Nkandla – ett sagoslott för de mäktiga

Kostnaden för president Zumas hem i provinsen KwaZulu Natal uppgår till närmre en kvarts miljard rand. Det är en ofattbar summa i ett land där mer än hälften av befolkningen lever på mindre än 500 kronor i månaden. Men som så ofta i Sydafrika handlar debatten inte längre om sakfrågan

Detta gigantiska bostadsområde innehåller flera bostadshus. Det är fyllt av allehanda bekvämligheter, säkerhetslösningar, sjukhus, helikopterplatta, affärer. Utanför dess murar finns ingenting.

Det är hans privata hem. Alltså inte investeringar som görs för ämbetets skull utan för Jacob Zuma själv när han drar sig tillbaka. I Sydafrika faller du under statens beskydd som tidigare president under resterande delen av ditt liv. De tre presidenter som hittills omfamnats av detta har därför även de fått se sina hem säkerhetsuppgraderas. Men till en bråkdel av priset.

Justitieombudsmannen Thuli Madonsela släppte nyligen sin granskning av bygget. Inga direkta lagbrott står att finna. Presidenten har däremot misslyckats i sitt uppdrag att skydda det allmännas intresse slår hon fast. ANC väljer då att gå till attack. Till skydd för sin ledare och president. Misskrediterar Madonsela. Försöker politisera debatten. Hävdar att en del av kritiken har rasistiska undertoner. Menar att uppgraderingen är rimlig och försvarbar. Att det inte legat i presidentens händer. Famlar aggressivt.

Men det centrala i historien. Det osmakliga i att rättfärdiga den enskildes rätt i ett land med så gigantiska utmaningar. Om detta säger man ingenting. Man tror sig kunna försvara detta slöseri och samtidigt stå med näven knuten i luften och tala om arbetarnas rättigheter, de fattigas frihet och ojämlikhetens gissel.

Det är som ett historiskt tema. Ledare som släpper taget om verkligheten så pass att de tror sig äga rätt till statens och det offentligas medel. Att de skatter som samlas in på något sätt tillhör dessa representanter, detta ledarskikt. Beroende på hur den sittande regeringen hanterar den pågående krisen så riskerar president Zuma nu att sälla sig till en samling mindre trevliga exempel på detta.

Genom historien har en sådan attityd tagit den groteska formen av strålande palats, delar av städer har raserats för att ge plats åt tiotusentals rum, statskassor har öppnats för privata semestrar, förgyllda inredningar, bilsamlingar och shopping. Ett fartyg på en tomt.

Förkärleken för självförhärligande framkommer kanske som allra tydligast i dessa byggnadsverk och de inredningar som dessa ledare låter bygga åt sig själva och sina familjer.

I demokratins tidevarv har det också påfallande ofta föregått deras fall.

 

Annonser

Lämna en kommentar

Under Från Sydafrika, Tankar om samhället

Det mullrar i öster

Vi har örat mot marken nu. Lyfter blicken mot horisonten. Ser mörka moln och föreställer oss att de rör sig hitåt. Helt plötsligt har Gotland hamnat i centrum. Aktuellt åker dit. Känner ni er rädda för ryssen? Jo, jovars, det kunde nog vara att man kände ett sting av oro nu när de gått in i Krim, var svaret från en man i Klintehamn.

Man fiskar efter rädsla. Ivrigt nästan kan det tyckas. I Agenda idag. Militären har inga resurser. ÖB som rapporterar att Sverige inte står sig mer än en vecka. Och det dånar snart i öster. En galen man på en tron. Är det inte dags att vi rustar igen? Att vi beväpnar oss. Ser till så att vi är beredda om stormen rycker närmre. Om Rysslands imperieambitioner sträcker sig hela vägen över Östersjön?

I Agenda ställer man ledande frågor. Har inte sparivern gått för långt? Tror vi att verkligen att det svenska försvaret skrämmer någon?

Jag är varken expert på Ryssland, Putin, militärens behov och beskaffenhet eller krisen i Ukraina. Men det finns något snaskigt över hur saken debatteras just nu. I media, av politiker, i umgängeskretsen. Som om ett gammalt spöke åter visar sitt ansikte och vi alla håller andan i skräckblandad förtjusning.

