Category Archives: Tankar om samhället

Nyvalet handlar om grundläggande värden

FLYKTINGBLOGGEN. Det kommer att hållas nyval i Sverige för första gången på 57 år. Sverigedemokraterna, med beredvillig assistans av allianspartierna, gavs möjlighet att diktera Sveriges politiska öde. Ett nyfascistiskt parti, med rötterna i vit maktrörelsen har getts avgörande inflytande över vår framtid.

De växlade in sina 800 000 röster så fort chansen gavs. Allt på ett kort. De krävde inflytande i demokratins namn. En minoritet på 13 procent. Trots att valet förlorats skulle deras politik beredas plats. En märkligt omvänd logik.

Från att nyss ha bedrivit en valrörelse där man tonat ner sin rasistiska image släpper Sverigedemokraterna nu fram sin politiska själ. Ingen fråga är viktigare än att begränsa invandringen. Det är viktigare än stabilitet i Sveriges riksdag, skatter och a-kassa. Det är själva urkällan och de vill därför att det stundande valet ska bli en folkomröstning om invandringen till Sverige och om svenskhet. Det finns en hel del i vårt europeiska grannskap som pekar på att ett nyval också är taktiskt riktigt för dessa partier. Deras väljare räds inte oordningen, är värderingsmässigt fasta i sin övertygelse och drivs av en oro över ett samhälle i förändring.

Inför budgetomröstningen den 2 december höjdes röster inom båda blocken som pekade på de omedelbara, kortsiktiga vinsterna av att samarbeta med Sverigedemokraterna. Majoritet. Trygghet. Stabilitet. Allt detta i ett förföriskt utbyte mot bara lite hårdare tag och lite högre murar. Lockropen viskar. För allas skull. För pensionärerna. För Sverige. Vi har ju inte råd. Och de kommer helt säkert att höras även fortsättningsvis.

Oavsett om den nyvalsrörelse vi nu går in i till största del kommer att präglas av frågan om stabilitet, regeringsduglighet och ekonomi, eller om invandringens kostnader så har konfliktlinjen redan dragits upp. Mellan blocken, partierna och inom dem.

Det är ett på djupet värderingsmässigt och ideologiskt val. Om rasism och rasistiska rörelsers inflytande. Och dess motsats.

Inlägget ursprungligen publicerat på Flyktinbloggen 20141209.

Lämna en kommentar

Filed under Tankar om samhället, Valår

Vart tog migrationsministern vägen?

FLYKTINGBLOGGEN Det blir ingen ny migrationsminister i den rödgröna regeringen. Istället inordnas verksamhetsområdet under Justitiedepartementet och ligger som en påhängstitel till nytillträdde justitieministern Morgan Johansson. Det gör mig förbryllad och oroad.

Det finns en uppenbar och allmän risk att frågor som inte ges ett eget departement inte heller prioriteras i samma utsträckning. De försvinner istället bland andra frågor och ges underordnad betydelse i relation till ministerns huvudsakliga ansvarsområde. Med flera frågor på bordet måste man välja och ibland välja bort. Migrationsfrågorna hamnar i skymundan, samtalen hinns inte med och debatter tas inte. Diskussionen avstannar. Det riskerar att bli svårare att etablera kontakt, utveckla samtals- och samarbetsformer och aktivt driva frågan inom EU och internationellt.

Den kanske största effekten av att inte ha en minister med specifikt ansvar för denna centrala fråga rör kanske just relationerna med civilsamhället och migrationsrörelsen. Kommer det finnas tid och utrymme att utveckla och fördjupa mötesforum, samtal, analys och diskussion?

Det faktum att just Justitiedepartementet tar över frågan är i och med den förändring som genomfördes 2006 och som resulterade i etablerandet av migrationsdomstolarna under förvaltningsrätten, i någon mening logisk. Justitieministern har ansvar för hela det juridiska systemet. Samtidigt avpolitiseras frågan ytterligare och standardsvaren som vi vant oss vid under Tobias Billströms ledning riskerar att bli ännu vanligare; ”i och med den nya ordningen inom migrationspolitiken är det där inte längre än politisk fråga”.

Så osynliggörs den politiska ledningen och en debatt som man än så länge varken vet hur eller har bestämt sig för om man ska ta, trycks undan. Det i dagsläget så viktiga i att återta problemformuleringen, bejaka en annan omvärldsanalys och titta på behov, kostnader och resurser på ett nytt sätt missas då. Andra röster, reaktionära, konservativa och hatiska tillåts träda i dess ställe.

