariteten – som i alla människors behov av varandra, vårt ömsesidiga beroende och dess nödvändighet för att förverkliga både frihet, rättvisa och jämlikhet. Empatin och humanismens centrala roll i mötet med andra och samhället i stort.

Storheterna listade ovan bör fungera som måttstock och stöd på vägen i dessa och andra frågor och i mötet med andra människor. Ökar denna reform jämlikheten och rättvisan? Hindrar den eller begränsar rättvisan? Är det ett steg på vägen? Frågor i vardagliga val. När vi ser oss omkring. När vi tittar oss själva i spegeln och avgör vilka vi vill vara. Vad vi vill göra. Vilka rörelser vi vill tillhöra. Då fylls begreppen samtidigt med innehåll och blir verkligare. Jag vill vara på en plats och delta i processer där jag ges möjlighet att arbeta för deras förverkligande. Socialdemokraterna erbjuder en sådan. Kommunfullmäktige är en annan.

Fattigdom och ojämlikhet. Det verkliga hotet mot samhällets gemenskap, individens frihet och solidariteten i samhällskontraktet. Det utgör grogrunden för rädsla, hat och fientlighet. Den gör oss mindre än vad vi är. Fattigdomens utbredning, om ojämlikheten ökar eller minskar, definierar ett samhälles värde. Den kan mätas i absoluta tal eller som relativ jämförelse. Om vi ska höja oss över oss själva måste samhället sätta mål för dess utrotning och garantera alla medborgares rättigheter.

Klimatet. Är vår tids stora utmaning på ett mycket mer genomgripande och omvälvande sätt än vad vi tycks förstå. Internationella miljörapporter till trots. Det finns ingen möjlighet att vänta. Sätt höga och visionärt ambitiösa miljömål. Vi ska gå längst och utforska framtiden först. Infrastrukturella investeringar, omställningar av energiproduktion och konsumtion, nytänkande stadsplanering, förändrade levnads- och transportmönster samt nya teknologiska landvinningar tar oss dit. Vi bör komma till nästa internationella klimatmöte som ett levande exempel på hur man kan få det att fungera.

Jämställdheten. Den naturliga utvecklingen i ett förnuftsmässigt samhälle. Att på alla områden verka för jämställdhet och göra upp med föreställningar grundade i majoritetssamhällets konservativa värdesystem. Sträva efter ett samhälle och en vardag där alla får vara som de vill samt ges frihet och beredas utrymme att bejaka sin identitet och lust. Reformera föräldraförsäkringen, se över lagstiftning och tillämpning vad gäller våld i nära relationer och sexuellt våld, titta närmre på utbildningsplaner och vårdens riktlinjer. Stötta kvinnoorganisationer, skyddade boenden och civilsamhällesorganisationer som verkar för ökad medvetenhet och aktivism. Arbeta i skolan med ämnen som rör identitet, sexualitet, njutning och rättigheter. Grunda reformer i existerande forskning rörande kvarvarande strukturell ojämlikhet och diskriminering.

Migration. En helt ofrånkomlig utveckling och välkommen del av det alltmer globala samhället. Det är vårt mänskliga ursprung och grunden till mänsklig utveckling att vi rör på oss. Även på detta område bör Sverige gå i den globala täten, inom EU och internationellt, och visa praktiskt att det går att både tillgodose alla människors lika rättigheter, bejaka vår mänskliga rätt att röra oss fritt och förverkliga det humanistiskt riktiga i att ta emot människor som förföljs. Inom Migrationspolitiska s-föreningen har vi tagit fram ett politiskt reformprogram baserat på dessa utgångspunkter. Politiken bör utformas i samarbete med civilsamhällets progressiva krafter.