Använda Putin som en ursäkt för att åter öka försvarsanslagen känns olustigt. Beväpna Gotland tror jag inte på. Jag tänker att det är viktigt att vi hejdar oss något. Att inte tro att alla svar står att finna i fler soldater, fler värnpliktiga och fler vapen. Att skrammel och marsch många tusen mil bort ska mötas med skrammel och fler marscher här hemma. Låter och ser ut som en spiral ut i mörkret tycker jag.

Lämna en kommentar

Under Tankar om samhället

Motreaktioner

Det sägs att vi inte har sett en sådan framväxt av rasistiska, nazistiska och fascistiska partier sedan tiden för andra världskriget i Europa. Återigen utmanas själva grundtankarna i demokratin om allas lika rätt och frihet. Om medbestämmande och deltagande. Mänskliga rättigheter ifrågasätts och relativiseras. Jämlikhet och solidaritet avgränsas och villkoras.

Politiker rör runt i vattnet så dyn gör vikar smutsigt bruna. Högermilis marscherar på gatorna. Attackerar meningsmotståndare för att döda. Vandaliserar skolor, moskéer och synagogor.

Sverige har sin plats i ett europeiskt sammanhang. Bland stöveltrampen från de svartklädda i Ungern, Grekland och Spanien, de Wilders hatiska tal mot islam, Siv Jensens del i den norska regering, finner vi också de mordhot som riktas mot brandmän, sjuksystrar och läkare. I detta Europa köper svenskar flygbiljetter till Ukraina för att kämpa med sina fascistiska bröder. Eko ges åt historien.

I detta samhällsklimat. Inför hoten mot de grundläggande villkoren för demokratins existens, tycks vår offentlighet märkligt valhänt. Valtaktik tystar ner frågan. Nyhetsrapporteringen förminskar och avpolitiserar attackerna på våra rättigheter. På scenen lägger sig tystnaden.

Men det mullrar utanför teaterns dörrar. På vissa debattsidor. I sociala nätverk och i möteslokaler. En attack i Kärrtorp och tiotusentals svarar med en röst, ett solidariskt motstånd visas i dussintals städer. Ett mordförsök i Malmö och tiotusentals samlas på Möllevångstorget, på Medborgarplatsen, i Sundsvall. Och vi rör oss tillsammans. Står upp tillsammans. Visar tillit och lojalitet. I motreaktionen finns det hopp. Jag blir så in i själen glad över den. Den ger oss styrka och motbevisar tankar om en växande cynism. I det breda motståndet ligger framtidstron.

En journalistvän till mig brukar klaga över att sydafrikansk media endast skriver om hur, när och var. Aldrig varför. Alltför stor del av svensk media och alltför många svenska politiker gör samma misstag. När det är den frågan som är den väsentliga. Så att samband och strukturer blir tydliga. Så att svarat kan bli organiserat och medvetet. Tills dess att Europa åter talar om frihet och rättvis. Tills dess att vi här hemma har vunnit vår riksdag och det offentliga samtalet åter

Lämna en kommentar

Under Tankar om samhället

Gräsrotsengagemang i en källarlokal

Partier är märkliga organisationer egentligen. De samlar det mest vitt skilda människor till en gemenskap. För en gemensam dröm och idé. Här möts gamla, unga, pensionärer, sjukskrivna, arbetslösa, rika, fattiga, artister, byråkrater, arbetare och företagsledare. Man samlas för samtal, diskussion, idédebatt och umgänge. Man håller med varandra. Man slåss ibland mot varandra.

Sedan jag flyttade hem igen har jag fått en nyvunnen förtjusning och fascination inför den vardagliga aktivism som utspelar sig runt om i Sverige varje dag, året runt.

Partiföreningar utgör grunden för dessa vardagens mötesplatser. Där står man helt plötsligt ivrigt diskuterandes med en åttioårig tant som vill återkommunalisera skolan. Eller en sjukpensionär som tycker att kyrkans koppling till partierna är märklig. Där diskuteras framtiden för Stockholms hamnar, radikal poesi och migrationspolitik. Och allt annat. Stort och smått.

– En vän till mig kom med en god idé redan på trettiotalet om en lösning på parkeringsproblematiken i Gamla Stan, säger en äldre man. När vi gick på Teknisk.

