Category Archives: Vardagsbetraktelser

Första maj

Det är vår dag. Det är vänsterns, drömmarnas, protesternas och minnenas dag. Vi går med historien i ryggen och blickar framåt. Vi går tillsammans.

Första maj. Vi har nu vandrat varje år i snart 124 år. En generalstrejkens dag för åtta timmars arbetsdag. Det började till minne av massakern i Chicago 1886. Ett levande monument också över arbetarrörelsens segrar. En röd dag vi vann tillsammans.

I Sverige har den ibland känts som mer minne än framtid. Demonstrationstågen mer nöjda och tillfreds än otåliga, drivna och förbannade. I år är inget sådant år. I år har vi chansen att bryta med femton år av konservativt styre i Europa och åtta i Sverige.

Det sägs ibland att det är lite skillnad mellan blocken. Alltför lite kanske, men skillnad är det. Vi hade sett ett annat Europa och ett annat Sverige med vänstern vid makten. Vi hade sett mer gemensamma lösningar, mer solidaritet, mer välfärdssatsningar. Attackerna på fackföreningsrörelsen hade varit färre och motståndet mot miljöreformer mindre. Skattesänkningar och avregleringar hade fått stå tillbaka och fler drömmar om samförstånd, kollektiv och gemenskap hade formulerats.

Vi hade inte sålt ut våra gemensamma tillgångar eller varit så passiva vid ekonomiska motgångar. Vi hade satsat mer på utveckling av det gemensamma och sett en offentlig sektor där möjligheten till vinst inte varit lika stor. Arbetslösa och sjuka hade haft kvar sina omställningsstöd. Fackföreningsrörelsen hade stått starkare. Den svenska modellen hade försvarats. Det är dags att vi återigen tror på politikens vilja och möjligheter och försvarar det gemensammas värde.

I år drömmer vi lite mer på första maj. Slåss för någonting igen. Vill en annan framtid.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Valår, Vardagsbetraktelser

Protester på arbetsplatser

I morse satt tre företrädare för den fackliga rörelsen i morgonsoffan och stod upp för sina medlemmars rätt att protestera på sin arbetsplats. Kommunal, Vårdförbundet och Läkarförbundet. Media ville tvinga fram en demokratisk konflikt. Ska inte alla riksdagspartier få göra arbetsplatsbesök? Kan man göra enskilda undantag? Sverigedemokraterna tar ju tydligt avstånd från mordhoten?

Men de fackliga företrädarna stod på sig. Vart går gränsen för demokratin när demokratiska partier inte står upp för demokratiska värden? Frågade sig Sineva Ribeiro, ordförande för Vårdförbundet.

Det är något mycket fint som händer i Sverige just nu. Alla som säger ifrån. Som ställer sig i vägen i en sjukhuskorridor till trots mot sin sjukhusledning. För detta får de utstå mordhot. De kränks på nätet. Tvingas utstå rasistiska påhopp. Men de säger ifrån ändå. Brandmän, läkare, sjuksystrar som ställer sig upp på sina arbetsplatser. Elever på skolor. Som skriver brev. Blockerar entréer. För att de känner ett djupt obehag. För att de får ont i magen och blir rädda. För att mordhoten följer som ett naturligt följe på Sverigedemokraternas turné runt om i landet.

Vi är många som inte har glömt deras stöveltrampande nittiotal. Som inte har inte glömt att det bara var ett drygt år sedan SD: s toppskikt beväpnade sig på Kungsgatan i Stockholm. Hotade med ett ”vi får se vad som händer när vi kommer till makten”. Vi är många som ser vad deras företrädare propagerar för typ av åsikter på Avpixlat. Vi följer deras näthat och deras människoförakt. Vi har inte glömt och därför klingar deras upprördhet över hoten falskt. Det klingar falskt eftersom de är mycket mer måna om att göra sig själva till offer än att måna om de som blivit hotade till livet.