Den strukturella rasismen är verklig och intimt förknippad med vår nationella identitet. Rasismens utbredning är större än Sverigedemokraterna och Svenskarnas parti. Det krävs mycket medvetet och genomgripande arbete för att förändra detta. Reformarbetet börjar med de politiska partierna. Vidare krävs djupgående diskussioner i relation till de samhällsbärande institutioner som är satta att förvalta det statliga våldsmonopolet, inom skola, sjukvård och övrig offentlig förvaltning samt inom den privata sfären. Vi måste ställa tydliga krav och genomföra reformer.

Välfärden. Samhället har inte råd med privata aktörer med vinstintresse inom den offentliga välfärden. En samstämmig forskning visar på dess destruktivitet. Det minskar den individuella friheten, begränsar den enskildes rätt, ökar klyftorna och splittrar samhället. Vare sig skola, sjukvård, eller äldreomsorg ska vara en tummelplats för privata företag. Dessa samhällsbärande verksamheter ska vara offentligt finansierade, drivna utifrån ett samhällsintresse och ha individens potential, behov och rättigheter i fokus.

Världen. Den verkliga innebörden av att vi lever i en global tid tycks inte ha fått fäste. Det verkligt ömsesidiga beroende som detta skapat vill vi inte se eller ta fullt ansvar för. Kanske för att vi även i de globala kontakter som bygger detta nätverk förhåller oss till varandra som individer på samma sätt som vi alltid gjort och får svårt att se de större sammanhangen? Klimatet talar däremot ett generellt språk och lämnar ingen del av jorden oberörd. Ingenstans finns skydd att få. Migrationsströmmarna tar världen till oss och oss ut i världen. Antingen det är på grund av krig, svält, fattigdom, studier eller ren nyfikenhet. Kapitalet rör sig också obehindrat och allt snabbare och kräver en samhällelig motkraft då det är flyktigare och mer abstrakt än någonsin. Det enda som egentligen är lokalt är våra folkvalda församlingar och vår ibland alltför snäva sinnevärld.

Sverige ska engagera sig och tala med tydlig och säker röst i mötet med såväl aktuella katastrofer som att argumentera för alternativa globala lösningar. När Gaza, Syrien, södra Kurdistan och Ukraina brinner, när Sudan, Somalia och Libyen faller samman behöver vår röst höras i kraftiga ordalag och hjälp och resurser ställas till förfogande.

Vi behöver därför visa ledarskap genom att gå före inom alla de områden där vi uppmanar världen att förändra sig: klimatet, migrationen, jämlikheten, teknologin och demokratin. Gå långt före och inte vänta på att andra ska gå med. Kraften av att visa att det är möjligt ska inte underskattas. Svensk utrikespolitik ska vara aktiv och tydlig. Präglas av alla människors och staters lika rätt och jämlikhet. Verka emot den dubbla standarden i tillämpningen av internationell rätt. Verka mot krig och aggression och för FN: s roll som medel för konfliktlösning.

Stockholm. Som Sverige i världen ska Stockholm visa vägen nationellt och globalt. Vi ska gå före. Vi ska verka för en sammanhållen stad genom att investera i ytterstadens bostäder, fritidsaktiviteter, kulturverksamheter och skolor. Vi ska ha de högst satta miljömålen och förverkliga dem genom utökade investeringar i tunnelbana, buss, pendeltåg, cykelbanor, en bilfri innerstad, innovativa energilösningar och underlätta för förändrade konsumtions- och produktionsmönster och vi ska radera skillnaderna i livslängden mellan tunnelbanelinjens stationer.

Vi ska föra en aktiv bostadspolitik och bygga billigare hyresrätter för vilket vi måste se över bostadsmarknaden och byggnadsföretagens villkor. Ett nytt och innovativt miljonprogram bör sjösättas. Vi ska sätta grönområden och närheten till grönområden högt för alla stockholmare samt tillgång till fritidsaktiviteter och andra rekreationsområden.