Och nu är det valrörelse. Och dessa små partiföreningar börjar röra på sig. När det gäller att stå upp för idéer. Ideal. Drömmar. En omedelbar framtid. En annan väg.

Jag saknade förståelse för dessa vardagliga möten tidigare. För mig var politik och aktivism något annat. Det skedde på gatan ofta. I motstånd och motvind. Trodde att detta försvann i dessa miljöer och avfärdade dem därför alltför lätt.

Det är sant att partierna behöver förändras för att möta ett nytt sorts engagemang. Men det behöver också ta tillvara på denna gamla sorten. Och värna de få mötesplatser vi har idag för politiska diskussioner. Där debatten blir en del av din vardag. Där vi engagerar oss i vår närhet. Och förverkligar demokratins bärande tankar om medbestämmande och deltagande.

Lämna en kommentar

Under Tankar om samhället, Valår

Europas fattiga i en skogsglänta i Stockholm

FLYKTINGBLOGGEN: I Högdalen stod ett antal tält och husvagnar. De revs för ett par veckor sedan. De familjer och individer som bott där sattes på en buss hem. Ett hem som de flesta lovar att återvända ifrån inom en snar framtid. Nya boplatser dyker upp på nya platser. I Flemingsberg.

Sverige är en del av Europa. Det är märkligt men det är som om vi fortfarande inte vill kännas vid detta faktum. De människor som kommer hit. Som sätter upp enkla tält i vinterkylan. Som inte har dusch, toalett eller värme. Som inte har en ordentlig säng och inget privatliv. Som tigger på gatorna. Som får påhugg på byggen. De påminner oss om att det trots allt är så. I ett slag blir deras vardag också vår.

Vi sätter dem på en buss. River lägret och sanerar marken. En lättnadens suck hörs. Medvetna om det tröstlösa. Försöker städa undan minnet av deras besök. Verkar som om vi ändå hoppas att det ska räcka med att flytta en husvagn. Städa en skogsglänta. Medan vi sakta talar om andra länders behov. Om solidaritet och delad börda i EU kretsen.

Vi är rädda för att de ska stanna. Vi tycker inte om att bli påminda och försöker därför så snabbt vi kan förflytta dem. Men om vi lyfter blicken något. Försöker ta emot insikten att denna fattigdoms verklighet inte bara är nära utan att vi delar den. Dessa fattiga i Europa är också våra fattiga. Deras utsatthet och stigmatisering är en del av vår värld. Dem försvinner inte för att de sätts på en buss. Avståndet ökar tillfälligt men de sitter i liknande tältläger i andra länder och planerar när de kan komma tillbaka. Om vi för ett ögonblick faktiskt låter tanken sjunka in att de hör hemma och har rätt att vara här.

Nu när vi har rätt ut att dessa fattiga inte ingår i något slags kriminellt nätverk. När vi förstått att de drivs av hunger, brist på möjligheter och drömmen om ett annat liv. Då måste vi också agera annorlunda. Då kan vi inte envist hävda att nationsgränserna kan och bör utgöra ramen för moral och rättvisa. Även inom Europas gränser. Då måste vi tänka större. Titta på stödprogram och utbildningsmöjligheter. Bostäder och riktade insatser. Som vi redan gjort en gång.

Kanske är det därför som vi är så motvilliga att göra något här i Sverige. För att vi tycker att vi redan släpat oss upp ur gröten av potatis, skit och insaltad sill. Vi orkar inte göra samma resa ännu en gång fastän förutsättningarna är bättre än de någonsin var och utmaningarna mindre. Vi kan välja att göra något annat.

Tänka att det finns resurser, kraft och vilja i dessa kämpande människors vandring.

Inte sätta dem på en buss. Inte riva ett tältläger och hålla andan. Inte sluta våra ögon. Inte upprepa för oss själva: ”Dem är inte en del av Sverige. Dem är någon annans ansvar. Vi gör redan så mycket. Om vi bara skickar tillbaks dem så kan vi vila lite till”.

Inte låtsas att lägret aldrig funnits. Att vi inte såg, hörde och kände. Att dem inte är en del av oss. Inte här i Sverige. Att de bara var på besök. Ett kort tag.