Min oro är kanske obefogad. Förändringen innebär kanske tvärtom att migrationsfrågan på detta sätt ges större tyngd och genomslagskraft. Med migrationsfrågan tryggt inhyst i Justitiedepartementet så lyfts frågan från ett sidodepartement rakt in i maktens och därmed möjligheternas centrum. Det utvecklas kanske nya tankar kring de löften som utfästs om att driva frågan om lagliga vägar, om att styra upp det utnyttjande som pågår inom ramen för arbetskraftsinvandringen, om hur vi kan värna asylrätten i denna omvärld. Sverige driver kanske på för att sticka ut hakan till skydd för människors rätt i en samtid präglad av rädsla och fördomar.

Kanske. Jag hoppas det.

Artikeln ursprungligen publicerad 140810

Lämna en kommentar

Filed under Migrationspolitik, Tankar om samhället, Valår

Blandade känslor är en underdrift

Vi vann. Men förlorade samtidigt. Det gick inte riktigt att vara glad igår. Jag ville det så gärna efter den fantastiska kampanj vi genomfört tillsammans men Sverigedemokraternas framgångar talar direkt till mig och min familj. Det berör mig personligen. Det handlar om mitt barns framtid. Vi bör diskutera förklaringar och möjligt handlingsutrymme och låt oss börja att med klar blick konstatera att ett rasistiskt parti fick 789 112 röster och 49 mandat i riksdagen. De går fram i hela Sverige och i alla åldrar.

Deras grogrund är misstro, rädsla, vidgade klassklyftor, växande ojämlikhet och en generell avsaknad av samhällsvisioner som bär. Alliansprojektet har drivit på denna samhällsutveckling neråt under åtta år. Och vi socialdemokrater har varit idépolitiskt märkligt valhänta när det gäller att möta densamma.

Samtidigt kan vår förklaring val efter val på Sverigedemokraternas framgångar inte ständigt stanna vid att dem kanske är ett rasistiskt parti men deras väljare är det inte. Då missar vi något väsentligt och därmed även möjligheten att aktivt bemöta det. Vi avfärdar inga andra partiers väljare på det sättet. Analysen av Socialdemokratins med- och motgångar har inte som utgångspunkt att stora delar av väljarkåren inte delar vår samhällsanalys och inte egentligen tror på vårt politiska programs föreslagna lösningar. Om vår politiska analys ger för handen att Sverigedemokraternas parti, dess organisation och politiska idéer i grunden är rasistiska så är ju rimligtvis även en stor del av dem som stödjer partiet det. Liksom för andra partier är väl inte alla Sverigedemokraternas väljare övertygade rasister men vad har vi egentligen för skäl att avfärda deras val med med komplexa socioekonomiska argument? Jag menar att det är viktigt för hur vi bemöter deras framgång och bekämpar dem.

Först och främst behöver vi sjösätta reformer som konkret och rent faktiskt förändrar folks vardag i staden och på landsbygden, i syfte att återupprätta välfärdsstaten, minska arbetslösheten, åtgärda ojämlikheten på arbetsmarknaden och kraftigt reducera samhällsklyftorna.

Samtidigt och trots det komplicerade förhandlingsläge som tvingar till kompromisser som vi nu befinner oss i måste Socialdemokratin offensivt våga tro på och vidareutveckla våra visioner om en mer jämlik, rättvis och solidarisk värld fullt ut. Orka formulera en dröm som klarar av att bära ett framtida samhällsbygge och staka ut en väg att samla medborgarna kring. En vision som inkluderar vår tids stora utmaningar och formulera dess svar: miljön, migrationen och jämställdheten. Vi måste orka ta striden om perspektiven och våga lita på att det bär.

Men för att begränsa Sverigedemokraternas framgångar räcker inte bara det, vi måste även utveckla vårt antirasistiska arbete, med stöd av dessa nyformulerade visioner, och idogt kämpa för att trycka tillbaka dessa krafter. Arbetarrörelsen har här en central roll att spela. Det utbildningsarbete och den organisering som påbörjats inom LO måste fortsätta och utvecklas och vi behöver ta tillvara den folkrörelse som återupplivats i samband med denna valrörelse. Låt oss ta tillvara alla de miljontals samtal vi fört och ha dem som en utgångspunkt för att vitalisera partiarbetet och åter komma riktigt nära väljarna. Möta dem i deras oro och argumentera emot rasism och främlingsfientliga antaganden.

