Vi har örat mot marken nu. Lyfter blicken mot horisonten. Ser mörka moln och föreställer oss att de rör sig hitåt. Helt plötsligt har Gotland hamnat i centrum. Aktuellt åker dit. Känner ni er rädda för ryssen? Jo, jovars, det kunde nog vara att man kände ett sting av oro nu när de gått in i Krim, var svaret från en man i Klintehamn.
Man fiskar efter rädsla. Ivrigt nästan kan det tyckas. I Agenda idag. Militären har inga resurser. ÖB som rapporterar att Sverige inte står sig mer än en vecka. Och det dånar snart i öster. En galen man på en tron. Är det inte dags att vi rustar igen? Att vi beväpnar oss. Ser till så att vi är beredda om stormen rycker närmre. Om Rysslands imperieambitioner sträcker sig hela vägen över Östersjön?
I Agenda ställer man ledande frågor. Har inte sparivern gått för långt? Tror vi att verkligen att det svenska försvaret skrämmer någon?
Jag är varken expert på Ryssland, Putin, militärens behov och beskaffenhet eller krisen i Ukraina. Men det finns något snaskigt över hur saken debatteras just nu. I media, av politiker, i umgängeskretsen. Som om ett gammalt spöke åter visar sitt ansikte och vi alla håller andan i skräckblandad förtjusning.
Använda Putin som en ursäkt för att åter öka försvarsanslagen känns olustigt. Beväpna Gotland tror jag inte på. Jag tänker att det är viktigt att vi hejdar oss något. Att inte tro att alla svar står att finna i fler soldater, fler värnpliktiga och fler vapen. Att skrammel och marsch många tusen mil bort ska mötas med skrammel och fler marscher här hemma. Låter och ser ut som en spiral ut i mörkret tycker jag.
Texter från Stockholm 