Utan istället göra tvärtom.

Ursprungligen publicerad på Flyktingbloggen 20140307.

Lämna en kommentar

Under Migrationspolitik, Tankar om samhället

Avslut

Vända blicken. Inte helt bort men nästan. Stå i centrum i ena stunden och i periferin i andra. Det är svårt. Livet är sådant. Fyllt av tillfällen då vi säjer hej då. På besök i någon mening.

Det finns något trösterikt i att dessa avslut också bildar byggstenar i vårt liv. Att vi blir dessa upplevelser och relationer. Precis på samma sätt som de numera uttjatade bilderna av mindre bilder. Glättiga porträtt som skapas av tusen ansikten. Under ytan ligger något gömt. En insikt om vårt jags relativitet och omformning. Som en bit lera på en drejskiva. Under förändring av andras händer.

Jag har i flera texter försökt greppa avskedet till den här platsen. Själva behovet av att skriva om alla tankar är i sig en signal om erfarenhetens betydelse antar jag. Det är som om det skulle förminskas om de inte fastnade i skrift. Det mildrar också avskedet något och gör det förståeligt.

Så jag säger hej då och hej då igen. Jag dansar med vänner och skrattar. Vi säger att det är sista gången. Vi säger att det inte är sista gången fast vi inte vet om det är sant. Vi hoppas ibland. Vi tänker att minnet är kvar. Vi kanske delar känslan av att minnet är kvar. Det är vår tillflyktsort. Min i alla fall.

Det känns inte alltid. Inte med alla. I avskedet märks det vilka som betytt något. Vilka som kommer att ta en större plats i det där självporträttet av ansikten som också är mitt. Så vi säger hej då ännu en gång. Vi kommer inte att ses på länge.

Jag ser mig omkring i det där kvarteret. I den där staden. Jag vet att jag inte kommer att återvända förrän långt senare. Då ansikten, hus, stadsdelar och personligheter redan är långt borta.

Lämna en kommentar

Under Från Sydafrika, Vardagsbetraktelser

Ett hem någon annanstans

Tillbaka i Johannesburg. Det var länge sedan jag var där känns det som. Ändå är allt stilla. Allting har förändrats och är sig helt och hållet likt. Det är så kort tid sedan. Då bodde jag här. Nu är jag tillbaka på besök.

Jag har skrivit om att komma tillbaka förut. Om känslan av hem som kommer emot mig redan i passkön på OR Tambo. Som fortsätter på motorvägen in till stan. I mötet med välbekanta stadsbilder.

Förändring fascinerar mig. Personlig och samhällelig. Den ligger ofta i detaljerna. I små riktningsförändringar som leder oss in på en ny väg. Det sker ofta subtilt. Nästan omärkbart. Jag märker hur jag försöker fånga skiftet i flykten. Som när man sneglar in i en spegelbild i ett samtal för att få en glimt av hur man ser ut just i den stunden. I samma stund som vi försöker ändras bilden. En annan självmedveten och stilla bild möter oss. Konstlad.

Vi förändras ständigt. Omformas. Blir någon annan i mötet med andra och med nya erfarenheter. Vi märker det inte. Vi tror att vi är samma. Som om något stillnar. Ju äldre vi blir desto mer tror vi att vi stelnar. Det är givetvis inte sant. Uppmärksamheten på förändringen mattas kanske av. Det är allt.

Allt med Johannesburg och vårt liv här hade på något sätt att göra med förändring. Staden i sig rör sig ständigt. Otåligt nästan. Landet stormar och skrattar. Vi förändrades med den och dess rörelse satte vårt inre också i rörelse. Dess dynamik överfördes till oss. Smittade. Personligheten följde med och färgades. Tankar. Känslor. Idéer. Uppfattningar. Bilder och ord. Lite av Sydafrika och den här staden stannar kvar.

Så skapas ett hem någon annanstans genom dessa skiftningar. Med tiden ökar avståndet. Nära blir långt borta. Upplevelser idag ersätts med minnen och berättelser. När vi tittar tillbaka är vi redan någon annanstans. På väg. Ständigt.

Lämna en kommentar

Under Från Sydafrika, Vardagsbetraktelser