Vi vann men det är nu det verkliga arbetet börjar.

 

1 kommentar

Filed under Tankar om samhället, Valår

Dagen efter. Ljus och mörker

I Pristina, Kosovo. Kändes skönt att lämna landet på något sätt. Få lite perspektiv. Läser samtidigt allt som finns om valet. Det har ju sagts många gånger redan. Att resultatet ger en känsla av hopp och rädsla på samma gång. Det var ett vägskäl. Ett jordskred. Men vi gick åt båda hållen samtidigt. Hoppet tändes och hatet spred sig.

Rasisterna vann i Storbritannien, Frankrike, Danmark, Grekland. De vann stora framgångar och vädrar morgonluft. Segerrusiga kommer de att kunna förstöra mycket. Man rider på en våg av besvikelse i sviterna efter krisen men deras framgångar förklaras inte enbart med detta. Deras berättelse appellerar till något i dagens Europa. Som ett varmt och tryggt rum för folk att sjunka tillbaka in i. Stänga dörren. Där man känner igen sig och kan bona in sig.

De progressiva krafterna gick samtidigt framåt i Sverige. Feminismen, klimatet och jämlikheten vann mark. Vår konservativa och nyliberala regering gick bakåt. Vårt högerextrema parti gick framåt, men inte lika kraftigt som på andra håll. För första gången någonsin är inte högern näst största parti.

Bilden är varken entydig eller nattsvart.

Ideologi och värderingar fick mer uppmärksamhet i detta val. I den diskussionen har mittens vardagliga kalkyler mindre att erbjuda. Socialdemokraterna höll mark men tangerade nästan ett historiskt lågt resultat. Ute i Europa föll systerpartier som käglor. Det borde vara progressiv vår nu men vi har svårt att få till det. Att växa. Vi bör dra lärdomar av detta. Inse att det är dags att vi på allvar formulerar en dröm och en utopi för det framtida, demokratiskt-socialistiska projektet. Präglad av tidens stora utmaningar. Jämlikheten. Solidariteten. Miljön. Migrationen. Jämställdheten. Mot vilket reformerna kan ta sikte. De politiska projekten utformas. Motbilder som vi kan hålla upp och kontrastera mot de blå och brunas andefattiga, destruktiva idéer.

Vi kan inte begränsa oss till praktiska lösningar på dagens arbetslöshet, sjunkande skolresultat och växande ojämlikhet. Vi måste, som de som grundade arbetarrörelsen, orka lyfta blicken bortom dagens oro och låta fantasin möta framtiden. Så att vi återigen blir ett positivt, optimistiskt parti med sikte mot något bättre. Då är vi som bäst. Då ingjuter vi hopp. Då blir praktiska och vardagliga lösningar visionära. Då blir reformism och pragmatism meningsfullt.

Och det finns bara ett sätt att förhålla sig till det organiserade hatet och föraktet just nu. Det är att fortsätta mobiliseringen som nu pågår. Att vi vänder ryggen. Protesterar vid arbetsplatser. Diskuterar politik igen. Knackar en dörr. Deltar i torgmöten. Demonstrerar. Högerns och fascismens frammarsch är djupt obehaglig och skrämmande. Motståndet är samtidigt något av det vackraste vi sett i Sverige. Det är som om det ena ger det andra. Vi kan använda det. Drömma igen. Ta några första steg. Vi kan bygga och vinna.

Lämna en kommentar

Filed under Tankar om samhället, Valår

Valanalys Sydafrika

DAGENS ARENA: Svagare allianser på en ny spelplan förändrar förutsättningarna för ANC i Sydafrika. Det kommer i längden att vara bra för landet. 

I onsdags gick det demokratiska Sydafrika till val för femte gången. Med i princip alla röster räknade står det klart att ANC sitter tryggt kvar vid makten även denna gång, med över sextio procent av rösterna. Många har trott att stödet skulle minska mer kännbart i detta val. Men varken utmanarna från vänster, höger eller förstagångsväljarnas historielöshet rubbade partiets ställning.

I rapporteringen här hemma framstår Sydafrika ibland som ett land på väg mot diktatur. En kokande kittel som riskerar att explodera. I toppen styr ett allt mer maktfullkomligt och korrupt ANC som svikit sina ideal och sitt folk. Att så stor andel av befolkningen ändå väljer att lägga sin röst på ANC blir utifrån ett sådant perspektiv oförståeligt.