Det gör mig stolt och glad att vi har en sådan rakryggad yrkeskår. Att  det finns så många principfasta och modiga människor ute på arbetsplatserna. Som drar politiska gränser där media inte vågar eller vill. Som upprätthåller anständigheten. Att vi tillsammans visar att det finns ett motstånd och att vi är många.

Lämna en kommentar

Filed under Tankar om samhället, Valår, Vardagsbetraktelser

Avslut

Vända blicken. Inte helt bort men nästan. Stå i centrum i ena stunden och i periferin i andra. Det är svårt. Livet är sådant. Fyllt av tillfällen då vi säjer hej då. På besök i någon mening.

Det finns något trösterikt i att dessa avslut också bildar byggstenar i vårt liv. Att vi blir dessa upplevelser och relationer. Precis på samma sätt som de numera uttjatade bilderna av mindre bilder. Glättiga porträtt som skapas av tusen ansikten. Under ytan ligger något gömt. En insikt om vårt jags relativitet och omformning. Som en bit lera på en drejskiva. Under förändring av andras händer.

Jag har i flera texter försökt greppa avskedet till den här platsen. Själva behovet av att skriva om alla tankar är i sig en signal om erfarenhetens betydelse antar jag. Det är som om det skulle förminskas om de inte fastnade i skrift. Det mildrar också avskedet något och gör det förståeligt.

Så jag säger hej då och hej då igen. Jag dansar med vänner och skrattar. Vi säger att det är sista gången. Vi säger att det inte är sista gången fast vi inte vet om det är sant. Vi hoppas ibland. Vi tänker att minnet är kvar. Vi kanske delar känslan av att minnet är kvar. Det är vår tillflyktsort. Min i alla fall.

Det känns inte alltid. Inte med alla. I avskedet märks det vilka som betytt något. Vilka som kommer att ta en större plats i det där självporträttet av ansikten som också är mitt. Så vi säger hej då ännu en gång. Vi kommer inte att ses på länge.

Jag ser mig omkring i det där kvarteret. I den där staden. Jag vet att jag inte kommer att återvända förrän långt senare. Då ansikten, hus, stadsdelar och personligheter redan är långt borta.

Lämna en kommentar

Filed under Från Sydafrika, Vardagsbetraktelser

Ett hem någon annanstans

Tillbaka i Johannesburg. Det var länge sedan jag var där känns det som. Ändå är allt stilla. Allting har förändrats och är sig helt och hållet likt. Det är så kort tid sedan. Då bodde jag här. Nu är jag tillbaka på besök.

Jag har skrivit om att komma tillbaka förut. Om känslan av hem som kommer emot mig redan i passkön på OR Tambo. Som fortsätter på motorvägen in till stan. I mötet med välbekanta stadsbilder.

Förändring fascinerar mig. Personlig och samhällelig. Den ligger ofta i detaljerna. I små riktningsförändringar som leder oss in på en ny väg. Det sker ofta subtilt. Nästan omärkbart. Jag märker hur jag försöker fånga skiftet i flykten. Som när man sneglar in i en spegelbild i ett samtal för att få en glimt av hur man ser ut just i den stunden. I samma stund som vi försöker ändras bilden. En annan självmedveten och stilla bild möter oss. Konstlad.

Vi förändras ständigt. Omformas. Blir någon annan i mötet med andra och med nya erfarenheter. Vi märker det inte. Vi tror att vi är samma. Som om något stillnar. Ju äldre vi blir desto mer tror vi att vi stelnar. Det är givetvis inte sant. Uppmärksamheten på förändringen mattas kanske av. Det är allt.

Allt med Johannesburg och vårt liv här hade på något sätt att göra med förändring. Staden i sig rör sig ständigt. Otåligt nästan. Landet stormar och skrattar. Vi förändrades med den och dess rörelse satte vårt inre också i rörelse. Dess dynamik överfördes till oss. Smittade. Personligheten följde med och färgades. Tankar. Känslor. Idéer. Uppfattningar. Bilder och ord. Lite av Sydafrika och den här staden stannar kvar.

