Tag Archives: migration

Det grundläggande

I debatten om migration tappas det grundläggande ofta bort. Människor flyr från krig, konflikt och utarmning. Människor lämnar sina hem i desperation. Söker sig ett nytt liv. Från Irak, Syrien, Afghanistan, Sudan och Somalia. Det är, om inte en naturkraft, så nästan.Flykten stannar inte upp vid tal om reglerad invandring, FRONTEX eller återvändandeavtal. Dublin hejdar inte någon. Inte heller stängslen i Ceuta, gatorna i Rom eller förvaret i Märsta.

Det är nämligen inte migrantens närvaro, den andres idealtyp, som kostar i egentlig mening. Den verkliga kostnaden ligger i priset vi betalar när vi stänger någon ute, sätter dem på ett plan, tvingar dem in i papperslöshet och samhällets skuggor. Det är i dessa mänskliga öden som samhällskostnaden ligger och vårt värde som demokrati definieras.

De mänskliga rättigheterna relativiseras i mötet med migranten. De nagelfars för att hitta möjliga vägar runtom och förbi. Vi har rättigheter. Dom har kanske det.

Men samtalet om migration kan inte skiljas från en djupare insikt om de mänskliga rättigheternas universalitet, odelbarhet och okränkbarhet. De mänskliga rättigheterna ifrågasätter nämligen enskilda staters suveräna rätt över sitt territorium. De låter vissheten om människors lika värde väga tyngre än nationella regelverk.

När debatten om migration hela tiden slår över i narcissism, nationalism och budgetplanering, i tal om systemkollaps och väljarundersökningar är det viktigt att komma ihåg två saker; människor kommer alltid att fly för att rädda sig undan förföljelse, för att säkerställa sina grundläggande behov och söka sig en bättre framtid och de garanteras enligt internationell rätt möjligheten och friheten att söka skydd.

Vi som för tillfället lever i fred står därmed inför ett val, och det är inte hur vi ska förhålla oss till Migrationsverkets budgetprognoser, vill vi se, höra och möta dessa mänskliga tragedier som medmänniskor eller inte?

Lämna en kommentar

Filed under Migrationspolitik, Valår

Migrationens rättslöshet och myndigheters maktfullkomlighet

DSC_0248

FLYKTINGBLOGGEN: De stora vita högarna av gruvdamm reser sig mot himlen. De gnistrar förrädiskt vackert i solen och det är nästan svårt att tro på att de är förgiftade och skadliga. På slätten mitt emot dessa rester av Johannesburgs guldletande förflutna ser jag från bilfönstret den mycket stora och fängelseliknande anläggningen vid namn Lindela Repatriation Facility. Sydafrikas största förvar med plats för upp emot 4000 personer.

Detta gigantiska fängelse har inga ambitioner att framstå som något annat än just detta förutom till namnet. Beväpnade vakter hindrar dig från att röra dig fritt även utanför den parkering som anvisats och de ombyggda lastbilarna som används för transport av migranter har tunga galler för fönstren och bepansrade väggar och tak. Väl inne hämtas de asylsökande av en vakt och leds in bakom plexiglas. På isiZulu betyder Lindela passande nog ”att vänta”.

Formellt sätt är Sydafrikas migrationssystem inte helt olikt vårt. Förvaret är endast till för de som bedöms vistas i landet illegalt. Den är skapt som en hållplats på vägen mot deportation. Ingen person får hållas där mer än 24 timmar utan att deporteras. Sedan 30 dagar efter domstolsbeslut, vilket kan förlängas till 60 dagar. Max 120 dagar får en person hållas inlåst totalt sätt. Du har rätt till överklagan, till offentligt ombud, till att lämna in nya asylskäl. Hela den omfattande rättighetsbalken i konstitutionen gäller även för migranter så länge du är inne i processen och man har rätt att arbeta från dag ett, att gå i skola och att få sjukvård.

Verkligheten är givetvis en annan.