För det första behöver vi slå fast att ANC är mer än sitt toppskikt. Större än president Jacob Zuma och hans skrytbygge till privatbostad, Nkandla.

Landets problem ska inte sopas under mattan eller förminskas. Låt oss vara tydliga med att Sydafrika står inför gigantiska utmaningar. Ojämlikheten ökar. Närmare hälften av befolkningen är arbetslös och lever i fattigdom. Utbildningsnivån är katastrofalt låg. Våldet, speciellt mot kvinnor, är utbrett och brutalt. Korruptionen finns på alla nivåer och i alla sektorer. Det råder stor brist i tillgången på social service och infrastruktur. En hiv- och aidsepidemi tvingar landets sjukvård på knä.

Det finns dock mycket som talar för att Sydafrikas utmaningar är just landets och inte partiets.

ANC:s historiska roll lyfts ofta fram som den avgörande framgångsfaktorn. Det är sant att Sydafrika än så länge är lojalt med den politiska rörelse som representerar frigörelsen från rasförtryckets apartheid. Men en viktigare förklaring till ANC:s valframgångar sedan 1994 är att man inte har stått passiv inför dessa svårigheter. Tvärtom baserar man hela sitt förtroendekapital på att aktivt vårda sin historiska roll. Valkampanjen byggde på detta budskap.

Varje regering sedan 1994 har lagt en mycket stor andel av statsbudgeten på olika former av sociala program och socialt stöd. Utan dessa investeringar hade fattigdomen varit än värre. Över tre miljoner hus har byggts och distribuerats till fattiga familjer. Tillgången till el och vatten som subventioneras för de fattigaste och har mångfaldigats. Antalet elever inom utbildningens alla nivåer har ökat dramatiskt. Den svarta medelklassen har fördubblats. Man har byggt upp världens största sjukvårdsprogram för att hantera världens högsta antal hivpositiva.

Det är politiska reformer som känns och syns för miljontals fattiga och marginaliserade familjer.

ANC förlorade som förväntat inte detta val. Och sitter troligtvis säkert även efter nästa. Men valrörelsen och debatten var annorlunda den här gången. Det historiska minnet bleknar sakta och ANC:s kampanjslogan kan inte för all framtid vara ”lita på oss!”. Om inte samhällsutvecklingen radikalt förbättras i närtid kommer partiet att få svårt att upprätthålla bilden som garant för frihet och jämlikhet.

Oppositionen växer och blir mer välorganiserad. Den utmanar på områden som tidigare var klassisk ANC-mark. Democratic Alliance (DA) gick framåt med nästan fem procentenheter. De nybildade partiet Economic Freedom Fighters blev tredje största parti med över sex procent.

Mer betydelsefullt ändå är kanske kritiken som växer inifrån. Fackföreningsrörelsen, ANC:s viktigaste allierade, står splittrad i sitt stöd. Den trepartsallians som styrt Sydafrika sedan 1994 är hotad. Sammanfaller dessa olika processer med varandra kan förändringen komma snabbt. ANC backar i fem av nio provinser och fortsätter att gå bakåt i Västra Kap som redan förlorats till DA.

Den sydafrikanska politiken har förändrats efter Nelson Mandelas bortgång. Spelplanen är större. Reglerna inte lika givna. Allianserna inte lika starka. Tillståndet i någon mening mer normaliserat. Det är en naturlig politisk process och i längden bra för Sydafrika.

Ursprungligen publicerad i Dagens Arena 20140509.

Lämna en kommentar

Filed under Från Sydafrika, Tankar om samhället

Partiledardebatter och Sverigedemokraternas tolkningsföreträde

FLYKTINGBLOGGEN: I söndags var det partiledardebatt igen. På var sin sida ställs de upp. Två lag har de reducerats till, regeringen och oppositionen. Med Sverigedemokraterna på oppositionens sida men ändå lite vid sidan av. Som vågmästare har de mycket makt i riksdagen och ges ofta samma roll i dessa debatter. Framförallt får de alla frågor som har att göra med migration.

Rörelsefriheten inom EU ska diskuteras. Fokus är tiggarna på gatorna. Romer från Rumänien. Anna Hedemo och Mats Knutsson vänder sig efter att ha presenterat frågan till Jimmie Åkesson. Vad tänker du när du ser tiggarna? Jimmie Åkessons rasistiska, protektionistiska, osanna och populistiska åsikter tillåts sätta tonen. Alla de andra partiledarna måste förhålla sig till vad han sagt och tyckt i frågan.