Så skapas ett hem någon annanstans genom dessa skiftningar. Med tiden ökar avståndet. Nära blir långt borta. Upplevelser idag ersätts med minnen och berättelser. När vi tittar tillbaka är vi redan någon annanstans. På väg. Ständigt.

Lämna en kommentar

Filed under Från Sydafrika, Vardagsbetraktelser

Koshava

Det finns en vind som heter Koshava. Den har sitt ursprung i Medelhavet och tar sig österut längs med Donau. Den drabbar städer, byar, vägar och torg på sin väg. En stark, virvlande vind. Den drog in över Belgrad i onsdags och stannade i två dagar.

Det rapporterades om närmre sextio bilar som fastnat insnöade på vägen. Det snöade alltså inte. Snön blåste upp från kringliggande fält och stängde effektivt av motorvägen.

Den tar sig in överallt. Stängd rock, mössa, vantar, långkalsonger. Skjorta och linne instoppade i byxorna. Ändå letar den sig in. Den slutar inte. Klarblå himmel. Min vän visar mig väderprognosen. Faktisk temperatur, noll grader. Upplevd temperatur, minus elva. Jag har aldrig så snabbt förlorat kroppsvärme eller fått huvudvärk av kyla. Koshava.

 

Lämna en kommentar

Filed under Vardagsbetraktelser

Hemma är det svårare att skriva

Jag har kommit hem nu. Jag trodde att utmaningen att skriva skulle ligga i uppmärksamheten och nyfikenheten. Blicken skulle grumlas. Hörseln dämpas. Intellektet trubbas av. Det stämmer kanske till viss del. Men det är inte i första hand sinnena och närvaron som blir lidande. Som gör det svårare att sätta ord på tankar och känslor. Det är närheten till livet hemma och till alla människor jag möter. Det är avsaknaden av en känsla av att ha något speciellt att berätta.

I Johannesburg var det självklart. Kanske även det en bedräglig självbild. Förmäten i någon utsträckning. Men vistelsen i Sydafrika gav tillräckligt med avstånd och speciell insikt för att vardagen skulle kännas angelägen. Berättelserna unika. Närheten till vänner, familj och potentiella besökare raderar det avståndet och placerar mig precis intill.

Det leder omedelbart till nästa hinder. I Sydafrika var alla mina vardagliga relationer på ett annat språk och mina vänner befann sig på andra sidan jorden från de som hade möjlighet att läsa mina ord. Närheten blandar och vänder upp och ner. Det är svårare att återge ett samtal när personen du pratat med kanske läser det du skriver. Känslan av att skriva något speciellt försvinner tillsammans med de föreställda åsikterna om det du skriver. Jag blir mer sårbar. Det öppnar fler och nya dörrar. Det blir intimare.

Fler val behöver göras om vad som ska ingå och inte i en text. I en berättelse. Det är inte nyfikenheten som är markant mindre. Det är avståndet som har krympt. Och intima berättelser kräver andra ord tror jag. Mer noggrant avvägda.

Lämna en kommentar

Filed under Vardagsbetraktelser

På resa igen

Det finaste med mitt jobb är möjligheten det erbjuder att träffa så många människor. Genom dem olika platser, öden och kontexter. Det finaste med mitt jobb är att du släpps in och erbjuds en plats i ett vardagsrum. Att du ser och träffar människor. Att du ges en möjlighet att känna att vi tillsammans försöker något. Nå förändring. Hoppas på en annan verklighet. Få uppleva utveckling. Diskutera vägen dit.

I det personliga mötet ryms tusen människors öden och bortom dem åter tusen. Det är ett privilegium att diskutera samtiden med alla dem. Det är hisnande att färdas från en by i Östra Kap till en by i Albanien eller de serbiska kvarteren av Prishtina. Du hamnar där. Mitt i människors liv och drömmar. Dela det tillsammans. Se likheter. Få en kort insyn i komplexitet. Försöka slappna av i vetskapen om att du inte behöver förstå allt på en gång. Det är det finaste med mitt jobb. Det är unikt på många sätt.

Lämna en kommentar

Filed under Vardagsbetraktelser