Socialdemokraterna. Jag tror att den enskilt största interna reformen för att återfå folkets förtroende för de folkvalda är genom att ge sig ut och tala med medborgarna och revitalisera de dagliga partiarbetet. Se över organisationen och gör det lättare att organisera sig och vara med och påverka, sök kreativa lösningar på problem kopplat till deltagande, inflytande och makt. Se över representationen inom partiet och fortsätt arbetet med att öka dess mångfald.

En viktig reform skulle även vara att se över ersättningsnivåerna för förtroendevalda på de allra högsta posterna, våra offentliga företrädare. Sätta ett tak som inte ligger alltför högt i lönespannet och i dagsläget gör politiker till höginkomsttagare och låta den öka med inflationen men inte över den. Vi bör ha förmåner som är rimliga för att kunna utföra det politiska värvet men det ska inte finnas något tvivel om att de som representerar partiet och svenska folket gör det för att det brinner för politisk förändring. Vi bör inte vänta på de andra partierna utan införa generella regler för alla partiets förtroendevalda enligt ett framtida nationellt snitt. Gör i samma anda partiets finansiering helt öppen.

Personliga drivkrafter och perspektiv. Jag tror på politiken och dess möjligheter. Jag tror att vi tillsammans måste göra det som måste göras. Jag är övertygad om att även vår tid är drömmarnas och visionernas tid. Utan dem står vi utan riktning. Den demokratiska socialismens reformer kräver utopier att ta sikte på. Där finns också viljan att vara med och ta ansvar. Att arbeta för något jag tror på tillsammans med andra som tror på samma sak.

Detta går givetvis att göra på en hel rad sätt. Vi väljer vår plats och vårt förhållningssätt i detta spel om makt, tolkningsföreträde och tankeutrymme. Utanför parlamentet och inom, genom organisationer, personlig drivkraft och prestation, i ett fackförbund, i ett parti, i en proteströrelse, ditt yrke, ditt konstnärliga uttryck, dina texter eller genom den du är i mötet med andra. Jag är engagerad i både flyktingrörelsen, i facket och i socialdemokraterna. Svensk arbetarrörelse har en stolt historia och tradition och är fantastiskt och unikt bred i sin organisering genom alla de organisationer som utgör den. Samtidigt finns det mycket att göra och vi behöver förändra oss för att fortsätta vara relevanta för människors engagemang. Jag har också valt mitt yrke utifrån engagemang.

På många sätt känns det som att det är dags. Att tiden har kommit för att se hur det är att kandidera, att ställa sig på en scen, hur liten den än är och tala inför andra. Valen som vi står inför om knappt tre veckor och det vi genomförde i våras är och var viktiga.

Demokratin, deltagandet och organiseringen är mål, medel och samhällsform. Den demokratiska socialismen, feminismen och anti-rasismen utgör grundläggande strukturella perspektiv för att förstå vad som utgör grundstommen i vår samtids maktstrukturer. Det förklarar dess mest grundläggande underordning och bär på nycklarna för kollektiv frigörelse. Det bör vara samhällets strävan att begränsa och kontrollera kapitalismens handlingsutrymme och ta sikte på klassamhällets och övrig underordnings stegvisa avskaffande. Drömmar vävda därav skapar de nödvändiga förutsättningarna för rättvisa, frihet och jämlikhet. Reformismen och parlamentarismen är det pragmatiska förhållningssättet för detta enträgna arbete.

Nu. Jag kommer inte ifrån känslan av att tiden rinner ifrån oss. Vi behöver förändring, nya perspektiv och handlingsplaner. Vi har inte råd med fyra år till av borgerlig politik. Att tolv år skulle vara för mycket och att samhället inte skulle tåla det.  Att åtta redan är det. Något har redan gått sönder. Fascismen sprider sig. Nazister håller tal på Palmes scen i Almedalen. Vi har så mycket positivt, progressivt och konstruktivt vi måste uträtta. Vi kan inte gå åt motsatt håll.

Det här är ett personligt och högst ofärdigt valmanifest. En förklaring kanske mest för mig själv, men har ni läst hela vägen hit känner vi varandra bättre.