Vi går in i ett väntrum. Vi sätter oss i varsin sliten soffa och väntar. Ingen dyker upp. Efter en kvart ställer sig den advokat från organisationen Lawyers for Human Rights (LHR) som jag fått följa med upp och försöker tillkalla uppmärksamhet genom att vifta med armarna. Ingen reagerar. Ytterligare tio minuter passerar. Till slut kommer en person in i rummet som faktiskt också vänder sig om och ropar på någon annan. I ett annat rum. Dit vi inte får gå. 48 timmar innan besöket måste en lista skickas på de personer LHR ämnar besöka. Namnen har de fått från släktingar som kommit till deras kontor för att få hjälp. Det brukade vara 24 timmar men sedan LHR överklagat detta med hänvisning till rätten till juridiskt ombud utökades (!) tiden till 48 timmar. Vi väntar en stund till. Efter ytterligare en halvtimme så kommer en vakt och tittar slött på oss och frågar om vi fått hjälp. Vi förklarar vårt ärende, visar pappren och han svarar att de ska hämta de personer vi ber om. Scenen utspelar sig på samma sätt ett antal gånger till under sammanlagt drygt två timmar. Vi kan inte klaga berättar en av advokaterna då riskerar klienterna att straffas och besöken att utebli. När vi får träffa de asylsökande sker det i ett besöksrum. Fyra slitna stolar framför enskilda bås och med plexiglas emellan oss och dem. Ett hål att tala igenom. Ingen kontakt får ske med de intagna. Av de tio personer som ingick i listan tillåts vi träffa fem. Ingen närmare förklaring ges mer än att det är mycket idag på anstalten. Av de fem som väljs ut har en redan släppts, två kan inte prata engelska så de måste återvända med tolk nästa vecka. Vi lyckas tala med tre. Alla är under trettio år. Från Somalia och Demokratiska Republiken Kongo. Unga personer som osäkert och stapplande berättar sin historia om flykt. Om att se sin egen pappa ta livet av sig från ett sjukhusfönster. Om att se sina vänner dödas. Om att fängslas på vägen söderut mot Sydafrika. Om att sedan fängslas igen. Som alltid samsas uppgivenheten med desperation och förtvivlan.

På ett mycket fascinerande och systematiskt sätt arbetar de institutioner som är satta att hantera migranter och asylsökande för att åsidosätta deras rättigheter samt försvåra och förlänga processen. Inrikesministeriet vill inte eller kan inte säga hur många som ens sitter på Lindela. LHR:s Detention Report 2012 är i sammanhanget mycket deprimerande läsning. Det saknas tillräckliga monitoringsystem. LHR får inte längre komma in på Lindela för att undersöka de förhållanden som råder. Migranter hålls regelmässigt under längre perioder än 120 dagar. De tillåts inte lämna in asylansökningar om de inte tidigare gjort så och asylsökande och flyktingar deporteras trots att de skyddas enligt nationell och internationell rätt. Det kanske allra mest upprörande är bristen på respekt för domstolsbeslut och etablerad praxis som råder. Inrikesministeriet låter rutinfall gå till domstol och trotsar i princip alltid beslut i lägre instans även i de fall då det rör teknikaliteter. Som att personer med giltiga papper borde släppas fria. Som att minderåriga inte får hållas. Inte sällan sker något först efter hot om domstolstrots.

Den påtvingade väntan. Advokaternas försiktiga hantering av förvarets personal. Den säkerhet som omgärdar de inlåsta. Det fängelse som detta är och det förakt för rättsväsendet som myndigheten uppvisar är å ena sidan unikt för Sydafrika och samtidigt inte. Migranter behandlas i Sverige, Europa och överallt i världen som andrasortens människor. Som rättslösa och hänvisade till godtyckliga och svårgenomträngliga processer. Beslut som fattas över deras huvuden på språk de inte behärskar. De berövas sin värdighet och misstänkliggörs. Den utsatthet som deras rättsliga limbo skapar är en del av att vara migrant idag.

I Sydafrika tar den sig extrema uttryck, med en offentlig byråkrati fylld av småpåvar. För att denna tömdes på kompetens och erfarenhet efter 1994. För att det redan fanns en rättslig kultur av förakt och godtycke under Apartheid. För att myndigheterna rutinmässigt användes för att förtrycka och trampa. För att den kulturen lever kvar. Inom polisen och inom ministeriet. Men kanske framförallt för att så få i Sydafrika bryr sig. Detta är också generellt. Migranter bär nämligen på den värsta av egenskaper. De är i ordets legala betydelse inte som oss. De står utanför. Vad som händer dem behöver vi som är medborgare därför inte oroa oss för. Tror vi.

Ursprungligen publicerad på Flyktingbloggen 20131207.

Lämna en kommentar

Filed under Från Sydafrika, Migrationspolitik