Nationalrätten i Sydafrika är kyckling. Kycklingklubbor, kycklingvingar, kycklingbröst, kycklinglår, helkyckling, babykyckling, kycklinglever, kycklingnjurar, hjärta och fötter eller ”walkie talkies” som de kallas. På benet, i kuber, som små bollar eller hamburgare. Kycklingen äts i alla former och på alla sätt men helst grillad eller friterad. Kryddstark, mild, med citron och örter eller peri-peri. Med pap, ris, kokt bröd eller pommes frites. I små påsar, invirade i stanjol eller i kartonger. I gathörn eller utsökt beredd enligt konstens alla regler på porslin och vita dukar. Antalet nationella restaurangkedjor som konkurrerar om Sydafrikas för evigt kycklingsugna är så många att det för en nyanländ är mycket förvirrande: KFC, Carlitos, Chicken Licken, Chesa Nyama, Barcelos, DoRego och det verkliga flaggskeppet Nando´s. I varje kåkstad och i varje gathörn säljs hemfriterad och hemlagad kyckling. Som allting annat i Sydafrika spelar ras en viss roll. Vissa fördomar har bäring och svarta i det här landet älskar verkligen sin kyckling. Små spår av denna kärlek återfinns även i det offentliga. Små, renskrapade benrester dyker upp i vårt trapphus åtminstone en gång i veckan. Vid tennisbanan, på jobbet, på inrikesministeriet, på offentliga toaletter och på trottoarer och i rännstenen. Det tycks liksom aldrig finnas ett fel tillfälle att äta kyckling. Någon måste ju ha ätit och släppt benen som en annan tappar ett äppelskrutt i trapphuset, på toaletten, strax innan tennisen, på väg till jobbet, gåendes på trottoaren. Att benet är kvar är centralt. Väldigt sällan ser man en kyckling som skrapats ren från det skelett som det en gång var fäst vid. Min kollega blir mycket misstänksam och missnöjd när det händer att en restaurang serverar benfri kyckling. Det smakar liksom inte lika gott.
Jag minns när min chef åt kycklingbrosket vid en lunch på jobbet och jag blev så otroligt förvånad. Det hade liksom inte förefallit mig att man kunde äta på det sättet.
– Man kan lätt se på en tallrik om det är en svart eller vit som ätit kycklingen, säger en vän och skrattar. Antingen ett fåtal, helt renskrapade benrester, eller halvätna lårbitar med både kött, brosk och fett kvar.
Jag åt själv som de flesta andra vita i det här landet. Till en början. Sakta påverkas man av vissa saker. Lägger sig till med fraser och manér. Uttryck och sätt att föra sig. Man sätter sig tillrätta i den nya stolen som landet ställer fram till dig och sjunker djupare och djupare ner i lädret. Kyckling är en sådan sak. Jag har aldrig förr känt en speciell dragningskraft till kyckling. Föredragit de torra, stora och industriellt renskrapade bröstfiléerna framför de mer stökiga hela kycklingarna, eller kycklinglår med benet kvar. I svenska köttdiskar finns det ju dessutom i princip bara tre alternativ: hel kyckling eller urbenad bröst- och lårfilé. I Sydafrika, på Checkers, Pick n Pay, Woolworths eller Foodlovers Market breder kycklingdisken ut sig och intar sin rättmätiga plats som huvudnummer bland fläsk- och nötkött. Så jag tycker verkligen om kyckling nu för tiden. Jag har kapitulerat inför de njutningsscener som dagligen utspelar sig omkring mig i Johannesburg då en grupp vänner slutar prata för en stund medan de fokuserat och förtjust mumsar som om de var på en mycket vacker plats för ett ögonblick. Min favorit är helgrillad babychicken med mild peri-peri marinad och kycklingvingar med stark sötsur sås. Jag har också lärt mig att tycka om kycklingnjurar och hjärta i het tomatsås med vitt bröd. Vissa saker tar man med sig hem. Kyckling är en av dem.
Texter från Stockholm 