Lämna en kommentar

Filed under Från Sydafrika

Valanalys Sydafrika

DAGENS ARENA: Svagare allianser på en ny spelplan förändrar förutsättningarna för ANC i Sydafrika. Det kommer i längden att vara bra för landet. 

I onsdags gick det demokratiska Sydafrika till val för femte gången. Med i princip alla röster räknade står det klart att ANC sitter tryggt kvar vid makten även denna gång, med över sextio procent av rösterna. Många har trott att stödet skulle minska mer kännbart i detta val. Men varken utmanarna från vänster, höger eller förstagångsväljarnas historielöshet rubbade partiets ställning.

I rapporteringen här hemma framstår Sydafrika ibland som ett land på väg mot diktatur. En kokande kittel som riskerar att explodera. I toppen styr ett allt mer maktfullkomligt och korrupt ANC som svikit sina ideal och sitt folk. Att så stor andel av befolkningen ändå väljer att lägga sin röst på ANC blir utifrån ett sådant perspektiv oförståeligt.

För det första behöver vi slå fast att ANC är mer än sitt toppskikt. Större än president Jacob Zuma och hans skrytbygge till privatbostad, Nkandla.

Landets problem ska inte sopas under mattan eller förminskas. Låt oss vara tydliga med att Sydafrika står inför gigantiska utmaningar. Ojämlikheten ökar. Närmare hälften av befolkningen är arbetslös och lever i fattigdom. Utbildningsnivån är katastrofalt låg. Våldet, speciellt mot kvinnor, är utbrett och brutalt. Korruptionen finns på alla nivåer och i alla sektorer. Det råder stor brist i tillgången på social service och infrastruktur. En hiv- och aidsepidemi tvingar landets sjukvård på knä.

Det finns dock mycket som talar för att Sydafrikas utmaningar är just landets och inte partiets.

ANC:s historiska roll lyfts ofta fram som den avgörande framgångsfaktorn. Det är sant att Sydafrika än så länge är lojalt med den politiska rörelse som representerar frigörelsen från rasförtryckets apartheid. Men en viktigare förklaring till ANC:s valframgångar sedan 1994 är att man inte har stått passiv inför dessa svårigheter. Tvärtom baserar man hela sitt förtroendekapital på att aktivt vårda sin historiska roll. Valkampanjen byggde på detta budskap.

Varje regering sedan 1994 har lagt en mycket stor andel av statsbudgeten på olika former av sociala program och socialt stöd. Utan dessa investeringar hade fattigdomen varit än värre. Över tre miljoner hus har byggts och distribuerats till fattiga familjer. Tillgången till el och vatten som subventioneras för de fattigaste och har mångfaldigats. Antalet elever inom utbildningens alla nivåer har ökat dramatiskt. Den svarta medelklassen har fördubblats. Man har byggt upp världens största sjukvårdsprogram för att hantera världens högsta antal hivpositiva.

Det är politiska reformer som känns och syns för miljontals fattiga och marginaliserade familjer.

ANC förlorade som förväntat inte detta val. Och sitter troligtvis säkert även efter nästa. Men valrörelsen och debatten var annorlunda den här gången. Det historiska minnet bleknar sakta och ANC:s kampanjslogan kan inte för all framtid vara ”lita på oss!”. Om inte samhällsutvecklingen radikalt förbättras i närtid kommer partiet att få svårt att upprätthålla bilden som garant för frihet och jämlikhet.

Oppositionen växer och blir mer välorganiserad. Den utmanar på områden som tidigare var klassisk ANC-mark. Democratic Alliance (DA) gick framåt med nästan fem procentenheter. De nybildade partiet Economic Freedom Fighters blev tredje största parti med över sex procent.