Det är uppenbart för alla att detta spelar roll för diskussionen och samtalets karaktär. Sverigedemokraterna utses till uttolkare kring migrationens natur och konsekvenser. När det i själva verket är tvärtom. De skriker högst men de skriker sådant som förvränger sanningen, skapar fantasimonster och spär på förakt och fördomar.

Tolkningsföreträdet. Det är historiens underström och kärnan i varje debatt. Den världsbild som tillåts definiera och sätta ramarna för diskussionen är givetvis avgörande för vilka åsikter som kommer fram och vilken trovärdighet de ges. När Sverigedemokraternas snäva omvärldsanalys sätter tonen blir samtalet också därefter. Förenklat. Osant. Aggressivt.

Varför gör SVT så? Är det av ängslighet, för att inte på något sätt riskera att anklagas för partiskhet eller osynliggörande? Kanske är man aningslös. Mp får frågorna om miljön och klimatet. Rasisterna frågan om migration och EU:s rörlighet. Fp första ordet om skolan och M ges tillfälle att ge sin syn på ekonomin. Mycket talar dock för att SVT gör det för debattens skull. Man vill se känslor, helst raseri. Som hetsare av hundar och tuppar. Någon ska provoceras att säga något klumpigt och oförsiktigt. Så skapas spänning och nyheter. Och så förminskas också debatten och tanken. Så spelar SVT Sverigedemokraterna i händerna och bereder dem oförtjänt med utrymme.

Det spelar även roll för samhällsklimatet i stort. Det som just nu hårdnar och kallnar. Det är sorgligt att public service ambitioner inte är större. Det är också farligt.

Ursprungligen publicerat på Flyktingbloggen 20140507.

Lämna en kommentar

Filed under Migrationspolitik, Tankar om samhället, Valår

Är makten verkligen omvänd i Sydafrika?

Igår kunde man läsa om Louis, Diane och deras lilla familj i en vit kåkstad i Aftonbladet. De lever i ett träskjul under fattigdom. De har svårt att klara sig varje månad om det inte vore för donationer från frivillig organisationer. De är ett nytt fenomen i Sydafrika. Fattiga vita. På så sätt har det också nyhetsvärde. Men tonen i artikeln är provocerande och det är svårt att tolka Wolgang Hanssons ärende som annat än sensationssökande.

Det hade till att börja med varit på sin plats att ge artikeln en korrekt inramning. Att påtala och beskriva den rasistiska och strukturella underordning som fortfarande råder i Sydafrika. De verkliga följderna av Apartheids arv. Omkring 25 miljoner människor eller hälften av Sydafrikas befolkning lever i fattigdom. Den nästan lika stora andel som är arbetslösa. De miljontals människor som lever i Sydafrikas kåkstäder. Våldets utbredning. Utbildningens, sjukvårdens och den samhälleliga servicens brister och djupa ojämlikhet. Medellivslängd. Vad gäller alla dessa områden och människor så gör sig Apartheid fortfarande gällande. En absolut majoritet av ojämlikhetens offer är svarta.  Framförallt på landsbygden i de tidigare bantustaterna.

Den politiska makten i Sydafrika har bytt händer sedan demokratin vanns men den ekonomiska makten är i stort sätt orörd. Framväxten av en svart medelklass går långsamt. Sydafrika är ett av världens mest ojämlika länder och skiljelinjen går fortfarande i huvudsak mellan svarta och vita. Det finns en otrolig mängd statistik som belägger detta.

Det är givetvis en intresseväckande och kittlande vinkel. Landet som ställdes på ända. Rasismen som bytt skepnad. Svarta rika i lyxiga bilar. Vita kåkstäder. Svarta förmän och chefer som sparkar maktlösa vita. Fattigdom är givetvis också alltid oerhört sorgligt oavsett vem det drabbar. Men att som Wolfgang Hansson med undanhållande av information och ledande frågor låta påskina att Sydafrika är ett land som vänts ut och in är ohederligt och tendentiöst. Det är att låta verkligheten träda tillbaka för en smaskig rubrik ”Makten är svart – och misären vit”.

 

Lämna en kommentar

Filed under Från Sydafrika, Tankar om samhället