Mer betydelsefullt ändå är kanske kritiken som växer inifrån. Fackföreningsrörelsen, ANC:s viktigaste allierade, står splittrad i sitt stöd. Den trepartsallians som styrt Sydafrika sedan 1994 är hotad. Sammanfaller dessa olika processer med varandra kan förändringen komma snabbt. ANC backar i fem av nio provinser och fortsätter att gå bakåt i Västra Kap som redan förlorats till DA.

Den sydafrikanska politiken har förändrats efter Nelson Mandelas bortgång. Spelplanen är större. Reglerna inte lika givna. Allianserna inte lika starka. Tillståndet i någon mening mer normaliserat. Det är en naturlig politisk process och i längden bra för Sydafrika.

Ursprungligen publicerad i Dagens Arena 20140509.

Lämna en kommentar

Filed under Från Sydafrika, Tankar om samhället

Är makten verkligen omvänd i Sydafrika?

Igår kunde man läsa om Louis, Diane och deras lilla familj i en vit kåkstad i Aftonbladet. De lever i ett träskjul under fattigdom. De har svårt att klara sig varje månad om det inte vore för donationer från frivillig organisationer. De är ett nytt fenomen i Sydafrika. Fattiga vita. På så sätt har det också nyhetsvärde. Men tonen i artikeln är provocerande och det är svårt att tolka Wolgang Hanssons ärende som annat än sensationssökande.

Det hade till att börja med varit på sin plats att ge artikeln en korrekt inramning. Att påtala och beskriva den rasistiska och strukturella underordning som fortfarande råder i Sydafrika. De verkliga följderna av Apartheids arv. Omkring 25 miljoner människor eller hälften av Sydafrikas befolkning lever i fattigdom. Den nästan lika stora andel som är arbetslösa. De miljontals människor som lever i Sydafrikas kåkstäder. Våldets utbredning. Utbildningens, sjukvårdens och den samhälleliga servicens brister och djupa ojämlikhet. Medellivslängd. Vad gäller alla dessa områden och människor så gör sig Apartheid fortfarande gällande. En absolut majoritet av ojämlikhetens offer är svarta.  Framförallt på landsbygden i de tidigare bantustaterna.

Den politiska makten i Sydafrika har bytt händer sedan demokratin vanns men den ekonomiska makten är i stort sätt orörd. Framväxten av en svart medelklass går långsamt. Sydafrika är ett av världens mest ojämlika länder och skiljelinjen går fortfarande i huvudsak mellan svarta och vita. Det finns en otrolig mängd statistik som belägger detta.

Det är givetvis en intresseväckande och kittlande vinkel. Landet som ställdes på ända. Rasismen som bytt skepnad. Svarta rika i lyxiga bilar. Vita kåkstäder. Svarta förmän och chefer som sparkar maktlösa vita. Fattigdom är givetvis också alltid oerhört sorgligt oavsett vem det drabbar. Men att som Wolfgang Hansson med undanhållande av information och ledande frågor låta påskina att Sydafrika är ett land som vänts ut och in är ohederligt och tendentiöst. Det är att låta verkligheten träda tillbaka för en smaskig rubrik ”Makten är svart – och misären vit”.

 

Lämna en kommentar

Filed under Från Sydafrika, Tankar om samhället

Nkandla – ett sagoslott för de mäktiga

Kostnaden för president Zumas hem i provinsen KwaZulu Natal uppgår till närmre en kvarts miljard rand. Det är en ofattbar summa i ett land där mer än hälften av befolkningen lever på mindre än 500 kronor i månaden. Men som så ofta i Sydafrika handlar debatten inte längre om sakfrågan

Detta gigantiska bostadsområde innehåller flera bostadshus. Det är fyllt av allehanda bekvämligheter, säkerhetslösningar, sjukhus, helikopterplatta, affärer. Utanför dess murar finns ingenting.

Det är hans privata hem. Alltså inte investeringar som görs för ämbetets skull utan för Jacob Zuma själv när han drar sig tillbaka. I Sydafrika faller du under statens beskydd som tidigare president under resterande delen av ditt liv. De tre presidenter som hittills omfamnats av detta har därför även de fått se sina hem säkerhetsuppgraderas. Men till en bråkdel av priset.

Justitieombudsmannen Thuli Madonsela släppte nyligen sin granskning av bygget. Inga direkta lagbrott står att finna. Presidenten har däremot misslyckats i sitt uppdrag att skydda det allmännas intresse slår hon fast. ANC väljer då att gå till attack. Till skydd för sin ledare och president. Misskrediterar Madonsela. Försöker politisera debatten. Hävdar att en del av kritiken har rasistiska undertoner. Menar att uppgraderingen är rimlig och försvarbar. Att det inte legat i presidentens händer. Famlar aggressivt.

Men det centrala i historien. Det osmakliga i att rättfärdiga den enskildes rätt i ett land med så gigantiska utmaningar. Om detta säger man ingenting. Man tror sig kunna försvara detta slöseri och samtidigt stå med näven knuten i luften och tala om arbetarnas rättigheter, de fattigas frihet och ojämlikhetens gissel.

Det är som ett historiskt tema. Ledare som släpper taget om verkligheten så pass att de tror sig äga rätt till statens och det offentligas medel. Att de skatter som samlas in på något sätt tillhör dessa representanter, detta ledarskikt. Beroende på hur den sittande regeringen hanterar den pågående krisen så riskerar president Zuma nu att sälla sig till en samling mindre trevliga exempel på detta.

Genom historien har en sådan attityd tagit den groteska formen av strålande palats, delar av städer har raserats för att ge plats åt tiotusentals rum, statskassor har öppnats för privata semestrar, förgyllda inredningar, bilsamlingar och shopping. Ett fartyg på en tomt.

Förkärleken för självförhärligande framkommer kanske som allra tydligast i dessa byggnadsverk och de inredningar som dessa ledare låter bygga åt sig själva och sina familjer.

I demokratins tidevarv har det också påfallande ofta föregått deras fall.

 

Lämna en kommentar

Filed under Från Sydafrika, Tankar om samhället

Avslut

Vända blicken. Inte helt bort men nästan. Stå i centrum i ena stunden och i periferin i andra. Det är svårt. Livet är sådant. Fyllt av tillfällen då vi säjer hej då. På besök i någon mening.

Det finns något trösterikt i att dessa avslut också bildar byggstenar i vårt liv. Att vi blir dessa upplevelser och relationer. Precis på samma sätt som de numera uttjatade bilderna av mindre bilder. Glättiga porträtt som skapas av tusen ansikten. Under ytan ligger något gömt. En insikt om vårt jags relativitet och omformning. Som en bit lera på en drejskiva. Under förändring av andras händer.

Jag har i flera texter försökt greppa avskedet till den här platsen. Själva behovet av att skriva om alla tankar är i sig en signal om erfarenhetens betydelse antar jag. Det är som om det skulle förminskas om de inte fastnade i skrift. Det mildrar också avskedet något och gör det förståeligt.

Så jag säger hej då och hej då igen. Jag dansar med vänner och skrattar. Vi säger att det är sista gången. Vi säger att det inte är sista gången fast vi inte vet om det är sant. Vi hoppas ibland. Vi tänker att minnet är kvar. Vi kanske delar känslan av att minnet är kvar. Det är vår tillflyktsort. Min i alla fall.

Det känns inte alltid. Inte med alla. I avskedet märks det vilka som betytt något. Vilka som kommer att ta en större plats i det där självporträttet av ansikten som också är mitt. Så vi säger hej då ännu en gång. Vi kommer inte att ses på länge.

Jag ser mig omkring i det där kvarteret. I den där staden. Jag vet att jag inte kommer att återvända förrän långt senare. Då ansikten, hus, stadsdelar och personligheter redan är långt borta.

Lämna en kommentar

Filed under Från Sydafrika, Vardagsbetraktelser